Kategori: Populärkultur
Everyday I have the blues.
Det är gött att bluesa ner sig ibland. Sentimental som jag är så kan jag plöja bitterljuva TV-minnen om och om igen. Det krävs dock att jag har sett hela TV-serien flera gånger för att det ska vara tillåtet att youtubea de mer gråtmilda avsnitten.
Detta är inte från en TV-serie men det är samma artist med samma låt och i samma ”miljö”. Keb’ Mo’ spelar på Matt Santos inauguration i säsong 7, avsnitt 22 av West Wing. Aaron Sorkin sitter i publiken. Santos baserades på den unge senatorn från Chicago, Barack Obama.
Flera år senare får Keb’ Mo’ chansen att göra det på riktigt, för den verklige Santos.
Normerande
Jag har länge ansett att Norm MacDonald är en av planetens roligaste människor. Jag minns en kortlivad TV-serie, kort och gott Norm, där han som före detta hockeyproffs skulle arbeta i socialtjänsten, det var mycket mörk humor. Mycket mörk, men framför allt vansinnigt roligt. Detta klipp visar varför jag tycker att han är så rolig, och om du tycker likadant så kan vi ta en öl ihop och vara som folk. Norm berättar en historia om en mal.
The cold took her down, as it did many of us.
Jonas Thern på brasilianska?
Jag hade gärna varit på en brasilianska, kanske pratat lite portugisiska. Obrigado etc.
Mina vänner Jakob och Martin (no relation) har gett sig ut på mummeljakt. Ett av de mest dramatiska ögonblicken i semimodern svensk sporthistoria är semifinalmatchen mot Brasilien den 13 juli 1994. Sverige förlorade med 1-0 och vår golden boy Jonas Thern blev utvisad. Jonas Thern blev ALDRIG utvisad. Han var den som lugnade ner folk som hade blivit utvisade men han blev ALDRIG utvisad. Nu blev han dock utvisad.
Thern och Dunga. Dunga är den med ”Dunga” på ryggen.
När Thern inser att det är honom domaren menar så reagerar han som man kunde förvänta sig. Ett snabbt inseende om vad som har skett. En besviken men behärskad reaktion och sedan acceptans. Han lämnar från sig kaptensbindeln och går av planen utan så kallat ”tjafs”. Men innan han går av planen vänder han sig till Dunga, mannen som enligt domaren hade drabbats av Therns illvilja. Thern säger något. Vad säger han? Vad får han fram efter att ha blivit utvisad i sitt livs viktigaste match? Hur kommunicerade han? Både Thern och Dunga talar italienska, likaså portugisiska – Thern eftersom han hade spelat i Portugal, Dunga för att han var tvungen.
Nu vet jag att ni är lika nyfikna som jag och med hjälp av Jakob och Martin så kommer vi snart att få svaret. De har redan gett sig på några tunga namn och fått en del svar men inte det rätta. Ibland har de till och med fått svar som gränsar till det oförskämda. Läs om detta och mycket mer på:
http://thernochdunga.blogg.se/
Radiobilder.
Av någon anledning blir jag riktigt tagen av bra covers, när artister lyckas göra låtar till sina egna och det låter som ett helt nytt verk. Det främsta exemplet torde vara Joe Cockers version av With A Little Help From My Friends. Tänker jag efter så är det nog den sämsta Beatleslåten i originaltappning men det visste ni redan.
För tillfället hittar jag toppar och dalar på Youtube, en hemsida som strömmar videos och det är mycket smidigt. Det är BBC Radio 1 som står för klippen jag plöjer igenom. Radio 1 har en programserie som heter Live Lounge, formatet går ut på att man först, akustiskt, framför en egen låt och därefter tolkar man någon annans låt. Det kan bli fantastiskt, som till exempel i Noisettes tolkning av When You Were Young.
Noisettes är förstås ett band i sin egen rätt (säger man så på svenska?) med flera kraftfulla låtar i bagaget. Detta är dock i mitt och ditt tycke deras största stund. Särskilt i frasen ”We’re burning down the highway skyline” lyckas de hitta min gåshudsnerv.
Ibland blir det ett bevis på att människorna bakom produkten faktiskt har ett genuint innehåll, som i fallet med The Saturdays. Även om det inte är lika bra som i fallet ovan så är det fortfarande ett bevis på att medlemmarna har kvaliteter.
