Category: Allvar

Bon viveur, provokatör, inspiratör.

 

Jag började med att säga något i stil med ”Om 20 år kommer ni att skryta med att ni lyssnade till Dag Oredsson som inspirationstalare, eller så är detta höjdpunkten i mitt liv. Känner ni till Brottsbalkens 8 kapitel, 1 paragraf? Det handlar om stöld. Jag kommer göra mig skyldig till detta eftersom jag är här för att stjäla showen”.

TL;DR:

  • Juristutbildningen är jättebra,
  • våga misslyckas och
  • pröva ibland på att göra något annat.
  • Var snäll

Hela storyn:

Tillsammans med två duktiga människor var jag inbjuden att hålla ett inspirerande tal kring vad min juristexamen har betytt för mig. Tillfället för detta var under introduktionsveckan för de nya studenter som ska läsa juristprogrammet vid Lunds universitet med start hösten 2016.

När jag fick frågan tackade jag ja på studs. Förutom att det var i högsta grad smickrande så har jag sedan länge formulerat tankar om vad min utbildning har betytt för mig. Om någon är intresserad så kan man läsa vidare, vissa (som kanske känner mig sedan studietiden) är kanske lika delar förvånade över som nyfikna på varför jag blev tillfrågad. Då går det också bra att läsa vidare. Det jag sa under min stund i podiet följer nedan (kraftigt sammanfattat, tänk er en kunskapsbuljong som har sjudit i 72 timmar). Det blir också lite av det som jag inte sa, därför kan texten bli längre än vad den förtjänar.

INsp2

Uppmärksamma novitier.

Jag representerade den mycket stora del utbildade jurister som inte arbetar med de traditionella juristyrkena. Det beror på att jag tyckte om juristprogrammet, jag gillade inte juridik. Så kan min utbildning sammanfattas. Kamratskapet, miljöerna, spänsten i diskussionerna, det höga blandat med det ringa – allt detta tilltalade mig enormt. När medlemmarna i vårt kompisgäng senare blev spridda för vinden så märkte jag att själva juridiken, hantverket, inte var något som passade mig alls. Det tog därför lika lång tid att slutföra de tre sista terminerna på juristprogrammet som det tog att komma dit.  Det var lärdom nummer ett; ta reda på vad du verkligen vill och kan göra, gör sedan detta om det är möjligt. En examen är dock ett bevis på ihärdighet och målmedvetenhet, det som ibland kallas för djävlar anamma. Slutför saker. Det är få saker som jag är så stolt över som min juristexamen, även om jag verkligen vantrivdes på utbildningen (så sa jag inte till de som lyssnade, jag var mycket mer elegant i mitt uttryck). På juristutbildningen lärde jag mig att strukturera mina tankar, snabbt ta till mig stora mängder information och att påverka min omgivning på ett trovärdigt sätt. Det kanske låter väldigt grundläggande men det är saker som inte kommer gratis och som kan ge stora konkurrensfördelar i yrkeslivet. Jag har nytta av min utbildning varje dag på jobbet som marknads- och kommunikationschef på AF Bostäder. Vi är flera jurister i ledningsgruppen och det går ändå bra för oss. Infoga smiley här.

insp1

Jag. Det yviga semesterskägget är beskuret på bilden.

Det andra jag tryckte på var myten om framgång. Det är lätt att vara bäst i klassen i Rödnackemåla. Det är en kalldusch när man upptäcker att precis varenda en av kursarna har mycket enklare att förstå och ta till sig det utbildningen ger. Det tog lång tid för mig att inse och acceptera att den bild som folk visar upp kanske inte är den sanna bilden. Alla mina kursare slet. Alla hade sitt bagage. För vissa var det en katastrof att inte få AB, högsta betyg, på en tenta eftersom det förstörde ett fläckfritt betygsregister, vissa kunde ligga sömnlösa över att räkna ut poäng om tingstjänstgöring (vilket kräver högsta betyg, eller krävde på min tid). Under mitt tal var jag noga med att påpeka att ”MARKNADEN” och livet i stort gillar losers, om man ska ta det till sin spets. Låt mig inveckla; Magister Berg påstår i Ondskan att ”Everybody loves a winner!”. Det är sant. Men vi litar mer på de som har ett par misslyckanden bakom sig men som tar sig igenom dessa. Jag nämnde ett exempel från Wall Street där en av de största investmentbankerna inte anställer den bästa percentilen, de tar istället de som är näst bäst från Harvard eller Yale, de som har en liten plump i protokollet men som har rest sig, borstat av dammet och fortsatt. ”Varför då?” undrar säkert vän av ordning. Jo, därför att de som bara har framgång bakom sig inte vet hur det känns att misslyckas. Därför är det vanskligt att arbeta med dem. Hur kommer de att reagera på en liten motgång? Är världen slut? Blir det American Psycho av det hela? Vi vet inte, men vi vet att någon som har missat en tenta, eller kanske har tappat en termin i en sökandefas, har en större chans att hålla ihop när det blåser eller brister på en arbetsplats.

