Det stämmer att vi har sett mycket film här i hushållet. Inte särskilt mycket bra film med budget, handling eller annat som gör att man kanske ser filmen en gång till. Det är snarare sådana actionfilmer som gör att man åldras 40 år vid påseendet och som gör att jag mumlar gubbklichéer om att jag aldrig mer ska se film överhuvudtaget.

Det är just klichéerna i dessa filmer som är min hang up. Jag gillar inte filmerna egentligen men jag gillar att det verkar finnas en manusmall som har bevisat sig fungera gång efter gång. Det kan vara en sci-fifilm, western, riddarfilm eller en film om ett uppror – jag garanterar er att någon av följande kommer att inträffa:

Lyckotiden. Hjälten och hans medhjälpare har under en tid bott tillsammans med en stam. Nu har de vunnit deras respekt, de kommer och går i byn/borgen/grottan som de vill. Hjälten har blivit kär i en ”omöjlig” kvinna. Det är hövdingens dotter som aldrig kommer att ta sig en man, men nu gör hon ett undantag. Någon i hjältens entourage, oftast den som är mest negativ till att vara på platsen, har blivit kompis med barnen. De jagar honom mellan tälten, han låter sig fångas men far sedan upp som en björn och börjar istället jaga barnen. Han rufsar dem i håret. Hjälten och hans kvinna tittar på, de skrattar åt tokigheterna, ”Ja se Wildrick!”.

Besvikelse. Innan det avgörande slaget måste man plötsligt ge sig av. Stammen/gänget/byborna blir arga över detta. Särskilt den mest oväntade medlemmen blir riktigt arg. Kanske den som var mest avogt inställd till att ta emot nykomlingarna från första början, ”Ni får ha överseende med Fejdas-Med-Katter, han har svårt för att öppna sig och nu känner han sig sviken”. Naturligtvis så stannar hjälten eller så återvänder han precis i rätt tid.

Irritation. I stammen blir medicinmannen/trollkarlen/den vise upprörd över att nykomlingarna får för mycket utrymme och att de utmanar henne eller honom om maktpositionen. Det kan också vara den tappre krigaren som inte längre är duktigast på slagfältet som kräver att främlingarna ska lämna platsen. Detta brukar inträffa precis efter Lyckoperioden och exploderar ofta under en festlighet, antingen slåss man och då brukar hjälten naturligvis vinna, varefter stammedlemmen och hjälten blir de bästa av vänner eller så blir det en annan sorts konfrontation som slutar i att den som är mest missnöjd med närvaron försvinner från gemenskapen och återvänder inte förrän till slutstriden, antingen som allierad med fienden eller för att rädda hjälten ur en knipa.

Den nyfunna vänskapen. Hjälten får sin kvinna, hans gamla vapendragare hittar istället sin egen form av frid när han antingen blir barnens favorit (det är alltså han som glatt rufsar dem i håret) eller så hittar en själsfrände som likt honom själv lever för kriget. Om hjälten mot all förmodan måste återvända till sitt eget folk/sin egen tid/whatever så är det inte omöjligt att vapendragaren stannar kvar eftersom han ”äntligen har funnit frid”.

De gamla vet att berätta, legenden säger… Hjältens ankomst är förutspådd vilket inte bättrar på situationen med hans messiaskomplex. ”Varför kallar de mig Ouggo-Bouggo?” kan han fråga vid något tillfälle, kanske med låret från en helstekt gris i handen. ”Din ankomst har varit väntad, det betyder ‘Han som kan styra upp den här skiten’ och de gamla vet att berätta att…” svarar hövdingen. Det blir oftast bara en halvkväden visa, hövdingen vill inte prata om sådana dystra saker egentligen eftersom det är fest och alla ska vara glada. Här brukar ofta konfrontationen äga rum, den som är mest missnöjd med den nya ordningen brukar (kanske full) håna hjälten och säga ”Skulle du vara Ouggo-Bouggo? I sådana fall ska jag äta min katt!”. Sedan slåss man som sagt.

Något sådant, ja.

Antingen var Gran Torino mycket bra men förutsägbar eller så var den bara mycket bra. Jag kan inte bestämma mig.

Det finns många anledningar till att se filmen I Brügge, eller In Bruges som den heter på originalspråket. Den är varm, sorglig, extremt rolig och proppfull med referenser till andra verk såsom Pinters The Dumb Waiter, Rösten från andra sidan (en snuskig film med Donald Sutherland) och Orson Welles Touch of Evil.

