Docent Onestone.

Dubbelkolla aldrig en bra story, sägs det. Men att den här bilden får fritt spelrum i olika sociala medier är helt ofattbart. Kom igen…

einstein

Förutom det absurda i att två personer som talade schweizertyska och tyska korresponderar på engelska så blev ju Einstein utnämnd till docent 1909, på just Berns universitet. Det vet alla.

Bon viveur, provokatör, inspiratör.

 

Jag började med att säga något i stil med ”Om 20 år kommer ni att skryta med att ni lyssnade till Dag Oredsson som inspirationstalare, eller så är detta höjdpunkten i mitt liv. Känner ni till Brottsbalkens 8 kapitel, 1 paragraf? Det handlar om stöld. Jag kommer göra mig skyldig till detta eftersom jag är här för att stjäla showen”.

TL;DR:

  • Juristutbildningen är jättebra,
  • våga misslyckas och
  • pröva ibland på att göra något annat.
  • Var snäll

Hela storyn:

Tillsammans med två duktiga människor var jag inbjuden att hålla ett inspirerande tal kring vad min juristexamen har betytt för mig. Tillfället för detta var under introduktionsveckan för de nya studenter som ska läsa juristprogrammet vid Lunds universitet med start hösten 2016.

När jag fick frågan tackade jag ja på studs. Förutom att det var i högsta grad smickrande så har jag sedan länge formulerat tankar om vad min utbildning har betytt för mig. Om någon är intresserad så kan man läsa vidare, vissa (som kanske känner mig sedan studietiden) är kanske lika delar förvånade över som nyfikna på varför jag blev tillfrågad. Då går det också bra att läsa vidare. Det jag sa under min stund i podiet följer nedan (kraftigt sammanfattat, tänk er en kunskapsbuljong som har sjudit i 72 timmar). Det blir också lite av det som jag inte sa, därför kan texten bli längre än vad den förtjänar.

INsp2

Uppmärksamma novitier.

Jag representerade den mycket stora del utbildade jurister som inte arbetar med de traditionella juristyrkena. Det beror på att jag tyckte om juristprogrammet, jag gillade inte juridik. Så kan min utbildning sammanfattas. Kamratskapet, miljöerna, spänsten i diskussionerna, det höga blandat med det ringa – allt detta tilltalade mig enormt. När medlemmarna i vårt kompisgäng senare blev spridda för vinden så märkte jag att själva juridiken, hantverket, inte var något som passade mig alls. Det tog därför lika lång tid att slutföra de tre sista terminerna på juristprogrammet som det tog att komma dit.  Det var lärdom nummer ett; ta reda på vad du verkligen vill och kan göra, gör sedan detta om det är möjligt. En examen är dock ett bevis på ihärdighet och målmedvetenhet, det som ibland kallas för djävlar anamma. Slutför saker. Det är få saker som jag är så stolt över som min juristexamen, även om jag verkligen vantrivdes på utbildningen (så sa jag inte till de som lyssnade, jag var mycket mer elegant i mitt uttryck). På juristutbildningen lärde jag mig att strukturera mina tankar, snabbt ta till mig stora mängder information och att påverka min omgivning på ett trovärdigt sätt. Det kanske låter väldigt grundläggande men det är saker som inte kommer gratis och som kan ge stora konkurrensfördelar i yrkeslivet. Jag har nytta av min utbildning varje dag på jobbet som marknads- och kommunikationschef på AF Bostäder. Vi är flera jurister i ledningsgruppen och det går ändå bra för oss. Infoga smiley här.

insp1

Jag. Det yviga semesterskägget är beskuret på bilden.

Det andra jag tryckte på var myten om framgång. Det är lätt att vara bäst i klassen i Rödnackemåla. Det är en kalldusch när man upptäcker att precis varenda en av kursarna har mycket enklare att förstå och ta till sig det utbildningen ger. Det tog lång tid för mig att inse och acceptera att den bild som folk visar upp kanske inte är den sanna bilden. Alla mina kursare slet. Alla hade sitt bagage. För vissa var det en katastrof att inte få AB, högsta betyg, på en tenta eftersom det förstörde ett fläckfritt betygsregister, vissa kunde ligga sömnlösa över att räkna ut poäng om tingstjänstgöring (vilket kräver högsta betyg, eller krävde på min tid). Under mitt tal var jag noga med att påpeka att ”MARKNADEN” och livet i stort gillar losers, om man ska ta det till sin spets. Låt mig inveckla; Magister Berg påstår i Ondskan att ”Everybody loves a winner!”. Det är sant. Men vi litar mer på de som har ett par misslyckanden bakom sig men som tar sig igenom dessa. Jag nämnde ett exempel från Wall Street där en av de största investmentbankerna inte anställer den bästa percentilen, de tar istället de som är näst bäst från Harvard eller Yale, de som har en liten plump i protokollet men som har rest sig, borstat av dammet och fortsatt. ”Varför då?” undrar säkert vän av ordning. Jo, därför att de som bara har framgång bakom sig inte vet hur det känns att misslyckas. Därför är det vanskligt att arbeta med dem. Hur kommer de att reagera på en liten motgång? Är världen slut? Blir det American Psycho av det hela? Vi vet inte, men vi vet att någon som har missat en tenta, eller kanske har tappat en termin i en sökandefas, har en större chans att hålla ihop när det blåser eller brister på en arbetsplats.