Min tredje poäng var att inte bara att ta sig igenom en utbildning utan också att bilda sig. Jag hade fortfarande publiken med mig vid det här laget. Det jag kanske ångrar mest av allt med min studietid var att jag inte läste något annat än juridik. Jag uppmanade den samlade skaran att prova på allt möjligt. Läs något annat än kurslitteratur, läs en annan kurs. Ta körkort, åk till Köpenhamn, sjung i en kör, engagera er i Lunds rika studentliv, åk hem ibland, stanna upp och fly när det passar. Världen blir roligare om vi upplever den också. Här gjorde jag också en stor poäng av studentlivet i Lund som är unikt i sin förträfflighet, men det kommer inte av sig självt. Skulle jag förklara hur mycket jag har fått av studentlivet i Lund och vad det har gett mig i form av ledarskapsutveckling, självkännedom och glädje så skulle jag behöva starta en ny blogg.

INsp3

En annan inspirationsföreläsning jag höll för ett par år sedan för några andra studenter. Då med betydligt mer pomp and circumstance. Det ska enligt flera av varandra oberoende källor gått bra för dessa studenter.

Slutligen nämnde jag den store filosofen Conan O’Brien som har kläckt det jag försöker leva efter varje dag:

Work hard, be kind and amazing things will happen.

Det finns inte ett bättre sätt att uttrycka det. Jag slås av träffsäkerheten och enkelheten. Det är så sant, jag är ett levande exempel på detta.

Applådåskorna dundrade långt in på eftermiddagen, rörd till tårar tackade jag för mig och lämnade över till de andra två juristerna som skulle tala.

Annonser

Döden.

Jag såg en ung man dö igår.

På centralstationen i Köpenhamn kom jag ner till den perrong där jag vanligtvis tar S-toget till mitt arbete, där såg jag hans sista sekunder. Räddningspersonalen på plats avbröt sina insatser precis när jag kom ner med rulltrappan. På perrongen låg en kille med ordnade omständigheter, bortsett från att han var död förstås. Han var klädd som att han var på väg till ett arbete. Uniformerna samlades i ring med ryggen mot liket för att bespara antingen oss synen eller att ge honom lite värdighet, jag hoppas på det sista. När mitt tåg kom in så kom det en annan personalstyrka med stora skärmar som de ställde upp runt den döde. När jag gick på tåget och vände mig om såg jag genom en glipa hur de lyfte över kroppen i en mörk, kraftig säck.

Reaktionen, ytterst välmenande förstås, när jag berättade detta för andra var att förhöra sig om hur jag mådde. Det är inte en dum fråga, jag tackar för omtanken men vid en närmre titt så framstår den som lite konstig. Om jag hade orsakat den unge mannens död eller om han hade dött i mina armar hade det varit en befogad fråga. Nu såg jag den stora, absoluta gemensamma nämnaren på nära håll och det borde inte vara något konstigt. Till slut kommer vi alla att vara med om en död, även om det bara är vår egen.

För några år sedan läste jag en artikel om hur vi idag gömmer undan döden, hur vi undviker att tala om den och gör den så klinisk och frånvarande som möjligt. Förriti’n, där min mor kommer från, så var döden ständigt närvarande. Man satt vid dödsbäddar, liken låg på lit de parade, olyckor på arbetsplatser rensade ut statarungar till höger och vänster. Nu är döden så främmande att det kan uppfattas som en ansträngning att ens bevittna. Jag tackar för omtanken men jag lever ju. Det är den unge dansken som är död.