Vissa gånger blir det ett likgiltigt framförande, kanske på grund av olust. Omständigheten att man förutom sitt eget verk måste framföra andras låtar kanske inte är sådär jättekul. Det handlar ofta om en mer framgångsrik upphovsman, grupp eller artist som ska tolkas (detta bygger jag på att grunden till covern är mer känd än de som är i studion). Det är inte dåligt men det är inte heller bra, det finns inget driv och man gör bara sitt jobb. Jag är övertygad om att skottarna i Marmaduke Duke brinner för sin egen musik. Jag känner inte att det brinner lika starkt för Beyoncé Knowles.
I sällsynta fall är det riktigt, riktigt, riktigt, riktigt dåligt. Dizziee Rascal bör syssla med grime och inget annat.
Så, nu har ni facit.
Jepp. Så smular etc.
Intervju med MJ.
Vad är svårt? Att hitta tid och inspiration till att underhålla en blogg. Vad är enkelt? Att bara slänga upp videoklipp. Vad är enklast? Att slänga upp videoklipp som andra hittar åt dig. Så tack igen Jakob!
Klippet nedan kommer från A Bit of Fry and Laurie, långt innan Fry twittrade och Laurie haltade omkring i sjukhuskorridorer på jakt efter en fix (som kidsen säger). Stephen Fry och Hugh Laurie träffades som man kanske redan vet på Cambridge genom Lauries dåvarande flickvän, Emma Thompson. Det man kanske inte vet är att Fry vid denna tidpunkt inte hade någon flickvän.
De uppträdde tillsammans i olika teatersammanhang under universitetsåren, närmast spexade om man så vill, och fick sedan chansen att genom BBC göra ett sketchprogram som var en smula high brow. Eller högbrynt som Andreas Ekström har skrivit en gång. Den som orkar titta igenom alla klipp som finns på nätet kommer att hitta massor av uppslag som har använts av svenska komiker, med all rätt. Är det bra ska det användas (med tillbörlig hänvisning naturligtvis). Just den här intervjun med Michael Jackson hade jag missat och jag tackar Jakob för hans fingervisning.
Bildhistorik.
James Dean på en gata i New York.
Bob Dylan med dåvarande flickvännen Suze Rotolo på promenad i Greenwich Village. Bob Dylan skall ha uttryckt att han ville att omslaget till The Freewheelin’ Bob Dylan skulle se ut som fotot på James Dean fast utan cigg och med en kvinna istället. Resultatet blev ikoniskt.
Tom Cruise på friarstråt med Penélope Cruz i filmen Vanilla Sky.
Bono i backen.
http://www.youtube.com/watch?v=CQaFue_KvoQ
Den här musikvideon är inspelad i Sälen. Det märks. Ska man tro Niall Stokes och hans bok Into the Heart: The Stories Behind Every U2 Song så är det inte U2 som rider i början av videon utan det är fyra svenska tonårstjejer. Jag undrar vad de gör idag.
Från början skrevs sången av Bono som en kärleksvisa till hans fru, sen blev bandet inspirerade av Solidaritet (med stort s, som i fackföreningen alltså) och Lech Wałęsa. För er som är yngre kan det meddelas att Lech var en tjock hamnarbetare som en dag var för lat för att gå till jobbet och därmed banade väg för kommunismens fall.
The Idiot.
Iggy Pop hade en svår period bakom sig under mitten av 1970-talet. Han skrev in sig självmant på ett mentalsjukhus för att bryta med sitt drogberoende. Det lyckades inte. Han hade dock stöd från David Bowie som besökte honom regelbundet. När Bowie flyttade till Berlin (i ett eget försök att bli ren) kom Iggy efter och lyckades med Bowies stöd att lansera sin solokarriär. Både The Idiot och Lust For Life skrevs här och de båda gjorde också livespelningar på klubbarna i Berlin. Bowie lyckades mellan kanylskiftena klämma ur sig sin Berlintrilogi med Low, Heroes och Lodger. Det var förresten så att det naturligtvis hette Västberlin på den tiden (Vesper Lynn! Fattar ni!?).
Eftersom ingen av dem lyckades bli kvitt drogmaran kan man bara föreställa sig den galenskap som grasserade i våningar, backstage, på scen och på alla andra ställen där de drog fram.