Det som engagerar mig starkast är de tvära kasten mellan högt och lågt. Tarantino har förstört en hel generation filmmakare som nervöst proppar sina filmer med krystade replikväxlingar för att det ska bli coolt. Oftast funkar det inte. Martin McDonagh har lyckats i denna film. Roligast är dock den oväntade slapsticken som poppar upp ett par gånger, i klippet nedan är upplägget följande; Gleesons karaktär Ken – som är mer intresserad av sevärdheterna i Brügge än sin unge kollega Ray – har gått upp i Brügges klocktorn. Den mer rastlöse Ray (Colin Farrell) väntar där nere. Han får sällskap av några amerikaner som tänker gå upp i tornet. Hilarity ensues.

 

För den som kan filmen utantill, vilket borde vara de flesta jag känner så blir det här lite märkligt. Min spanska är något ringrostig och jag har aldrig varit särskilt duktig på att urskilja dialekter men blir det inte märkligt dubba skådespelare som ska föreställa komma från Afrika, en typisk äldre jude i New York och den jive som flyger mellan frisörerna?

Notera gärna vem som sitter och blir klippt. Han är också med i På heder och samvete, eller A Few Good Men som ett vittne för försvaret.

Med anledning av den nya filmen med Jean Claude Van Damme där han i stort sett spelar sig själv (JCVD, dramadokumentäraktion) så kom jag att tänka på en av de filmer jag hyrde flest gånger på OK-macken hemma i barndomen. Här här den sista rallarsvingsutväxlingen i en av världshistoriens bästa filmer, Bloodsport. Filmen är den enda i sitt slag. Det finns ingen annan film där man håller en hemlig kampsportstävling för världens bästa budoutövare. Förutom ett par andra filmer då förstås. Man tänker osökt på filmer som Enter The Dragon eller… Öh… Den där när som baserar sig på ett videospel som alltid fanns i min ungdoms arkadhallar. Snubben som Van Damme har en holmgång med heter Bolo Yeung, han var över 50 år gammal när Bloodsport spelades in. I övrigt kan det nämnas att han har spelat in över 120 filmer med ord i titeln som Fury, Kick, Temple, Flying, Dragon, Kung Fu, Blood, Tiger, Fist, Death/Deadly, And, Of och With i kombination.

Den uppmärksamme ser att Forest Whitaker sitter i publiken, han spelar en militärpolis som är på plats för att hämta hem filmens hjälte, Frank Dux, som har tagit bonnpermis för att delta i turneringen. Detta är det ena benet i den heliga treenighet som utgör Whitakers fantastiska karriär. Det andra benet är The Crying Game som kom bara fyra år senare. Den sista biten cementerades i och med den Oscarsbelönade insatsen i The Last King of Scotland.

Klippet är ganska långt men det är väl värt att se hela. Uppgången i början, motgången som börjar lite efter 3 minuter och slutligen triumfen som inträder efter cirka 5 minuter och 20 sekunder. Publiken är lika entusiastisk vem som än åker på spö. Ljudeffekterna är fantastiska. När Van Damme samlar sig så känner man nästan att han är tillbaka i dojon hos sin mästare. Han är vattnet i ständig förändring som Bruce Lee hade sagt.

Bloodsport baseras på de sanna händelserna i Frank W. Dux liv. Behöver jag påpeka att det är en levnadshistoria som är minst lika fantastisk som Steven Seagals? Frank Dux hävdade att han var inbjuden till denna hemliga turnering som endast hålls vart femte år, när LA Times kollade upp hans pokal så visade det sig att den var beställd i en gravyrverkstad fem mil från Dux hem i Los Angeles. Men det kanske är svårt att motbevisa Dux om tävlingen är hemlig. Tidningen Soldier of Fortunde har också kallat Dux för en bluff och hänvisade då till de bilder som cirkulerade på honom i uniform, han bar en brokig blanding medaljer som endast kunde förklaras med att han samtidigt var pilot, sjöofficer och kavallerisoldat. Dux har bland annat hävdat att han har skrivit boken som instruerar NAvy SEALS i närkamp. Dux har också stämt Jean Claude Van Damme eftersom denne inte lät honom medverka i filmen The Quest. Van Damme och Dux belv goda vänner efter belgarens genombrott, Dux hävdade att Van Damme hade lovat honom att få koreografera slagsmålsscenerna, något som han alltså inte fick göra.

Jag har sett The Quest. Hade jag varit Dux så hade jag hållt mig så långt borta som möjligt från den filmen.

