Category: Mittpunkt

Bon viveur, provokatör, inspiratör.

 

Jag började med att säga något i stil med ”Om 20 år kommer ni att skryta med att ni lyssnade till Dag Oredsson som inspirationstalare, eller så är detta höjdpunkten i mitt liv. Känner ni till Brottsbalkens 8 kapitel, 1 paragraf? Det handlar om stöld. Jag kommer göra mig skyldig till detta eftersom jag är här för att stjäla showen”.

TL;DR:

  • Juristutbildningen är jättebra,
  • våga misslyckas och
  • pröva ibland på att göra något annat.
  • Var snäll

Hela storyn:

Tillsammans med två duktiga människor var jag inbjuden att hålla ett inspirerande tal kring vad min juristexamen har betytt för mig. Tillfället för detta var under introduktionsveckan för de nya studenter som ska läsa juristprogrammet vid Lunds universitet med start hösten 2016.

När jag fick frågan tackade jag ja på studs. Förutom att det var i högsta grad smickrande så har jag sedan länge formulerat tankar om vad min utbildning har betytt för mig. Om någon är intresserad så kan man läsa vidare, vissa (som kanske känner mig sedan studietiden) är kanske lika delar förvånade över som nyfikna på varför jag blev tillfrågad. Då går det också bra att läsa vidare. Det jag sa under min stund i podiet följer nedan (kraftigt sammanfattat, tänk er en kunskapsbuljong som har sjudit i 72 timmar). Det blir också lite av det som jag inte sa, därför kan texten bli längre än vad den förtjänar.

INsp2

Uppmärksamma novitier.

Jag representerade den mycket stora del utbildade jurister som inte arbetar med de traditionella juristyrkena. Det beror på att jag tyckte om juristprogrammet, jag gillade inte juridik. Så kan min utbildning sammanfattas. Kamratskapet, miljöerna, spänsten i diskussionerna, det höga blandat med det ringa – allt detta tilltalade mig enormt. När medlemmarna i vårt kompisgäng senare blev spridda för vinden så märkte jag att själva juridiken, hantverket, inte var något som passade mig alls. Det tog därför lika lång tid att slutföra de tre sista terminerna på juristprogrammet som det tog att komma dit.  Det var lärdom nummer ett; ta reda på vad du verkligen vill och kan göra, gör sedan detta om det är möjligt. En examen är dock ett bevis på ihärdighet och målmedvetenhet, det som ibland kallas för djävlar anamma. Slutför saker. Det är få saker som jag är så stolt över som min juristexamen, även om jag verkligen vantrivdes på utbildningen (så sa jag inte till de som lyssnade, jag var mycket mer elegant i mitt uttryck). På juristutbildningen lärde jag mig att strukturera mina tankar, snabbt ta till mig stora mängder information och att påverka min omgivning på ett trovärdigt sätt. Det kanske låter väldigt grundläggande men det är saker som inte kommer gratis och som kan ge stora konkurrensfördelar i yrkeslivet. Jag har nytta av min utbildning varje dag på jobbet som marknads- och kommunikationschef på AF Bostäder. Vi är flera jurister i ledningsgruppen och det går ändå bra för oss. Infoga smiley här.

insp1

Jag. Det yviga semesterskägget är beskuret på bilden.