Men  för att liva upp stämningen lite; Hugh Massingberd (pax för namnet!) arbetade som redaktör för dödsrunorna på Daily Telegraph. Under hans tid som redaktör blev dessa sidor omåttligt populära för elegansen och ibland humorn som omgärdade notiserna. En utmaning var dock att inte ge efter för lusten att göra en parallax av den dödes liv i en positiv riktning (C, parallax betyder böjning – du kanske tycker att jag kunde ha skrivit det från början men jag vill gärna visa att jag kan det ordet). Man skulle alltså låta bli att sockra för mycket. En dag kom ett direktiv från huvudredaktionen, nu skulle man ange dödsorsak i minnesraderna. ”Bara gör’t” lät det fast antagligen på engelska. Problemet var bara att den första personen som skulle utsättas för detta var en snubbe som hade dött av förblödning eftersom hans penisimplantat hade exploderat, men ”Stiff upper lip and all that”.

 

Tragik och inflyttningskaffe.

Min farbror har i ett par olika omgångar haft en inneboende från Iran. Han är i Sverige som politisk flykting. Min farbror och mannen har blivit goda vänner. Det var bara bekanta innan mannen kom till Sverige men nu har det alltså blivit en djup vänskap mellan de båda.

För ett par dagar sedan var några av mina släktingar på besök i min lägenhet. Jag skulle visa upp lägenheten och visa upp mig själv, vi har inte setts på ett tag nämligen.

Min farbror var också närvarande, han sa att det var en lite omtumlande dag. Det var naturligtvis väldigt trevligt att vara på släktsammankomsten men han kunde inte låta bli att tänka på sin inneboendes broder som hade avrättats i Iran samma dag. Brodern var arkitekt och blev tillfrågad av regimen angående ritningar till ett nytt superfängelse i Teheran. Han drog sig för att ta uppdraget, han berättade för sin bror i Sverige att han inte gärna ville lägga energi på ett fängelse där han själv kunde hamna om regimen fick för sig att han utgjorde ett störande element.

Det var också det som skedde. Han fick flera påstötningar från säkerhetstjänsten som undrade när de kunde förvänta sig ritningarna. Arkitekten hittade på fler och fler ursäkter och en dag så hämtades han av Väktarrådets mörkermän. Troligtvis talar Ingen om honom nu. 

Avrättningen ägde rum den 13 januari, samma dag som jag vaknade i ett land där jag utan risk kan kalla statsministern för en fet idiot. Om jag vill det vill säga.

Det elakaste inlägget om dumhet.

Det elakaste inlägget om dumhet, det kom aldrig på pränt.
Det blev begravt i en cybergrav hos blogg.se, av en f.d. Lundastudent.

Mina största problem eller saker som jag brottas med på bloggen är:
1. Hur personlig kan jag vara? Tvingar jag på besökare saker som de inte vill ha eller förväntar sig? Håller jag igen för att andra inte ska känna obehag?
2. Framstår jag som präktig? Skriver jag bara om de gånger jag lyckas eller om saker där min uppfattning är den som majoriteten redan har?
3. Släpper jag fram tillräckligt av den vassa eggen? Jag har åsikter och kommentarer som kanske skulle överraska de som troget följer bloggen, det är väl i och för sig ganska naturligt med lite sanering mellan synaps och handling.

Jag tänker inte resonera vidare kring dessa frågor just nu utan bara nämna att jag ägnar mig ganska mycket åt självcensur. Dels är jag, tro det eller ej, ganska pryd och dels har jag en spärr som gör att jag inte kan vara hur elak som helst. Därför kommer inte allt med, vilket jag inte beklagar. Vi försöker hålla lite höjd, vi lämnar allt det där till de som inte kan skriva om annat.

