Oredsson, Dan Oredsson.

Jag är inte bäst i världen på att ha semester. I år har jag dock bättrat mig och tagit ut mer sammanhängande veckor, samt kopplat från mig mer än vanligt. Det blir alltid lite svårt eftersom mina stora intressen sammanfaller med mitt arbete. Som många vet, eftersom jag ofta berättar det, så är jag anställd på ett studentbostadsföretag, AF Bostäder, i Lund. Varje hösttermin så hamnar vi blickfånget eftersom bostadssituationen för studenter är bedrövlig. Jag blev uppringd av Hem & Hyra som ville få en kommentar och jag försökte ge en så rättvisande bild som möjligt av läget i Lund.

Delphi flygbild

Mina två meningar spreds som en mindre skogseld och jag räknade till att över 50 olika utgivare publicerade mina klokheter. Expressen ringde till och med för att dubbelkolla att jag hade sagt rätt i Hem & Hyra. Det hade jag. Så långt, allt väl.

Mitt ego hade vid det här laget pumpats upp till en nivå som inte uppmätts sedan tidigt 2000-tal. Det var då jag lusläste artikeln i Hem & Hyra. Det var då jag upptäckte att den person som var namngiven där var Dan Oredsson, marknads- och kommunikationschef på AF Bostäder. Inte jag, Dag. Jag heter ju så, Dag Oredsson. Jag skrev ett ödmjukt mail till den ursprunglige journalisten som skyndsamt rättade namnet. Men i den tyngsta kanalen av dem alla, den som min mamma hade varit stolt över, där kommer jag för alltid att heta Dan. Det kan jag i och för sig överleva, och det var nyttigt att få lite andrum när egot krympte. Det var allt, fortsätt verksamheten.

Dan Oredsson

Ulven som chef.

”I Want to Believe”, så sa min ungdoms stora hjälte, FBI-agenten Mulder. Visst är det så. Vi, för jag tror att det är så med de flesta, vill hänga upp logik på något ogreppbart. Annars blir vi förvirrade. Saker ska vara i en god ordning. Och därför väljer vi att tro på den här rappakaljan som har cirkulerat sedan förra året:

A wolf pack: the first 3 are the old or sick, they give the pace to the entire pack. If it was the other way round, they would be left behind, losing contact with the pack. In case of an ambush they would be sacrificed. Then come 5 strong ones, the front line. In the center are the rest of the pack members, then the 5 strongest following. Last is alone, the alpha. He controls everything from the rear. In that position he can see everything, decide the direction. He sees all of the pack. The pack moves according to the elders pace and help each other, watch each other.

Yellowstone_Wolves_false

Vargar och MS Paint

Det är en sorgsenhet över detta, att vi så gärna överför denna godhetens ordning vi själva vill ska råda till något ogreppbart och outsägligt, som inte alls låter sig tämjas – eller vill delta i övningar i team building. Vi vill överföra en ordning till tingen eller naturen – eljest blir vi förvirrade. Peter Englund beskriver det outhärdliga i att inte få ha den ordning vi vill:

Förvirring är ett ord vi uppfunnit för en ordning som vi inte begriper […] Förvisso kan det vara så. Det kan också vara tvärtom: att ordning är något vi hittar på för att dölja en förvirring som vi inte härdar ut att se.

Eftersom jag också kan MS Paint och har en livlig fantasi så har jag gjort en managementövning i hur vargar arbetar. Håll till godo. Den är på engelska eftersom det är lingua franca. Bildmaterialet kommer från Wikipedia. Om jag har förstått saken rätt så får jag använda bilden men jag får inte bli rik på den.

Gibbon wolf pack standing on snow;Doug Smith; March 2007

Vargar, MS Paint och management

Akta gapet.

Om man som jag tycker bra om London så har man säkert varit där. Då kanske man också har åkt tunnelbana, eller telly som britterna säger.

Nu har Phil Sayer dött. Det har han som säger, bland annat, mind the gap. Han var gift med Elinor Hamilton som också arbetar som voice over-artist, företrädesvis för kollektivtrafiken.

Detta äktenskap ledde till att de kallades Storbritanniens mest ursäktande par. Kolla in filmen.

Namn.