En berättelse finns om en klubbspelning som Iggy gjorde. Bowie stod och klinkade på keyboardet och inväntade Iggys entré. Iggy kom och såg konstig ut. Som om han plötsligt mindes var i världen han befann sig. Han greppade mikrofonen med en hand stirrade stint på publiken och skrek:
– SIEG HEIL!
Tyskarna gapade, de tittade oförstående på varandra och skakade på huvudet. Iggy upprepade de förbjudna orden och gjorde nu en hitlerhälsning:
– SIEG HEIL!
Några spridda burop hördes, några började skruva på sig gjorde sig beredda att gå därifrån när Iggy för tredje gången skrek hell seger och nu började några av de mer frigjorda tyskarna skratta. Ha ha. Iggy driver med oss, vi skola skratta åt eländet. Iggy fortsatte med ursinne:
– SIEG HEIL!
Publiken svarade med fnitter, skrattade lite åt det onämnbara. En ny generation skulle kunna avdramatisera det hela kanske? Någon svarade Iggy med ett eget Sieg Heil. Iggy fortsatte, fler hakade på. Till slut fylldes hela lokalen av Sieg Heil. De tyska punkungdomarna stod med armarna rakt ut och skrek för full hals.
Iggy stirrade på dem och skrek i mikrofonen:
– YOU FUCKERS NEVER LEARN!
Sen lämnade han scenen och kom inte tillbaka.
And Then There Were None…
Agatha Christies deckare hette från början något helt annat. Varför jag drar mig detta till minnes beror på att Isaac Hayes har dött. Hayes var kanske vid sidan av James Brown den viktigaste influensen för den svarta, urbana ungdomskulturens uttrycksmedel – Hip Hopen. Han vann också en helt ny publik som den överdrivet pilske kocken Chef i South Park, det slutade dock i tårar när herrarna Stone och Parker började driva med scientologerna. Hayes som var övertygad scientolog kunde inte tåla detta och slutade i serien.
Åter till Christie. Hayes hade precis före sin död färdigställt en film tillsammans med Bernie Mac och Samuel L Jackson. Bernie Mac dog nyligen i sviterna av en lunginflammation. Filmen heter Soul Men och det får väl anses som passande. Därutöver har vi Morgan Freeman som för en tid sedan sedan voltade våldsamt med sin bil. Om jag vore Samuel L Jackson så hade jag tagit det väldigt försiktigt just nu. Bernie Mac har förresten haft ett av världshistoriens sämsta omdömen vad gäller klädval, något som manifesteras i det här klippet från Def Comedy Jam anno dazumal:
http://www.youtube.com/watch?v=RviYo3WsqjU
Jag hör faktisk inte vad Bernie säger men han har en rolig återkommande replik:
– You don’t understand. I ain’t scared of you muthafuckas!
Det får ses i relation till att Apollo Theatre historiskt sett har en publik av de mest högljudda, kräsna, kritiska och engagerade tosingarna i hela världen. Fullt jämförbar med en italiensk operapublik i tycke och smak.
Nåväl, Bernie borta, Hayes hastar hemåt. Det är en svår tid för den svarta populärkulturen.
Hsotnicam.
Det måste ha varit en befriande känsla för den person på Apples marknadsföringsavdelning som kom på att man skulle vända på loggan på de bärbara datorerna. Jag tror helt och hållet att det beror på Carrie Bradshaw, om ni orkar titta på Sex and the citys tidiga säsonger så sitter Sarah Jessica Parker allt som oftast och skriver på – förmodar jag – en gammal PowerBook. När hon sitter och tittar på skärmen och filmas framifrån så är äpplet upp och ner för tittaren.
Något geni måste ha insett att det var en minst sagt tveksam metod att använda varumärket på och vidtagit åtgärder. Det är ju helt meningslöst för användaren att se loggan rättvänd, det är ju omvärlden som ska se vilken äppelsort man nyttjar.
Jag kan inte tänka mig att det mötte några protester, jag inbillar mig istället att man hurrade åt tanken på vilken guldgruva man hade hittat. En modern, urban historia kan knappast berättas utan att man använder en knätopp. Produktplaceringen känns helt naturlig. Det är bara att gratulera.
Dag Oredsson 