Det är ett hett samtalsämne och många frågar inte mig vad jag tycker, vilket jag naturligtvis beklagar. Sanningen är att jag skiter i vilket.

Jag koncentrerar mig istället som vanligt på vad Jan Guillou säger och i sitt svar på Aftonbladets hemsida så har han slutligen och slutgiltigt bevisat hur han inte förstår, hur han missar poängen.

Jag citerar frågorna som ställdes och Guillous svar:

1 Anser du att Liza Marklund lurat sina läsare?

2 Har det påverkat förtroendet för henne som journalist/författare?

1. Nej, hennes böcker har presenterats som romaner. De har sålts som romaner. Vad författaren då avser är inte en journalistisk sanning och så har det varit i decennier. Men den kunskap som finns i förlagsvärlden är tydligen inte självklar för allmänheten. Därför kan det där begreppet röra till saker.

2 Nej det tror jag inte. Mitt intryck är att de personer som i huvudsak är indignerade i debatten i allmänhet inte läser böcker och i synnerhet inte har läst Liza Marklunds bok. Bokläsare, till skillnad från sådana här nätaktivister, måste ha stött på den här typen av dokumentära romaner tidigare.

Det är sorgligt. Det är en förvirring. I det första svaret så är de som reagerar på Marklunds presentation inte insatta i förlagsvärlden. Svaret ger upphov till fler funderingar, är då böcker en angelägenhet för de i förlagsvärlden och inte för den läsande allmänheten? Om allmänheten är mindre vetande, varför då anstränga sig med beteckningar och varför fortsätta med sanningsepitetet när det faktiskt finns andra böcker som har bedömts som falska? Borde det inte istället vara förlagsvärlden som rättade sig efter vox populi? Det sista är latin och betyder folkets röst. 

Det andra svarets nonchalans gör mig så irriterad så att jag inte orkar utveckla mig, läs istället den här bloggen för en stilla reflektion över Guillous kamdragning av "nätaktivister".

Jag avger härmed ett heligt löfte, jag skall i fortsättningen behandla Jan Guillou som jag behandlar Robert Gustafsson; inte alls.

Jan Guillou är för svensk debatt vad Robert Gustafsson är för svensk humor. Båda har gjort bra saker. Båda har haft en fantastisk karriär. Båda börjar bli upprepande och lite av en belastning för sammanhanget de ingår i. Om man frågar mig vill säga, och det gör aldrig någon.