Patricia Highsmiths Ripliad har filmatiserats i olika omgångar. Den filmatisering som anses mest lyckad är den som gick på SVT för en tid sedan, Het sol eller Plein Soleil som den heter. Handlingen i filmen bygger på Highsmiths bok En man med många talanger. De flesta känner säkert till den senaste filmatiseringen från 1999 med Matt Damon, Jude Law, Gwyneth Paltrow, Cate Blanchett och Philip Seymour Hoffman. Filmerna skiljer sig något från varandra, inte i handling men i innebörder och kontext. Framför allt vad gäller Ripleys sexualitet. I Het sol kan Tom Ripley vara homosexuell, i The Talented Mister Ripley är han det. Det spelar inte så stor roll eftersom identifikationsbehovet ändå är det som driver honom i båda filmatiseringarna. Utan att avslöja för mycket så är det också fråga om skillnader i motiv och uppsåt när det gäller vissa brott som begås i historien.  I Matt Damons tolkning kan Ripley också känna skuld och ånger, något som inte är särskilt troligt i Highsmiths bok, där är Ripley fullfjädrad sociopat från get-go. 

Det är helt klart sevärda filmer, jag rekommenderar båda i händelse av regn. Filmerna har allt det som jag strävar efter. Vita kläder, segelbåtar, azurblått, vinylskivor, Rom, Vespor, hushållerska, besvikna föräldrar, förmögna britter, marmor, amerikaner som tror att de kan språket etc.

Det finns tyvärr också katastrofala filmatiseringar, exempelvis en med John Malkovich som är fruktansvärt träig som Ripley. Nu tycker jag i och för sig att Malkovich sällan gör något bra på vita duken, han verkar höra hemma på teatern (Men kom igen!? Vad har han gjort som är bra förutom Killing Fields, Farligt begär eller Being John Malkovich?).

Hur som helst. Det finns en ironisk poäng i The Talented Mister Ripley. Dickie Greenleaf och Ripley besöker en jazzklubb där Dickie spelar saxofon och sjunger med bandet. Han får upp Tom på scen och han får också sjunga med i låten Tu vuò fa l’americano. Låten handlar om en kille från Napoli (ful, skitig och elak) som försöker låtsas att han är amerikan. Så låter det i Renato Carosones tappning:

http://www.youtube.com/watch?v=BqlJwMFtMCs

Ganska träffande med tanke på filmens centrala tema. Kanske lite övertydligt om man talar italienska.  Min italienska sträcker sig endast till att gratulera någon på deras dotters bröllopsdag och önska att deras första barnbarn blir en gosse.

Om någon är intresserad av vad de sjunger så är det ungefär så här: Du har byxor med prislappen kvar och keps med skärmen uppvikt. Du paraderar runt i Tuleto som värsta kvinnokarlen, du försöker vara amerikan men vem har bett dig att göra det? Du försöker följa trenden men när du dricker whisky soda så mår du alltid illa. Du dansar rock n’ roll, du spelar baseball men alla vet att pengarna till Camelciggen kommer från din mammas börs. Du beter dig amerikanskt men du är född i Italien, det kan du inte göra något åt din napoletan! Hur kan din älskade förstå dig när du talar halvamerikanska? När ni träffas under månen och du säger saker som "I love you?". Whisky soda och rock ‘n roll.

Det var allt, fortsätt verksamheten.

Jag såg om Vaterland för inte så länge sedan. Filmen utspelar sig i det som är det tyska rikets huvudstad, Germania, efter det att andra världskriget har vunnits utav tyskarna. Den bygger på en roman av Robert Harris och sorterar under det som kallas kontrafaktuell historieskrivning. Mycket "what if" alltså. Helt utanför poängen kan jag meddela att den första SNL-sketchen jag såg faktiskt behandlade detta: "What if Superman was German? – Überman! Überman conquers Stalingrad in FIVE minutez"

Det jag noterade i filmen var att jag har riktigt svårt att förstå filmmakares benägenhet att använda dockteater i sina berättelser för att visa att vissa vågar stå emot det totalitära styret. Det är nästan alltid så att när det är en film som handlar om en despotisk kejsare, en militärregim, en elak kung etc. så slår det aldrig fel; en dockteater ska någon gång under filmen göra ett kritiskt framförande där de har med en löjlig docka som föreställer diktatorn. Alternativt är det en gycklare som har sminkat sig som till exempel påven och drattar på ändan. Följden blir att gycklarna blir gripna av styrets vakthundar och blir bortförda i bojor. Never to be heard of again.

