Category: Terminator

Natårligtvis.

Nu fattar jag. I Terminator 2: Judgement Day så hävdar cyborgen av modell T-800 att han inte kan gråta men att han förstår varför människor gör det. I Terminator: The Sarah Connor Chronicles så gråter cyborgen i ett avsnitt när minnesbilderna från hennes levande mänskliga vävnad gör sig alltför starkt påminda. Jag vill egentligen inte kalla den gråtande cyborgen för Cameron (vilket är hennes namn) eftersom det sätter en mänsklig identitet på henne men vi kan för enkelhetens skull göra det.


En ickelipande T-800.

Cameron tillhör en ny typ av cyborger som har skapats av Skynet, de är så avancerade att andra Skynetprodukter av äldre modell inte kan identifiera och klassificera Cameron vid grundliga scanningar. Hennes känsloregister är vida överlägset andra cyborger och hon har också mycket enklare för att lära sig nya reaktioner och lösningar. Man vet inte exakt hur hon är tillverkad men hon verkar bestå av mycket mer människa än tidigare modeller.

En lipande cyborg av okänd modell.

Camerons personlighet, kroppsbyggnad och personlighet bygger på plågsamma förhör med medlemmar ur den framtida motståndsrörelsen. I Camerons försök att ta sig nära, och slutligen döda, John Connor så har hon detaljerat lagt saker på minnet. Det är något som kommer tillbaka och biter henne i röven när hon är omprogrammerad till att istället skydda John Connor i nutid. Hon får någon form av härdsmälta och tror att hon är den flicka som hon har byggt hela sin framtoning på. Hon gråter i en bil, till min stora förvåning.

Först trodde jag att det berodde på att hon faktiskt har äkta känslor men det riktiga svaret är mycket kallare än så. Eftersom hennes modell är såpass avancerad så att den bland annat har riktig ögonvävnad så har hon också tårkanaler. Ögonen måste hållas fuktiga annars skulle de torka ut och dra onödig uppmärksamhet till cyborgen som oftast tjänstgör som infiltratör. När hon då gråter i bilen är det inte för att cyborgen är ledsen, det är för att ett av styrprogrammen har tagit över och den som gråter är istället den skrämda flickan som Cameron förhörde. Tårkanalerna fick ett annat, mer mänskligt användningsområde. Så måste det vara. Kampen går vidare.

Neeeeeeeeeeej!

Nu har Playstation Home lanserats. Det är bara ett av många små steg närmre Skynet och snart ligger vi alla på slagfält medan robotar och cyborger kliver på det som en gång var våra bräckliga kroppar.

Läs mer om olyckan här, här, här, här och här.

Betänk också att Cyberdyne Systems finns på riktigt. Jag vågar inte googla Skynet eftersom det kanske hjälper processen för systemet att nå sapiens. För ett är säkert, vad än Connors hittar på så kommer det alltid att börja med Skynet och att systemet blir självmedvetet. I en värld där varje Playstation är sammankopplad så lär det inte dröja länge till.

Jag är inte paranoid, jag är uppmärksam.

Tårarnas vittnesbörd.

Jag vet inte om det är åldern som tar ut sin rätt eller om det beror på att jag har lärt mig att hitta mitt inre men jag är mer lättrörd nu än när jag var yngre. Jag har filosoferat över det där med att man kanske skulle bli härdad ju mer man är med om men det kanske är tvärtom?

Jag upptäckte det senast ikväll när jag såg om Terminator 2. I slutet offrar sig Arnold genom att sänka ner sig i en behållare med flytande järn. John Connor gråter och Arnold stryker honom ömt över kinden med sin robothand och säger på bred österrikisk engelska:
– I know now why you cry. But it’s something I can never do.

image429

Då klappade jag ömt min lap top och viskade: "Det är bra där. Det är bra där min lille vän, jag ska nog dammtorka dig ikväll och rensa undan lite gammalt skräp".