Det händer då och då att jag träffar folk med soldatnamn, alltså sentida ättlingar till de som genom det yngre indelningsverket fick nya namn under sent 1600-tal. Alla känner väl till historien om Gustav Rask och hans knotiga Ida. Det är ett typiskt soldatnamn, Ida alltså.

Vanligtvis fick soldaten ett adjektiv som efternamn (C, det betyder egenskap, hur något är eller ser ut – hör av dig om du inte fattar), som Rask till exempel. Det kunde lika gärna vara substantiv som Lantz eller Dolk. Det viktiga var att namnen skulle ge puts och stuns åt Kronan. Därför ser vi inte många som heter Slö, Fyllbult eller Gris i efternamn i våra dagar men däremot Kämpe, Fager, Stadig och Villig.

Det som föranleder detta inlägg är den förvirring som uppstår när till exempel en Fager framstår som lite ful. Vilket inte är subjektivt, är man ful så är man ful. Någon som heter Villig är kanske onödigt kysk. Jag kände en Vrede som var ganska konflikträdd (jag vet att du läser bloggen, what’cha gonna do?). Om systemet hade funnits kvar är jag övertygad om att vi hade sett exempelvis Viral eller Curlad.

Jag har hittat en sida som låter besökaren göra tårtdiagram. Det var kanske det bästa och det sämsta som kunde hända.

Från ett nyligen ”gott snack” om en flyktig bekantskap:

– Han är inte en obesjungen hjälte precis.

– Nä, han sjunger om sig själv hela tiden. Inte särskilt tonsäkert.

– Förvisso. Skål.

– Skål.

Jag har äntligen hittat inloggningsuppgifterna till bloggverktyget.

Nåväl, jag har i flera år haft en idol utan att riktigt ge honom utrymme här på bloggen. Det är den amerikanske kulturpersonligheten Waldo Pierce som är hämtad rakt ur en Wes Andersonfilm. Gamla pengar, tavelmåleri, dekorationer från första världskriget, en plats i Harvards fotbollslag (ovala bollvarianten), livslång vänskap med Hemingway och utförare av en världens bästa practical jokes.

Pierce var av den typen som gjorde vad som föll honom in. Föregående mening tog en stund att skriva på grund av osäkerhet om pronomen men den informationen för inte historien framåt så vi lämnar den där.

Pierce var av den typen som gjorde vad som föll honom in. Han skulle en gång segla från Boston till Storbritannien med vännen John Reed. Reed var en amerikansk kommunist som blev begraven i Kremlins murar men det är inte viktigt i sammanhanget. När kamraterna klev på båten så bestämde sig Waldo Pierce för att båtens faciliteter var under hans vanliga standard. Det var för honom otänkbart att acceptera den standard som rådde ombord. En vanlig människa hade kanske skrivit ett brev i efterhand för att klaga men Pierce var mer drastisk. När båten (inte skeppet, har kollat) hade tagit sig ut en försvarlig bit på Atlanten så hoppade Pierce helt sonika av och simmade tillbaka till hamnen. Uppgifter på Wikipedia gör gällande att det rörde sig om flera kilometer, även om Pierce var en elitsimmare så är det inte det som är poängen. Poängen är att han simmade tillbaka och bokade in en resa på ett snabbare och mer komfortabelt skepp (inte båt, har kollat). Poängen är vidare att Reed inte hade en aning om vad som hade skett och att besättningen på båten fattade misstanke om att Reed hade mördat Pierce, därför tog kaptenen beslutet att gripa Reed och satte honom i förvar. När skeppet angjorde brittisk hamn så stod Pierce, i högsta grad vid liv, och väntade på sin kamrat.

Den ovanstående historien är rolig i sig men det är inte det som räknas som hans lyckade practical joke. Det var i Paris som han genomförde sitt mästerverk. Pierce tillbringade några år där under 1920-talet, ”mest som en kul grej” (NE, 2006). Ni vet att detta var tillhållet för den förlorade generationen så jag ödslar inte tid på att berätta om klimatet som rådde. Hursomhelst var Pierce inneboende i ett lägenhetskomplex som betjänades av en äldre madame, en concierge helt enkelt. Hon höll koll på hela huset och dess invånare, säkerligen med ett dömande utlåtande om var och en av sina skyddslingar. Pierce bestämde sig en dag för att driva gäck med henne. Han gav henne en normalstor sköldpadda (I förhållande till vad? Reds. anmärkning) och var noga med att ge henne instruktionerna för dess skötsel. Den skulle matas med salladsblad. Helst bör den förvaras i trapphuset då den mår bra av att socialisera, und cetera.