Min tredje poäng var att inte bara att ta sig igenom en utbildning utan också att bilda sig. Jag hade fortfarande publiken med mig vid det här laget. Det jag kanske ångrar mest av allt med min studietid var att jag inte läste något annat än juridik. Jag uppmanade den samlade skaran att prova på allt möjligt. Läs något annat än kurslitteratur, läs en annan kurs. Ta körkort, åk till Köpenhamn, sjung i en kör, engagera er i Lunds rika studentliv, åk hem ibland, stanna upp och fly när det passar. Världen blir roligare om vi upplever den också. Här gjorde jag också en stor poäng av studentlivet i Lund som är unikt i sin förträfflighet, men det kommer inte av sig självt. Skulle jag förklara hur mycket jag har fått av studentlivet i Lund och vad det har gett mig i form av ledarskapsutveckling, självkännedom och glädje så skulle jag behöva starta en ny blogg.

INsp3

En annan inspirationsföreläsning jag höll för ett par år sedan för några andra studenter. Då med betydligt mer pomp and circumstance. Det ska enligt flera av varandra oberoende källor gått bra för dessa studenter.

Slutligen nämnde jag den store filosofen Conan O’Brien som har kläckt det jag försöker leva efter varje dag:

Work hard, be kind and amazing things will happen.

Det finns inte ett bättre sätt att uttrycka det. Jag slås av träffsäkerheten och enkelheten. Det är så sant, jag är ett levande exempel på detta.

Applådåskorna dundrade långt in på eftermiddagen, rörd till tårar tackade jag för mig och lämnade över till de andra två juristerna som skulle tala.

Oredsson, Dan Oredsson.

Jag är inte bäst i världen på att ha semester. I år har jag dock bättrat mig och tagit ut mer sammanhängande veckor, samt kopplat från mig mer än vanligt. Det blir alltid lite svårt eftersom mina stora intressen sammanfaller med mitt arbete. Som många vet, eftersom jag ofta berättar det, så är jag anställd på ett studentbostadsföretag, AF Bostäder, i Lund. Varje hösttermin så hamnar vi blickfånget eftersom bostadssituationen för studenter är bedrövlig. Jag blev uppringd av Hem & Hyra som ville få en kommentar och jag försökte ge en så rättvisande bild som möjligt av läget i Lund.

Delphi flygbild

Mina två meningar spreds som en mindre skogseld och jag räknade till att över 50 olika utgivare publicerade mina klokheter. Expressen ringde till och med för att dubbelkolla att jag hade sagt rätt i Hem & Hyra. Det hade jag. Så långt, allt väl.

Mitt ego hade vid det här laget pumpats upp till en nivå som inte uppmätts sedan tidigt 2000-tal. Det var då jag lusläste artikeln i Hem & Hyra. Det var då jag upptäckte att den person som var namngiven där var Dan Oredsson, marknads- och kommunikationschef på AF Bostäder. Inte jag, Dag. Jag heter ju så, Dag Oredsson. Jag skrev ett ödmjukt mail till den ursprunglige journalisten som skyndsamt rättade namnet. Men i den tyngsta kanalen av dem alla, den som min mamma hade varit stolt över, där kommer jag för alltid att heta Dan. Det kan jag i och för sig överleva, och det var nyttigt att få lite andrum när egot krympte. Det var allt, fortsätt verksamheten.

Dan Oredsson

Ulven som chef.

”I Want to Believe”, så sa min ungdoms stora hjälte, FBI-agenten Mulder. Visst är det så. Vi, för jag tror att det är så med de flesta, vill hänga upp logik på något ogreppbart. Annars blir vi förvirrade. Saker ska vara i en god ordning. Och därför väljer vi att tro på den här rappakaljan som har cirkulerat sedan förra året:

A wolf pack: the first 3 are the old or sick, they give the pace to the entire pack. If it was the other way round, they would be left behind, losing contact with the pack. In case of an ambush they would be sacrificed. Then come 5 strong ones, the front line. In the center are the rest of the pack members, then the 5 strongest following. Last is alone, the alpha. He controls everything from the rear. In that position he can see everything, decide the direction. He sees all of the pack. The pack moves according to the elders pace and help each other, watch each other.

Yellowstone_Wolves_false

Vargar och MS Paint

Det är en sorgsenhet över detta, att vi så gärna överför denna godhetens ordning vi själva vill ska råda till något ogreppbart och outsägligt, som inte alls låter sig tämjas – eller vill delta i övningar i team building. Vi vill överföra en ordning till tingen eller naturen – eljest blir vi förvirrade. Peter Englund beskriver det outhärdliga i att inte få ha den ordning vi vill:

Förvirring är ett ord vi uppfunnit för en ordning som vi inte begriper […] Förvisso kan det vara så. Det kan också vara tvärtom: att ordning är något vi hittar på för att dölja en förvirring som vi inte härdar ut att se.