Det är också ungefär här i berättelsen som den motvillige hjälten blir övertygad om att något måste göras. Detta inlägg påminner mig om när vi skulle orientera i åttonde klass, jag har ingen aning om vart jag ska men det är bra med motion.

Varför är det så i filmer och TV-serier att den i en duo som inte bör tala är den som oftast tar på sig att göra det? Ni vet säkert vad jag menar. Du har en privatdeckare/snut/vardagshjälte som har en nervös sidekick. De ska leta information eller etablera en kontakt. Någon annan ställer en jobbig fråga och det är inte den som är cool, calm and collected som svarar utan alltid den som nervöst stammar fram mycket mer än vad som behövs. Den mer rådige hjälten himlar med ögonen på ett sätt som visar att det här var väntat, typ "inte nu igen!?". Tröttsamt. Så smular kakan.

Dum som en djävla mås. Det är vad han är, den gode Steven Seagal. Jag har länge tänkt göra upp räkningen med honom. Det är framför allt tre saker som gör mig irriterad. Det första är hans extremt dåliga smak. Snubben ser ju ut som om 1980-talet vaknade med en svår bakfylla och kräktes upp det värsta ända in i nästa årtusende. Han har släppt en skiva som heter Mojo Priest. Den är bluesinspirerad. Kommer ni ihåg den där filmen där en barnvakt hamnar i Down Town Chicago med de hon ska vakta? Bland ungarna finns en liten flicka med en stor fascination för superhjälten Thor. De hamnar på en bluesklubb och får inte lämna stället utan att sjunga en blues. De sjunger då världens sämsta blueslåt genom tiderna. Så låter Seagals album. Hela tiden. Föreställer jag mig. På hans hemsida står det att skivan har hyllats av kritiker. Jo då. Steven har turnerat i Japan, Frankrike och Italien, länder med dokumenterat dålig smak.

Det andra är den spirituella kletsmörjan som Seagal hänger sig åt och att han får göra det ostört. Han grundade Steven Seagal Enterprises 2004. Jag får klara Kramerica Industries-vibbar av detta. Han säljer energidryck och startade företaget för att "share his wisdom and experience of energy with the world. The infinite wisdom of Steven Seagal combined with an experienced Sales and Marketing team has made it possible for Steven Seagal’s Lightning Bolt to emerge as one of the most unique energy drinks on the market."

The infinite wisdom of Steven Seagal. Prosit.

Han ska framstå som en djupt andlig do gooder som aldrig gör fel i sina filmer. Han har prisats med utmärkelser och religiösa utnämningar. Såsom till exempel en reinkarnation (tulku) av Chungdrag Dorje. Dorje är en vördad munk inom den tibetanska buddhismen. Något som får mig att ifrågasätta de tibetanska buddhisternas uppsåt och syfte med sin religion. Detta är samme man som lämnade sin japanska fru för att söka sin lycka inom filmbranschen och gifte sig med en annan kvinna när han väl kom till USA. Detta efter att han hade lovat henne att alltid finnas där för henne och fått henne att ge honom alla sina besparingar. Den nya hustrun bedrogs med deras barnflicka.

Det är förstås bra att Seagal är djurvän. Det som inte är bra är att han är mytoman (vilket jag kommer till längre ner). I en intervju påstår han att en vit, herrelös hund sökte upp honom i Japan. Den flyttade in och bodde hos honom i tre dagar. Till saken hör att Seagal hävdar att han vid denna tidpunkt hade trubbel med ett lokalt gäng av bråkstakar. Den tredje natten väcktes Seagal av att hunden skällde, hans dojo brann. Han kunde rädda lokalen men dagen efter var hunden försvunnen. Ingen kan minnas den här händelsen förutom Steven.

Ingen ifrågasätter att Seagal är en hård snubbe. Han är en duktig kampsportare. Aikido, Kendo, Karate och Judo är några av de kampsporter han officiellt har graderats i. De vänner jag har som är insatta i kampsport säger att Seagal faktiskt kickar ass på riktigt. Han skall enligt sägnen om sig själv ha börjat träna olika kampsporter vid fem års ålder. Den tredje saken som gör mig irriterad är att han inte nöjer sig med att vara en underhållare på film utan att han verkar lida av någon form av verklighetspsykos som gör att han hela tiden måste vara mer än bara en pretentiös filmstjärna.