Det andra jag tryckte på var myten om framgång. Det är lätt att vara bäst i klassen i Rödnackemåla. Det är en kalldusch när man upptäcker att precis varenda en av kursarna har mycket enklare att förstå och ta till sig det utbildningen ger. Det tog lång tid för mig att inse och acceptera att den bild som folk visar upp kanske inte är den sanna bilden. Alla mina kursare slet. Alla hade sitt bagage. För vissa var det en katastrof att inte få AB, högsta betyg, på en tenta eftersom det förstörde ett fläckfritt betygsregister, vissa kunde ligga sömnlösa över att räkna ut poäng om tingstjänstgöring (vilket kräver högsta betyg, eller krävde på min tid). Under mitt tal var jag noga med att påpeka att ”MARKNADEN” och livet i stort gillar losers, om man ska ta det till sin spets. Låt mig inveckla; Magister Berg påstår i Ondskan att ”Everybody loves a winner!”. Det är sant. Men vi litar mer på de som har ett par misslyckanden bakom sig men som tar sig igenom dessa. Jag nämnde ett exempel från Wall Street där en av de största investmentbankerna inte anställer den bästa percentilen, de tar istället de som är näst bäst från Harvard eller Yale, de som har en liten plump i protokollet men som har rest sig, borstat av dammet och fortsatt. ”Varför då?” undrar säkert vän av ordning. Jo, därför att de som bara har framgång bakom sig inte vet hur det känns att misslyckas. Därför är det vanskligt att arbeta med dem. Hur kommer de att reagera på en liten motgång? Är världen slut? Blir det American Psycho av det hela? Vi vet inte, men vi vet att någon som har missat en tenta, eller kanske har tappat en termin i en sökandefas, har en större chans att hålla ihop när det blåser eller brister på en arbetsplats.

Min tredje poäng var att inte bara att ta sig igenom en utbildning utan också att bilda sig. Jag hade fortfarande publiken med mig vid det här laget. Det jag kanske ångrar mest av allt med min studietid var att jag inte läste något annat än juridik. Jag uppmanade den samlade skaran att prova på allt möjligt. Läs något annat än kurslitteratur, läs en annan kurs. Ta körkort, åk till Köpenhamn, sjung i en kör, engagera er i Lunds rika studentliv, åk hem ibland, stanna upp och fly när det passar. Världen blir roligare om vi upplever den också. Här gjorde jag också en stor poäng av studentlivet i Lund som är unikt i sin förträfflighet, men det kommer inte av sig självt. Skulle jag förklara hur mycket jag har fått av studentlivet i Lund och vad det har gett mig i form av ledarskapsutveckling, självkännedom och glädje så skulle jag behöva starta en ny blogg.

INsp3

En annan inspirationsföreläsning jag höll för ett par år sedan för några andra studenter. Då med betydligt mer pomp and circumstance. Det ska enligt flera av varandra oberoende källor gått bra för dessa studenter.

Slutligen nämnde jag den store filosofen Conan O’Brien som har kläckt det jag försöker leva efter varje dag:

Work hard, be kind and amazing things will happen.

Det finns inte ett bättre sätt att uttrycka det. Jag slås av träffsäkerheten och enkelheten. Det är så sant, jag är ett levande exempel på detta.

Applådåskorna dundrade långt in på eftermiddagen, rörd till tårar tackade jag för mig och lämnade över till de andra två juristerna som skulle tala.

Oredsson, Dan Oredsson.

Jag är inte bäst i världen på att ha semester. I år har jag dock bättrat mig och tagit ut mer sammanhängande veckor, samt kopplat från mig mer än vanligt. Det blir alltid lite svårt eftersom mina stora intressen sammanfaller med mitt arbete. Som många vet, eftersom jag ofta berättar det, så är jag anställd på ett studentbostadsföretag, AF Bostäder, i Lund. Varje hösttermin så hamnar vi blickfånget eftersom bostadssituationen för studenter är bedrövlig. Jag blev uppringd av Hem & Hyra som ville få en kommentar och jag försökte ge en så rättvisande bild som möjligt av läget i Lund.

Delphi flygbild

Mina två meningar spreds som en mindre skogseld och jag räknade till att över 50 olika utgivare publicerade mina klokheter. Expressen ringde till och med för att dubbelkolla att jag hade sagt rätt i Hem & Hyra. Det hade jag. Så långt, allt väl.