Det händer då och då att jag träffar folk med soldatnamn, alltså sentida ättlingar till de som genom det yngre indelningsverket fick nya namn under sent 1600-tal. Alla känner väl till historien om Gustav Rask och hans knotiga Ida. Det är ett typiskt soldatnamn, Ida alltså.

indelningsverket

Vanligtvis fick soldaten ett adjektiv som efternamn (C, det betyder egenskap, hur något är eller ser ut – hör av dig om du inte fattar), som Rask till exempel. Det kunde lika gärna vara substantiv som Lantz eller Dolk. Det viktiga var att namnen skulle ge puts och stuns åt Kronan. Därför ser vi inte många som heter Slö, Fyllbult eller Gris i efternamn i våra dagar men däremot Kämpe, Fager, Stadig och Villig.

Det som föranleder detta inlägg är den förvirring som uppstår när till exempel en Fager framstår som lite ful. Vilket inte är subjektivt, är man ful så är man ful. Någon som heter Villig är kanske onödigt kysk. Jag kände en Vrede som var ganska konflikträdd (jag vet att du läser bloggen, what’cha gonna do?). Om systemet hade funnits kvar är jag övertygad om att vi hade sett exempelvis Viral eller Curlad.

Dumsnälltåg.

Jo, hur som helst så finns det två personer som är kompisar. Den ene heter Erik, den andre heter Anders. Anders vågar inte gifta sig eftersom han i sådana fall måste bjuda Erik och han vågar inte ha med honom. Erik är en så kallad filur.

Ett exempel. Anders och Erik var i Amsterdam. De tog sig in på ett diskotek där det av någon anledning var förbjudet att bära vita sneakers. Det uppfattade Erik men inte Anders. Erik går fram till säkerhetspersonal och säger; ”Mannen därborta har vita sneakers på sig, han är säkert gängmedlem”. Sen springer han bort till Anders och säger; ”De där två lömska typerna stod och pratade om hur de skulle sno dina Nikes, passa dig”. Hilaritet utbryter.

x2000

Historien som fick mig att bryta ihop är dock den om när Erik och Anders åkte tåg tillsammans. Det var i slutet av förra årtusendet och X2000 var fortfarande något som vi yvdes över. Erik blev uttråkad och det ledde till att något oväntat händer; en konduktör kommer fram till Anders, lägger huvudet på sned och säger ”Hej Anders! Jag har hört att du gillar tåg en massa, så nu ska du få komma med och träffa lokföraren!”.

Det som då har skett är att Erik har obemärkt gått fram till konduktören och bett om att få växla ett par ord. Det gäller vännen Anders, för vilken Erik är kontaktperson. Anders är en speciell kille med ett hjärta av guld. Han älskar tåg, kan alla avgångar och modeller. Vet allt om X2000 och inget skulle göra honom gladare än att få komma fram och se hur loket ser ut? Skulle det kunna gå att ordna? Jaså? Han kan få sitta med hela resan? Inget skulle göra honom gladare. Tusen tack.

Det blir vad du gör till.

Jag släntrade in på mitt stamlokus. Utan att göra en Piratenroman av det hela så var det många bekanta ansikten där. Jag gick min vanliga runda, stack ner fingret i tallrikarna och smakade på såsen. Nickar, hummanden, ”Jaså, han är död. Det var för väl”. Samförstånd.

image

Slutligen hamnade jag vid rentierens bord. Vi var på samma fest igår och ska på samma fest idag. Det är inte samma fest som pågår fortfarande, det är en annan fest. Han ögnar mig och utbrister; ”Vad sportig du ser ut!”.

Det är få personer som kan leverera det utlåtandet och få mig att tvivla på om det är en komplimang, en förolämpning eller bara ett konstaterande. Jag utgår dock från att jag har blivit förolämpad.

 

 

Everyday I have the blues.

Det är gött att bluesa ner sig ibland. Sentimental som jag är så kan jag plöja bitterljuva TV-minnen om och om igen. Det krävs dock att jag har sett hela TV-serien flera gånger för att det ska vara tillåtet att youtubea de mer gråtmilda avsnitten.

Detta är inte från en TV-serie men det är samma artist med samma låt och i samma ”miljö”. Keb’ Mo’ spelar på Matt Santos inauguration i säsong 7, avsnitt 22 av West Wing. Aaron Sorkin sitter i publiken. Santos baserades på den unge senatorn från Chicago, Barack Obama.

Flera år senare får Keb’ Mo’ chansen att göra det på riktigt, för den verklige Santos.