Han hävdar att han har gjort black ops för CIA. Han har frågat en vildmarksguide i Alaska om det vore möjligt att arrangera en brottningsmatch mellan honom och en grizzlybjörn. Han har flera gånger hävdat att han skulle vinna en boxningsmatch mot vilken tungviktsmästare som helst i en boxningsring trots att han bara skulle följa boxningsregler. Han hävdar att vissa människor i Japan ser honom som en gudom. Vidare skall han vara en mästerryttare, tala fyra språk flytande, vara en av världens främsta auktoriteter på samurajsvärd samt en ytterst pricksäker skytt. Läs gärna den här länken om tid finns. I elva kapitel dissikeras Seagals motstridiga uppgifter och märkliga berättelser. Vilket slutar med namn som Gotti och Gambino.

Med framgångarna växte storhetsvansinnet och andra maniska beteenden. Han ansökte om att få bära dolda vapen, han försökte (enligt ryktet, han är inte dömd för stämpling) få en före detta CIA-agent att döda en av Seagals fiender.Lägg till detta att han anklagades för sexuella trakasserier från höger och vänster. I sin iver att mer och mer likna de hjältar han gestaltade på vita duken så började han att hävda att han hade sicilianskt påbrå, något som hans irländska mor och judiske fader har förnekat.

Det som höll på att gå riktigt illa var när Steven Seagal träffade Julius "Jules" Nasso 1986, en apotekare som hade sadlat om till aspirerande filmproducent och som hade vuxit upp i närheten av Gambinofamiljen (nu blir det maffiatajm ungar!). Seagal fick en omedelbar man crush på Nasso och ville göra allt som denne gjorde så naturligt. Seagal började berätta för folk att han och Nasso hade vuxit upp tillsammans på de tuffa gatorna i Brooklyn och att de dessutom var släkt – något som också bestämt förnekades av Seagals mamma.

Nasso lät den lättimponerade Seagal träffa några mafiosos och en relation uppstod. Seagal kunde på allvar odla myten om sig själv som farlig snubbe och maffiakillarna som alltid är duktiga på att känna igen en god affär såg en möjlighet att dra nytta av Seagals fascination. Nasso och Steve hade nu bildat ett produktionsbolag tillsammans – Steamroller Entertainment. Några av maffiakillarna som hade hjälpt Nasso i början av dennes karriär såg nu en möjlighet att tjäna lite pengar eftersom Seagals filmkarriär hade gått spikrakt uppåt. Vi snackar efter Under belägring liksom. Där får han väl ändå räknas som störst. Dealen var följande; Nasso skulle övertyga Seagal om att de skulle ge 150 000 dollar per film till Gambinofamiljen som ett tecken på tacksamhet och minne av utförda tjänster.

Men saker hade färändrats. Seagal hade blivit mer och mer intresserad av religion och ville inte göra våldsamma filmer längre, något som inte uppskattades av hans fans. Dessutom var hans tid ute, Bruce Willis, Arnie, Stallone, kanske inte Dolph men övriga actionhjältar började tappa säljkraft. Dessutom var han hursomhelst inte intresserad av att betala någon för någonting. Nasso fattade detta och försökte förklara det för maffian. Men de vílle inte lyssna och det ville inte heller Seagal. Berättelsen om hur det utvecklade sig är allt för lång för att fortsättas här så jag ber återigen att få hänvisa till den här hemsidan som skriver i detalj om hur Seagal har försökt få andra maffiafamiljer att skydda honom, om hur han föärsökte beställa ett mord, om hur han ville få någon att framstå som homosexuell genom arrangerade foton etc. Det är vansinne. Vansinne.

Förutom detta så har hans filmer spelat in 2 djävla miljarder dollar. Av dessa så ligger jag bakom åtminstone 200 svenska kronor. Räknat på genom att jag i min ungdom har hyrt åtminstone 10 filmer med Seagal för 50 kronor styck. Ja, nu var det ju mina föräldrars pengar. Jag kan låte saken bero, förutsatt att Seagal håller sig borta. Lönnfeta miljöninja.

Här finns förresten en snubbe som har skrivit en bok om de djupare meningarna med Seagals filmer. Utan ironi, Det kallas Seagalogy.

Jag är absolut inte först men jag vet att ni tålmodigt har inväntat min åsikt så här kommer den.

Observation: The Beach är en djävla skitfilm. Fylld av dravel och pseudointellektuella plattityder. För att inte tala om hur nordborna framställs.

Där. Så var det sagt.