Det viktigaste rådet han gav conciergen var att sköldpaddan skulle vattnas regelbundet. Med en stadig och hög frekvens vattenduschar gynnades nämligen sköldpaddans växt. Kvinnan tackade och nickade. Efter ett par veckor så satte Pierce igång sin plan. Conciergen hade förhört sig om växthastigheten på sköldpaddor och Pierce hade sett henne vattna sköldpaddan med en vanlig blomvattnare. När kvinnan var ute på ärende smög Pierce ner med en annan, större sköldpadda och bytte ut den första sköldpaddan. Detta upprepades flera gångar. Madamen var strålande glad över sin framgångsrika vård, Pierce skaffade större och större sköldpaddor. Här kunde historien ha slutat men Pierce, som mycket säkert var ondskefull och som måste ha ogillat sin vicevärd vände på skämtet. Den nya strategin var att varje vecka byta ut den större sköldpaddan mot en mindre så att han till slut hamnade på en mycket mindre storlek än den ursprungliga sköldpaddan. Damen blev förtvivlad, Pierce blev road.

Jag vägrar att kolla sanningshalten, det är förvisso lite uppseendeväckande att tillgången på sköldpaddor var så stor i Paris men det tar vi upp i ett framtida inlägg.

Jag älskar TV. Det tar nog inte mer än tre minuter i mitt sällskap förrän man kommer till den insikten. TV har uppfostrat mig (inte uteslutande, naturligtvis). Jag var ett aktivt barn som sprang utomhus och allt det där men om möjligheten gavs att titta på TV, då gjorde jag det.

En gång grät jag för att Mannen från Nasaret tog slut och pappa trodde att jag var ledsen över att Jesus hade blivit korsfäst. Ilskan hos min far, prästen, när jag förklarade den egentliga anledningen är svår att beskriva. Jag var 17 år gammal vid tillfället. Nä’ba’skoja, 5 år tror jag att jag var.

Sedan dess har missbruket fortsatt och för någon som upplevde 1990-talet och det tidiga 2000-talet har drogen blivit mycket mer potent och ren. Om vi bara stannar upp och funderar ett tag på hur mycket bättre TV-serier och andra produktioner är nu jämfört med hur det var när seklet var ungt så kommer man till en häpnande insikt.

Att älska TV medför dock vissa bekymmer. Det är som ett äktenskap (har jag fått berättat för mig), man går och småhatar varandra. Alla små fel och brister blåses upp och överskuggar till slut de goda sidorna som egentligen och naturligtvis är så mycket större.
Jag har länge stört mig på ett par saker och vill få sagt följande;

1.Jag tröttnar på att figurer i TV-serier överlag inte kallpratar med någon som inte är en återkommande person. Till och med de som framstår som sociala genier ägnar aldrig en tanke eller ett ord åt medresenärer på bussen, kassörskor, servitriser, taxichaufförer och så vidare.

2.Jag gillar inte meta-TV, vissa av mina favoritserier (exempelvis Uppdrag Mord, Vita huset eller Battlestar Galactica) har avsnitt där ett filmteam t ex ska följa huvudrollsinnehavarna i ett dygn och det blir sällan bra. ”STÄNG AV DEN DÄR DJÄVLA KAMERAN!” kan det låta och så blir det den bästa, mest känslosamma scenen i ”dokumentären”. Någon är alltid skeptisk, de vill inte vara med eftersom ingen någonsin är intresserad av att höra DERAS sida av saken, man blir bara uppfattad som en uniform – vips har vi antingen en falsk reporter som säger att det är deras plikt att visa allt eller så blir det en bombastisk hyllning (om journalisten/reportern/filmmakaren är kvinna vill säga, kolla upp detta, det är naturlag). Givetvis inträffar alltid en smärre katastrof när kameran är igång.

3.Jag har sagt det för och säger det igen, jag kan inte med personer som inte lär sig av sina misstag. Må det vara en skjutglad stridspilot, en pinsam men sexig hemmafru, en brutal polis eller en klumpig tonåring – om de inte drar lärdomar av situationerna de hamnar i så kan serien i värsta fall tappa en tittare (30+, Lundabo).