Mitt ego hade vid det här laget pumpats upp till en nivå som inte uppmätts sedan tidigt 2000-tal. Det var då jag lusläste artikeln i Hem & Hyra. Det var då jag upptäckte att den person som var namngiven där var Dan Oredsson, marknads- och kommunikationschef på AF Bostäder. Inte jag, Dag. Jag heter ju så, Dag Oredsson. Jag skrev ett ödmjukt mail till den ursprunglige journalisten som skyndsamt rättade namnet. Men i den tyngsta kanalen av dem alla, den som min mamma hade varit stolt över, där kommer jag för alltid att heta Dan. Det kan jag i och för sig överleva, och det var nyttigt att få lite andrum när egot krympte. Det var allt, fortsätt verksamheten.

Dan Oredsson

Come crashing in.

Med tanke att jag var på lokal och betedde mig igår så är det kanske svårt att tro att jag nyligen har blivit publicerad som en auktoritet på tystnad. Men så smular faktiskt kakan. Om du klickar på den här länken och tar dig fram till sidorna 22-25 så kan du läsa the ramblings of a mad man om tystnad. Inläggets titel är en vinkning (det måste nog förklaras) till den sång jag refererar till i intervjun.

dag-oredsson

Tack, Kristina Strand Larsson, för att du lyckades skapa en någorlunda rödfärgad, mycket smal, tråd av allt det jag sa. Och tack för den fina bilden där jag ser mycket tyst ut.

Lögner.

Jag hade för vana att tala med alla jag stötte på när jag var liten. Det är viss nyansskillnad mellan att tala och att samtal har jag för mig. Det har i stort sett inte förändrats. I byn där jag växte upp fanns det en möbelsnickare som hade sin verkstad på den gata jag bodde på. Varje skoldag passerade jag hans verksamhet. När jag gick i tvåan (tror jag) började jag gå in och hälsa på honom. Vi talade om allt möjligt, jag vet inte om jag var en särskilt god samtalspartner. Jag minns inte så mycket av de här samtalen men om jag känner mig rätt så hade jag nog svårt att hålla en röd tråd och hoppade säkerligen från ämne till ämne.

Möbelsnickaren gick i pension och hans lokaler började förfalla när jag skulle börja högstadiet. Mina besök hade sedan länge upphört. Till slut rev man hela byggnaden och uppförde istället bostäder där jag tidigare hade slängt käft med gubben. Åren gick och jag glömde faktiskt bort honom, ända fram till en nyårsafton i mitten av 1990-talet. Jag hade försiktigt prövat mig fram på den väg som jag nu vandrar med en kraftfull självklarhet, gubben var också full. Han kände genast igen mig när våra sällskap halkade in i varandra. ”Där är du ju!” utbrast han. Jag kände igen honom också, den enda skillnaden var att han nu var lite mer ihopsjunken. Han vände sig till sina kamrater och pekade; ”Det här är Dag! Han är sonsonson till Haile Selassie!”.

Jädra bra minne han hade, gubben.

Hvad nytt från Abessinien?

Jag har tidigare skrivit om min farfar, om hans boaormsskinn och koppling till Lars Werner och Division Engelbrekt. Nu har jag hittat mer stoff som jag måste pränta någonstans. I min andra stora ansträngning att få lägenheten som jag vill ha den så har jag slängt massor av mög som jag inte ville ha till att börja med och som mitt samvete gradvis har tappat engagemang för. Bland annat massor av pocketböcker som egentligen är dubletter. Det är väldigt märkligt att jag blev påprackad både hårdryggsutgåvorna och pocketböckerna men jag var inte i stånd till att säga nej i bouppteckningen.

Jag har också hittat pärlor som jag omöjligtvis kan göra mig av med. Bland annat en klippbok om farmor och farfar och deras engagemang som missionärer i Etiopien. Farfar åkte ut som missionär första gången 1931, som du känner till. Han förlovade sig med farmor innan han reste och utan att överdriva så var det inte hel självklart att han skulle klara sig helskinnad. Inställningen till evangelistiska missionärer var lite avvaktande för att använda en underdrift. Dödsfall var inte ovanliga, likaså sjukdomar. Farmor fick som bekant kongofeber (motsv.) under sin första resa till Etiopien.