Till exempel hade jag en i mitt tycke sylvass text angående en persons kamp mot en kommun för att slippa sin klassificering som utvecklingsstörd. Det tog personen 16 år. Någon i den ekvationen har inte alla ostronknivar med sig till picknicken. Jag lade inte upp den. Personen hade mått så otroligt dåligt, stigmatiseringen är bara förnamnet. Det var – i brist på bättre ord – så djävla synd om denne. När jag tittade på texten så kändes det bara obehagligt. Det var enkelt och plumpt. Nu kanske någon säger att jag ändå skriver om det och att jag drar fördel av personens tragedi med maskering. På detta svarar jag att jag inte tror det. Min mening är att visa att det kunde ha varit sämre. Naturligtvis kunde jag ha låtit bli att nämna bakgrunden men det måste ändå visas var min gräns går. Den går där.

Besvär II.

Nyheten nådde mig igår. Jag har väl egentligen varit inställd på det här ganska länge men jag förstod inte att det kunde gå till så här. Helt plötsligt säger man att vi avslutar cytostatikabehandlingen eftersom metastaserna har blivit för stora. Han mår ju bra i övrig, mycket bättre nu än i våras. Han har fått tillbaka färg och aptit. Det är inte logiskt. Operation är inte heller aktuellt. Därför känns det märkligt att han är överflyttad till kirurgens ansvar från onkologen. Allt detta känns konstigt och ovant. Vilket jag naturligtvis är tacksam över, det finns nog de som tyvärr har större erfarenhet av detta.

Det enda som jag kan tänka på är de gånger jag och min far har bråkat på allvar, hur pinsamt jag tyckte det var när han tvingade iväg oss för att åka i en skidbacke med långsfärdsåkningsskidor, hur han alltid lyckas göra fel (enligt mig) hur han än försöker uttrycka känslor, hur osäker och villig han var att vara till lags när det gällde min farmor. Eller den gången vi bråkade när jag skulle på konsert. Tankar som på något sätt gör mig irriterad och besvärad.

image296

Det borde inte vara det som dominerar just nu, det borde till exempel vara den kvällen när jag var sju år gammal och hade feber, det ösregnade och han som vanligt satt vid pianot och spelade Beethovens Pathétique. Det borde vara den gången när jag klev på ett snäckskal på Marstrand och han bar mig hela vägen till bilen. Men det vill sig inte. Det blir de andra tillfällena och jag undrar på vilket sätt det passar in i bearbetningen, i processen. Är det för att skydda mig själv som jag letar upp pinsamhets- och vredeskavalkaderna? Är det för att undvika en total och massiv sorg som gör mig stillasittande? Jag tror det, jag tror att sinnet skyddar mig genom att inte fokusera på det som hade gjort mig förlamad.

Seriöst.

Jag orkar inte. Jag orkar inte sätta mig in i hela historien med föräldrarna som friades från misstankarna om att ha misshandlat sin femåriga dotter. Slagen var inte tillräckligt hårda. Kanske finns det fler omständigheter i fallet som inte togs upp i kvällstidningarnas skandalrubriker men det skiter jag i.

image288

Jag låter autopiloten gå på och blir sådär mannen-på-gatan-upprörd utan att läsa domen på Pointlex. Detta kan inte vara OK. Jag hoppas att de blir överkörda i hovrätten och i högsta domstolen där jag faktiskt tror att det här kommer att hamna, detta måste prövas och vi måste få en vägledande dom. Vad sänder det här för signaler till andra vuxna som slår barn? Lägger du inte tillräckligt mycket tyngd i slaget så är det helt i sin ordning?

Som sagt, jag har inte läst domen, jag vet inte vilka andra omständigheter som föreligger. Jag orkar inte annat än att gå på instinkt. Och det känns inte bra. Seriöst.

Oslagbar.

Jag har tidigare undrat över hur jag skulle klara mig i ett slagsmål. Med anledning av en händelse i en toakö under gårdagens utgång så har jag idag börjat fundera över de gånger jag borde ha fått stryk. Alltså där jag hade mått bra av en omgång för att lära mig en läxa. Jag har också funderat över varför det är så lätt att på avstånd bedöma andra. Andra tankar som dök upp var faran i att fästa sig för mycket vid vad andra tycker och faran i att inte bry sig om det heller. Det kan finnas en poäng i att man då och då funderar över vem man är och vilken bild man ger andra. Jag kan börja med gårdagens incident.