4.Historielöshet, antingen så finns det back stories i övermått men som tittaren aldrig får se. Det är givet att allt inte får plats men hur mycket kan ett kompisgäng egentligen ha varit med om!? Den andra varianten är att man får se något fantastiskt inträffa, en lyckoträff som det borde skrivas ballader om och sjungas av pottfrisyrsbarder vid kungliga hov, men nästa vecka talas det inte om det. Jag har kanske upplevt 5 awesome saker i hela mitt liv (3 om man vet vilka som är sanna) och jag talar om det HELA TIDEN.

Det var det jag hade på hjärtat idag.

När Henry Ford förändrade vårt sätt att leva med modellen T så uppstod ett nytt yrke, världens nästnästnästnästnästnästnäst äldsta, bilhandlaren.

I en dokumentär jag såg nyligen så visades en av dessa pionjärer, han sålde T-Fordar på den amerikanska prärien i Kansas. Man kan bara föreställa sig att han hade en lokal där han visade upp bilarna och kanske tog betalt, han stod nog inte på slätten, förvarandes och säljandes bilar i det fria.

Hans kundkrets bestod av bönder som då övergav häst (i enstaka fall säkert också barn) och kärra till förmån för bilen. Den största utmaningen var att få dem att styra bilen – de tog helt enkelt med sig sitt kuskbeteende till förarsätet. De litade på att bilen skulle välja väg själv och släppte sonika ratten på raksträckor. En större utmaning, eller snarare fara, var nerförsbackarna. Bönderna kunde inte tänka sig in i mekaniken att de själva var tvungna att bromsa utan sa helt enkelt ”Ptroo!” (motsvarande) till bilen.

Det är därför vissa människor dubbelklickar på länkar till hemsidor.

Ni vet när man tar en sådan där portionsförpackning med smör och stoppar i fickan för att sedan glömma bort det och inte upptäcker det förrän flera timmar senare när man har en kladdig fläck på framsidan av byxorna? Ni vet inte…

Norge gråter över mitt slöseri. Chefen skrattar sig fördärvad.

Det är aldrig någon säger You can walk the walk, but can you talk the talk? Är inte the talk 50%?

Har ni förresten märkt att jag har punkter i mina inläggsrubriker? Jag hoppas att det sprider sig och blir ”a thing”.

De har humor på min nya arbetsplats. Jag talar inte om dansk dratta-på-ändan-humor utan en mer sofistikerad sort. I en av verksamhetsgrenarna jobbar det cirka 30 stycken ”IT-snubbar”, javautvecklare eller vad det nu kan vara. De märks ganska mycket på ett företag där övriga har en inofficiell dress code som innebär att man höjer lätt på ögonbrynen åt jeans (men man låter det dock passera. Jag vet, ty jag var med). IT-snubbarna (väldigt få snubbettes) har oftast t-shirt med fräcka budskap om programmering eller nostalgiska Commodorelogotyper.

Ner en av dessa IT-snubbar var på barnledighet bestämde sig de andra för att ha roligt på hans bekostnad. Den dagen han kom tillbaka så hade de städat arbetsplatsen nitiskt. Som regel har IT-snubbarna lite mer stökigt än andra eftersom de sällan har interaktion (på just detta företaget) med utomstående. Allt låg prydligt och i räta linjer. När det nu gällde klädseln så hade samtliga, alltså över 30 personer, klätt sig i mörk kostym med diskret slips. De lurade i den återvändande utvecklaren att koncernen hade infört en strikt utseendeordning och att de från och med nu alltid skulle gå klädda i kostym på jobbet. Godtog man inte detta så var det dörren som gällde. Det har aldrig hänt mig men man har berättat för mig att det ska vara besvärande att vara underklädd i vissa sammanhang, min empati är det inget fel på så jag kan föreställa mig att den t-shirtbärande IT-snubben led hela dagen. Nästa dag kom han tillbaka i kostym men då slog skämtet igenom med full kraft, alla de andra hade gått tillbaka till sin ordinarie klädsel. Pinigt.

Det finns olika sätt att hantera detta. Vår hjältes respons var att gilla läget och utveckla (alternativt inveckla) det några snäpp. Han kom i kostym varje dag i ett halvår för att på något sätt gå ur situationen som en vinnare. Detta påminner mig Alec Baldwins roll i 30 Rock som delar ut små diamanter av visdom till de som vill komma upp sig i världen. Baldwin säger, i rollen som Jack Donaghy, att man på sitt arbete alltid ska klä sig efter det jobbet man strävar efter, inte det man har. Det finns säkert en lärdom här, IT-snubben är nu president över hela Danmark (OBS! Ljug).