Category: Musik

Everyday I have the blues.

Det är gött att bluesa ner sig ibland. Sentimental som jag är så kan jag plöja bitterljuva TV-minnen om och om igen. Det krävs dock att jag har sett hela TV-serien flera gånger för att det ska vara tillåtet att youtubea de mer gråtmilda avsnitten.

Detta är inte från en TV-serie men det är samma artist med samma låt och i samma ”miljö”. Keb’ Mo’ spelar på Matt Santos inauguration i säsong 7, avsnitt 22 av West Wing. Aaron Sorkin sitter i publiken. Santos baserades på den unge senatorn från Chicago, Barack Obama.

Flera år senare får Keb’ Mo’ chansen att göra det på riktigt, för den verklige Santos.

Annonser

Trumtradition.

En gång per år, oftast vid den här tiden ska ett klipp med dessa pojkar läggas upp i webbloggen. Denna gång börjar de med en blinkning åt Michael Jackson men sedan blir det bättre, Top Secret Drum Corps:

Radiobilder.

Av någon anledning blir jag riktigt tagen av bra covers, när artister lyckas göra låtar till sina egna och det låter som ett helt nytt verk. Det främsta exemplet torde vara Joe Cockers version av With A Little Help From My Friends. Tänker jag efter så är det nog den sämsta Beatleslåten i originaltappning men det visste ni redan.

För tillfället hittar jag toppar och dalar på Youtube, en hemsida som strömmar videos och det är mycket smidigt. Det är BBC Radio 1 som står för klippen jag plöjer igenom. Radio 1 har en programserie som heter Live Lounge, formatet går ut på att man först, akustiskt, framför en egen låt och därefter tolkar man någon annans låt. Det kan bli fantastiskt, som till exempel i Noisettes tolkning av When You Were Young. 

Noisettes är förstås ett band i sin egen rätt (säger man så på svenska?) med flera kraftfulla låtar i bagaget. Detta är dock i mitt och ditt tycke deras största stund. Särskilt i frasen ”We’re burning down the highway skyline” lyckas de hitta min gåshudsnerv.

Ibland blir det ett bevis på att människorna bakom produkten faktiskt har ett genuint innehåll, som i fallet med The Saturdays. Även om det inte är lika bra som i fallet ovan så är det fortfarande ett bevis på att medlemmarna har kvaliteter.

 

Vissa gånger blir det ett likgiltigt framförande, kanske på grund av olust. Omständigheten att man förutom sitt eget verk måste framföra andras låtar kanske inte är sådär jättekul. Det handlar ofta om en mer framgångsrik upphovsman, grupp eller artist som ska tolkas (detta bygger jag på att grunden till covern är mer känd än de som är i studion). Det är inte dåligt men det är inte heller bra, det finns inget driv och man gör bara sitt jobb. Jag är övertygad om att skottarna i Marmaduke Duke brinner för sin egen musik. Jag känner inte att det brinner lika starkt för Beyoncé Knowles.

 

I sällsynta fall är det riktigt, riktigt, riktigt, riktigt dåligt. Dizziee Rascal bör syssla med grime och inget annat.

 

Så, nu har ni facit.

Jepp. Så smular etc.

Full pott Paul.

Med anledning av Les Pauls död så bubblade massor av minnen upp. Jag har ju, som trogna läsare vet, en gedigen rockkarriär bakom mig och hade det inte varit för studierna så hade jag släppt min sjunde platta vid det här laget. Lester William Polsfuss (som han egentligen hette) förändrade musiken för alltid 1952 då han tillsammans med instrumenttillverkaren Gibson lanserade elgitarren och sedan dess har inget varit sig likt. Les Paul var själv en fantastisk gitarrist som tidigt lärde sig att utnyttja alla de möjligheter som elgitarren erbjöd. Hans pianolärare hade dock andra tankar om honom, vilket framgår av runan i SvD.

