För ett par år sedan bodde jag med en kille och en tjej som var ganska lika. De var varma, högljudda och passionerade. Båda kom från Småland och var egentligen alldeles för hetsiga för att komma från Småland. De utvecklade en form av syskonkärlek mellan varandra, de stöttade varandra och bråkade om allt. Framför allt så fanns det alltid pinsamheter som man kunde utsätta varandra för.

En gång var de och handlade på Konsum vid Mårtenstorget i Lund. De hade ganska mycket varor och ställde sig därför i varsin kassa. Killen, vi kan kan kalla honom Nizze, skriker helt plötsligt:
– ANNA, ANNA! HÄR HAR DE UNDERLIVSTVÅL, DU SA JU ATT SVEEEEEEEED.
Tjejen, som jag alltså har valt att kalla Anna, hittar inte ord. Det får anses som otroligt eftersom hon är synnerligen slängd i käften i vanliga fall. Istället sjunker hon genom golvet och det är faktiskt enda gången jag har hört talas om att någon faktiskt har lyckats med det.

Mången gång har jag sökt vägledning i det här beteendet. Shock and awe i vardagen.