 

Sorterar fortf. Hittar artiklar om farmor & farfar

Farmor och farfar i Trälleborgstidningen.

Det blossade upp till konflikt mellan Etiopien och Italien under 1930-talet. För att undvika förvirring används nu namnet Abessinien om Etiopien. Det första kriget mellan Abessinien och Italien hölls under oordnade former under det sena 1800-talet, utgången blev 1-0 till Abessinien. Revanschlustan var stor i Italien och som ett naturligt steg mot det som skulle bli andra världskriget så utbröt en diplomatisk kris som fick till följd att Mussolini 1935 anföll Abessinien som därefter annekterades av Italien.

Det är själva upptakten och förberedelserna hos folket inför kriget som farmor och mest farfar talar om i tidningen. Språket och attityden skiljer sig enormt från dagens rapporteringar och ögonvittnesskildringar. Vad sägs om detta, absolut inte nedsättande men ändå något oskuldsförklarande, yttrande?

Det dröjde länge innan abessinierna fingo klart för sig, att ett krig hotade, och ännu längre innan de började ana vad som menas med ett modernt krig. Jag minns många, som under den senaste tiden frågat vad som egentligen menas med en bomb, hur den ser ut och hur den verkar.

De fortsätter att berätta om sin missionsverksamhet och ger omdömen om de abessinier de har träffat.

Vi ha arbetat vid olika skolor – dels en flickskola i Addis Abeba, dels en gosskola i Harrar. Där finnes naturligtvis olikartat människomaterial bland lärjungarna – men man ser ett stort antal verkligt intelligenta och välvuxna typer bland abessinierna.

Så kunde det alltså låta och det överraskar mig enormt att farmor och farfar kunde uttrycka sig på det här sättet, men ändå inte. Det talades helt naturligt om folklynne och karakteristika i alla sammanhang. Farmor och farfar utgjorde naturligtvis inget undantag, det som ändå överraskar är att de var så totalt färgblinda i allt annat. Vi är fem adoptivbarnbarn som kan vittna om det.

Det var allt, så smular kakan.

Nattlig fundering.

Vad får en vilt främmande människa att skriva ett e-postmeddelande till en person och ställa extremt personliga och brännande frågor? Vad får samma människa att i nästa meddelande borra in sig ännu värre trots att jag tydligt har sagt att jag känner mig väldigt obekväm med hela situationen? Fingerspitzgefühl – not so much.

Överseende.

Jag är säker på att jag har myntat massor av uttryck och visa sentenser, jag kan naturligtvis inte bevisa det. Bloggen är ju bra på så sätt att jag det åtminstone går att hugfästa något tänkvärt i digital form.

Anledningen till att jag komma att tänka på detta var att jag för en tid sedan fick en uppsträckning med ett visdomsord som jag är säker på att jag var först med, jag gillar inte att bli uppsträckt och jag gillar definitivt inte att man citerar mig när man gör det. Jag pratade om en person som jag trivs med, de andra i sällskapet sa att denne är skum och otrevlig. Då sa jag att det intrycket får man lätt men när man lär känna henne/honom så går över. Då sa de något till mig som jag ofta säger om andra sådana personer; "Om man behöver ursäkta någons beteende så är det inte värt besväret".

Vidare kom jag att tänka på vad som sägs om mig när någon beskriver mig och vad som är värst av två onda ting. Jag misstänker att när någon som inte är helfrälst (för sådana finns, även om ni är lätträknade) i mig pratar om mig så säger man en av följande saker:
1. Visst, han har sina sidor men lär du känna honom så lär du upptäcka att han bla bla bla.
2. Visst, det är en bra kille men han har sina sidor bland annat så bla bla bla.

Förstår ni skillnaden? Antingen beskrivs man negativt fast med vissa förlåtande drag eller så beskrivs man positivt men med några fläckar som är för stora för att ignoreras. Jag tror faktiskt att jag ändå föredrar den första, att det finns något som man kan acceptera, att det finns något man kan jobba med. Den andra verkar lite falsk, till och med lite intrigant. Som om man förbereder ett skitsnackmaraton och väntar på fler deltagare.