image96

Efter en katastrofal (i den bemärkelsen att den hade alla förutsättningar för att vara en mogen och belevad tillställning men inte blev det) kräftskiva så gav vi oss ut i natten. Vi hamnade på ett av de få acceptabla ställena i Lund och satte oss ner vid ett bord. Min juniorblåsa gjorde sig påmind och jag gick tillsammans med min vän och ställde mig i toakön. Folk gick förbi oss. Först en kille som inte ens tittade på oss. Jag ställde mig lite bredare för att likt Gandalf mota fan i båten. Som flickan sa. Sen kom det en kille till som säger "Ursäkta!" och glider förbi mig. Jag blir så paff så att jag inte kan säga något. Då dyker det upp en tredje kille som bara går rakt förbi och nu blir jag förbannad. Jag skriker om att det är kösystem hit och att han borde ha levnadslicens dit. Killens ansiktsuttryck är pur förvåning. Han tittar på mig skakar på huvudet och går in på toaletten. Jag tänkte i en nanosekund gå efter honom och verkligen dra ut honom. Jag gjorde inte det. För nu hade jag ändrat position i rummet så att jag såg rakt in i toan. Därinne fanns den längsta pissoaren jag har sett på länge och det var väldigt glest med folk. Det vi stod i var ingen kö, det var en samling vänner som hade samlats precis utanför toan. Jag gick in och bad om ursäkt, det hela var mycket pinsamt. Som en isolerad händelse är inte den här episoden särskilt anmärkningsvärd men den ingår i ett skeende hos mig. Det finns andra exempel, jag ska nu ge det absolut värsta. Jag hade nog slagit mig själv om jag hade kunnat.

image97

Det var för ett par år sedan. Vi kände för att göra något annat än det vanliga. Vi var alldeles för fulla för att styra världen. Vodkan hade gjort oss vackra. Vi gick till ett ställe som vi i normala fall inte brukar gå till. Där var det rajtantajtan. Min tjejkompis MvO och jag fick syn på en kille av sydamerikanskt ursprung. Han var troligtvis indian. Det som sker nu är märkligt. Jag går fram till den här mannen, MvO följer med. Vi har inte kommit överrens om göra något särskilt, vi visste nog inte förrän vi stod bredvid honom att vi ens skulle prata med honom. Det som sedan sker är nog den mest märkliga konversationen jag någonsin har varit inblandad i. Hon säger:

– Vi vet hur ditt folk har lidit.

Jag fyller i:

– Ja, vi har sett Dansar med vargar.
Det blir tyst, jag inser att vi handlat fel på så många sätt så att det inte går att reparera eller förklara. Vi gick därifrån.

Det här skriver jag inte för att locka till skratt, jag skäms fortfarande så att det hugger till i magen när jag tänker på incidenten. Jag skäms också över att denna historia nu tillhör hävderna och att vi ibland berättar den utan att skämmas. Det skäms jag också för, jag skäms för att jag inte skäms.

Mitt uppträdande och min ibland spelade, ibland inte spelade arrogans har aldrig straffat sig. Det borde det ha gjort. Häromdagen fick jag höra ganska osmickrande saker om mig själv, yttrat av folk som jag inte känner. Jag ser ett problem med hur jag marknadsför mig och att folk får korta och intensiva doser av mig som de sedan kan grunda sina uppfattningar på. Thales från Miletos, den förste filosofen sa det bäst: Vad är svårt? Att känna sig själv. Han uttryckte också denna sentens, även om den inte har relevans i inlägget: Vad är lätt? Att ge råd till andra.

Det är svårt att ändra sig. Att få stryk för att jämna ut de värsta kantigheterna kanske hade varit en början. Ni som känner mig ska dock inte ta detta som en uppmaning till att lugga eller örfila mig vid möte.

I barndomens långa och dunkla natt.

I barndomens långa och dunkla natt,
brinner små blinkande lyktor.
Som spår minnet har övergett,
medan hjärtat fryser och flyktar.

Här lyser din kravlösa kärlek,
förlorad genom dimmiga nätter.
Och allt som du älskat och smekt,
har gränser som viljan sätter.

[…]

Och med en eller annan kan du skapa ett band,
men de kan aldrig helt och hållet förstå dig.
För ditt liv har du lagt under lyktornas brand,
och ingen skall sedan nå dig.