 

Eftersom musikaffären i min hemby inte hade någon Gibson inne när jag skulle köpa en elgitarr så blev det en Fender. Inte för att det spelade någon större roll, det lät för djävligt ändå. Det dröjde cirka tre år efter det att jag köpte min Stratocaster till dess att jag lärde mig spela på den. Johan Runesson hette min gitarrlärare och vi blev också goda vänner. Han lärde mig riff och jag lärde honom ramsan ”En ball groda dansar aldrig ensam”. De som känner till gitarrstämningens mysterium och annat frimureri vet att ramsan är en konstruktion för att minnas strängarnas placering (nerifrån och upp). Det är en fördel i sammanhanget om man vet vilken sträng som ska sitta på vilket ställe. Jag lärde mig aldrig att stämma särskilt framgångsrikt. ”Close enough!” brukade vi säga och sen distade vi iväg i Nirvanacovers. Men nu ska det inte bli något Mats Wahlande här inte, det handlar inte om min ungdom. Det handlar om den urgamla garagebandsfrågan om vad som är att föredra, Gibson eller Fender? Som jag fick lära mig det så var Gibson mjuk, fyllig, stor. Fendern var däremot kall, genomskärande och exakt. Andra har hävdat att det är tvärtom.

Svaret är att det aldrig kommer att lösas. Det finns ingen givet tillfälle då en Gibson är bättre än en Fender, båda går att tänja, benda, ställa om, lirka med, variera och så vidare i oändligheten så att det enda som går att säga är att det är användaren som gör skillnad. Lamborghini gör snabba bilar, Koenigsegg likaså – kan du inte hantera dem så kör du av vägen (här hade jag tänkt skriva en liknelse om stagediving men jag låter bli).

Jag tänkte dock visa på hur olika man kan använda samma verktyg med hjälp av två videoklipp. Ett med Les Paul själv och ett med mannen som fick mig att både börja spela gitarr och dricka JD.

 

Muppo Italiano

Den bästa videon till Mambo Italiano någonsin. Notera särskilt maffiasnubbarna och breakdansarna. Märk väl, det är inte mupparna, detta är en fransk hyllning till Jim Henson och de andra personerna som låg bakom The Muppet Show.

 

Sångaren är Gérard Darmon, en fransk skådespelare som man kanske minns som Eddy i filmen Betty Blue – 37,2 grader på morgonen. Om man skulle känna för det.

Hur gammal är du?

Tja, när jag växte upp var Pluto fortfarande en planet och när man talade om Mr. Big så menade man det amerikanska rockbandet och inte någon slick affärstyp i en TV-serie som (om jag har förstått saken rätt) handlar om att tjejer visst får ligga om de känner för det.

Mr. Bigs hit To Be With You släpptes 1991 och jag har den i en låda i formatet CD-singel. Det ni ungdomar, CD-singel. Jag var lite kär i sångaren som jag trodde var en tjej och blev ganska förvånad när det visade sig att Eric Martin var en bredbent powerrockare. Martin skrev låten i sina tonår och det får anses vara ganska skickligt.

Nuförtiden väcker låten inga större känslor, möjligtvis lite nostalgi. Nästa inlägg kanske kommer att handla om Extreme och ackordet Cadd9.

Skiiiiiiiiiiiiiiinne-e-e-er!

Det här har jag aldrig sett tidigare. Cobains förhållande till Lynyrd Skynyrd är lika kluvet som mitt. Jag har tidigare antytt att Sweet Home Alabama har spelat en sorts roll i min ungdom. För mig så är den lika delar skinnväst och bonnaslagsmål som nostalgi och stämsång med Johan. Den är dock allt annat än creddig så därför kändes det aldrig riktigt bekvämt att framföra den, särskilt inte när det gick lite för bra och Johan slidade iväg i något monstersolo i fyra minuter på sin J-200. Då kunde en antydan till uppskattning fara igenom mig och jag kände mig lite smutsig.

Hursomhelst, här sitter Nirvana på sin unpluggedkonsert och väntar på att sätta igång låten Plateau tillsammans med bröderna Kirkwood från bandet Meat Puppets (det är från början en Meat Puppetslåt). De lattjar runt lite och börjar leka med ackorden. Någon skriker "Freebird!" vilket är ett internt musikerskämt eftersom alla trubadurer och coverband i USA blir lika ofta utsatta för den önskningen som svenska trubadurer blir utsatta för Ledinönskningar. Någon på scen drar igång riffet till Sweet Home Alabama och det som händer är att företrädarna för generation X i publiken börjar jubla. Det får anses vara märkligt.

Angående Lynyrd Skynyrd, namnet är redneckfonetik för Leonard Skinnerd. Mannen var en lärare som medlemmarna i LS hade under sina high schoolår. Han hade väldigt stora disciplinkrav och de långhåriga pojkarna i bandet fick ofta av honom höra att de inte skulle räkna med något annat än att tjäna sitt levebröd i de minde utmanande sysselsättningarna. Kopplingen till Seymour Skinner i The Simpsons är oklar.