Det finns naturligtvis inte något intresse av umgås med helt perfekt cirkelformade personer, dynamiken dör, vi sitter stilla och inga nya skrönor berättas (och jag behöver skrönor). Inga överraskningar sker och till slut har vi bara omgivningen att prata om. Så till alla mina vänner, jag har överseende med era små egenheter. Fortsätt med era små irriterande ovanor och ha i gengäld tålamod med mina.

”Jag ber att få återkomma”.

I helgen umgicks jag med min äldsta kusin och hennes familj. Jag inbillade mig att jag i hennes barns ögon var den coolaste släktingen men ungarna låter sig svårligen imponeras. Vissa poäng plockades när vi kollade på min gamla VHS-upptagning av fotbolls-VM 1994. De blev ändå lite imponerade när jag kunde förutsäga Arne Hegerfors kommentarer och Brolins efterhandskonstruktioner. Sen lade jag grunden för deras respekt för Stefan Schwarz, jag berättade om alla hans hårda ögonblick och påstod sedan att han har varit min fotbollstränare.

Helgen bestod av så mycket mer än att ljuga för barn. I samtal med min kusin fick jag veta hur jag hade betett mig när det gällde svenskan när jag var liten. Jag kom till Sverige när jag var tre år gammal, då var min kusin runt 18 år så hon har fler och bättre minnen från den här tiden än vad jag har. Jag hade ingen aning om detta men tydligen så pratade jag på som om alla förstod mig, förvirringen kan ha uppstått eftersom några av mina släktingar ändå talade amhariska. Jag utgick från att alla gjorde det och blev fruktansvärt frustrerad när man inte svarade mig genast. Till slut måste jag ha förstått att situationen var ohållbar. Därför blev jag tyst.

Ja, ni som känner mig och nu tvivlar, jag var tyst. I ett halvår. Sen öppnade jag munnen igen och pratade. Min kusin säger att det som då kom över mina läppar var flytande småländska. Jag föreställer mig att jag letade upp alla jag hade försökt kommunicera med och sa något i stil med "Nå, var var vi?".

En märklig relation.

Jag vet inte hur det började eller vad det beror på men jag har en förvånansvärt öppen relation till kvinnan som driver antikvariatet på Kattesund.

Vi träffas kanske 4-5 gånger per år men när vi träffas så pratar vi öppet om livsval, sjukdomar, döden, kärlek, arbete, relationer och så vidare. Not your average small talk.

Så har det varit från första stund och det slår mig att hon från tid till annan har vetat mer om mig än någon av mina släktingar eller vänner – och kanske jag vet mer om henne än hennes närmaste. Jag föreställer mig att detta är mer vanligt förekommande än vad man kan tro. Jag tror att en människas doft eller framtoning gör det enkelt att få andra människor av samma art att anförtro sig, att dela med sig.

Jag filosoferar över om det kanske är lättare att dela med sig till någon särskild just därför att denne inte tillhör den närmsta kretsen. Att vissa saker är lättare att ventilera och torka av sig på någon som inte behöver ta itu med det.

Eller så är hon en vanlig sladdertacka som kan locka ur folk saker som de inte hade tänkt dela med sig av.

Oh Yes.

Det är klarlagt nu. Mitt livslånga hat mot gäss grundar sig i mitt första egna barndomsminne. Med eget minne menar jag ett sådant minne som inte är inpräntat i mig av andra utan som jag är säker på att jag minns själv.

Jag är tre och ett halvt år gammal. Vi står utanför Skanörs Gästgifvaregård och några typer i klargula byxor föser gäss framför sig. Senare har jag fått veta att det är något som kallas för gåsavallning. En gås gör ett utfall mot mig och försöker bita mig i vaden. Jag blir skräckslagen och börjar gråta.

Det är nog därför jag skrattar så mycket när fransmännen tvångsmatar gässen med majs. Det är nog därför jag gillar gåsagillen så mycket.