Tove Ditlevsens dikt "Blinkande lyktor" berör mig. Det är ofta jag funderar på hur jag har formats som individ av upplevelserna i min barndom. Det är inte direkt någon underdrift att säga att barnet är mannens fader. Vi snackade en gång i ett ganska märkligt samtal om de gånger i ens barndom då man inte fick upprättelse. Det kan fortfarande vara så att jag tänker på ett speciellt tillfälle, jag kommer ihåg varenda detalj och det hugger till i hjärtat eftersom såret fortfarande inte har läkt. Oftast handlar det om vuxnas beteende, maktmissbruk och oförmåga att hantera konflikter.

Förutom att jag var ett mycket vackert och intelligent barn var jag ganska livlig. Jag gillade att röra på mig och en gång hade jag klättrat upp i gymnastiksalens ribbstolar innan idrottslektionen hade startat. Det var förbjudet med fara för dödstraff att klättra i ribbstolarna. Vår vikarie sa till mig att komma ner, vilket jag genast gjorde. Jag vill inte påstå att jag var ett olydigt barn, jag gjorde oftast som jag blev tillsagd.

När jag kom hem satte vi oss vid middagsbordet, telefonen ringer. Mamma svarar. Det är vikarien. Mamma säger ja ett par gånger och frågar sedan; kom han ner när du sa till honom? Efter det säger vikarien något mer och mamma avslutar abrupt samtalet med orden "om han kom ner när du sa till honom och inte gjorde om det så ser jag inte riktigt poängen med det här samtalet, vi äter nu, adjö!". Mamma regerar. Det var en tillfällig seger, mamma styrde upp situationen. I efterhand har jag dock blivit mer och mer irriterad, vad var egentligen syftet med samtalet? Varför ringde vikarien överhuvudtaget? Hade hon planerat det ända sen idrottslektionen? Jag hade gärna pratat med henne igen, fast utan barndomens slöja av respekt för vuxna framför ögonen. Det var väl ungefär vid den här tiden jag insåg att vuxna inte alltid agerar på det mest omdömesfyllda viset.  Att de kan vara småaktiga, elaka och missunsamma. Jag fick en mängd exempel på detta under min fortsatta barndom, ribbstolsincidenten var inte på långa vägar det värsta jag har varit med om men det var första gången jag fattade att alla som är över 160 cm inte är att lita på.

I det ovannämnda samtalet radades det upp exempel på exempel när vuxna hade svikit eller betett sig illa på andra sätt. Förvånansvärt ofta var det sådana man skulle ha förtroende för som gjorde bort sig. Lärare, fritidsledare eller tränare. Jag hade gärna delat med mig av vad de andra berättade men tyvärr blir jag för irriterad för att kunna göra det, dessutom är det för mycket att skriva. Med anledning av vårt samtal började jag reflektera över mitt eget handlande. Kommer jag alltid att minnas det här? Kommer jag att tappa tålamodet med någon unge som lider av en bokstavssjukdom? Tiden får utvisa, jag kan bara hoppas.  När jag ändå har er uppmärksamhet:

Fröken E, din alkoholiserade gamla bitterkärring! Att spara en skrivbok som jag hade glömt i min väska när jag stolt plockade svamp till min far är ett stört beteende. Att plocka fram den fläckiga boken på ett kvartssamtal flera månader efteråt och ägna femton minuter om att prata om hur slarvig jag är istället för att redogöra för mina uppenbara framgångar är ännu mer stört. Jag vet inte vad din sjukdom kallas men den kemiska obalansen hos dig är uppenbar. Jag hoppas att du förlägger dina äckliga löständer. Tur att  Terminmother var med på mötet.

My name is Deja Woo. Haven’t we already met?

Det är faktiskt lite förvånansvärt hur allting upprepar sig självt. Tiden är en punkt och vi står kvar på samma ställe, det är endast omvärlden som rör sig och därmed tvingar oss att förändras.

Jag flyttade till Lund 1999. Då var det ett polismord i Malexander. På grund av detta kände jag mig otrygg. Jag kände mig också osäker, förväntansfull och nyfiken.

Nu är det 2007. Jag är på väg att bryta med mitt Lundaliv. En polis har blivit mördad. Jag känner mig otrygg, osäker, förväntansfull och nyfiken.