Eftersom jag också kan MS Paint och har en livlig fantasi så har jag gjort en managementövning i hur vargar arbetar. Håll till godo. Den är på engelska eftersom det är lingua franca. Bildmaterialet kommer från Wikipedia. Om jag har förstått saken rätt så får jag använda bilden men jag får inte bli rik på den.

Gibbon wolf pack standing on snow;Doug Smith; March 2007

Vargar, MS Paint och management

Akta gapet.

Om man som jag tycker bra om London så har man säkert varit där. Då kanske man också har åkt tunnelbana, eller telly som britterna säger.

Nu har Phil Sayer dött. Det har han som säger, bland annat, mind the gap. Han var gift med Elinor Hamilton som också arbetar som voice over-artist, företrädesvis för kollektivtrafiken.

Detta äktenskap ledde till att de kallades Storbritanniens mest ursäktande par. Kolla in filmen.

Namn.

Det händer då och då att jag träffar folk med soldatnamn, alltså sentida ättlingar till de som genom det yngre indelningsverket fick nya namn under sent 1600-tal. Alla känner väl till historien om Gustav Rask och hans knotiga Ida. Det är ett typiskt soldatnamn, Ida alltså.

indelningsverket

Vanligtvis fick soldaten ett adjektiv som efternamn (C, det betyder egenskap, hur något är eller ser ut – hör av dig om du inte fattar), som Rask till exempel. Det kunde lika gärna vara substantiv som Lantz eller Dolk. Det viktiga var att namnen skulle ge puts och stuns åt Kronan. Därför ser vi inte många som heter Slö, Fyllbult eller Gris i efternamn i våra dagar men däremot Kämpe, Fager, Stadig och Villig.

Det som föranleder detta inlägg är den förvirring som uppstår när till exempel en Fager framstår som lite ful. Vilket inte är subjektivt, är man ful så är man ful. Någon som heter Villig är kanske onödigt kysk. Jag kände en Vrede som var ganska konflikträdd (jag vet att du läser bloggen, what’cha gonna do?). Om systemet hade funnits kvar är jag övertygad om att vi hade sett exempelvis Viral eller Curlad.

Dumsnälltåg.

Jo, hur som helst så finns det två personer som är kompisar. Den ene heter Erik, den andre heter Anders. Anders vågar inte gifta sig eftersom han i sådana fall måste bjuda Erik och han vågar inte ha med honom. Erik är en så kallad filur.

Ett exempel. Anders och Erik var i Amsterdam. De tog sig in på ett diskotek där det av någon anledning var förbjudet att bära vita sneakers. Det uppfattade Erik men inte Anders. Erik går fram till säkerhetspersonal och säger; ”Mannen därborta har vita sneakers på sig, han är säkert gängmedlem”. Sen springer han bort till Anders och säger; ”De där två lömska typerna stod och pratade om hur de skulle sno dina Nikes, passa dig”. Hilaritet utbryter.

x2000

Historien som fick mig att bryta ihop är dock den om när Erik och Anders åkte tåg tillsammans. Det var i slutet av förra årtusendet och X2000 var fortfarande något som vi yvdes över. Erik blev uttråkad och det ledde till att något oväntat händer; en konduktör kommer fram till Anders, lägger huvudet på sned och säger ”Hej Anders! Jag har hört att du gillar tåg en massa, så nu ska du få komma med och träffa lokföraren!”.

Det som då har skett är att Erik har obemärkt gått fram till konduktören och bett om att få växla ett par ord. Det gäller vännen Anders, för vilken Erik är kontaktperson. Anders är en speciell kille med ett hjärta av guld. Han älskar tåg, kan alla avgångar och modeller. Vet allt om X2000 och inget skulle göra honom gladare än att få komma fram och se hur loket ser ut? Skulle det kunna gå att ordna? Jaså? Han kan få sitta med hela resan? Inget skulle göra honom gladare. Tusen tack.

Det blir vad du gör till.

Jag släntrade in på mitt stamlokus. Utan att göra en Piratenroman av det hela så var det många bekanta ansikten där. Jag gick min vanliga runda, stack ner fingret i tallrikarna och smakade på såsen. Nickar, hummanden, ”Jaså, han är död. Det var för väl”. Samförstånd.

image

Slutligen hamnade jag vid rentierens bord. Vi var på samma fest igår och ska på samma fest idag. Det är inte samma fest som pågår fortfarande, det är en annan fest. Han ögnar mig och utbrister; ”Vad sportig du ser ut!”.

Det är få personer som kan leverera det utlåtandet och få mig att tvivla på om det är en komplimang, en förolämpning eller bara ett konstaterande. Jag utgår dock från att jag har blivit förolämpad.