Category: TV

Here’s Johnny.

En av USA:s största TV-ikoner har dött, Ed McMahon är inte längre med oss. Ed McMahon var kanske mest känd för att vara Ed McMahon men hans största insats i TV-historien var som Johnny Carsons announcer på The Tonight Show. Jag kan inte riktigt hitta ett bra svenskt ord, även om det kanske finns. En snackare, sidekick, helt enkelt. Ed var alltså den som pratade i början av programmet, presenterade gästerna och dagens tema för att slutligen välkomna THE MAN HIMSELF, Johnny Carson med orden "Heeeeeeeeeeeere’s Johnny!". Han gjorde så i 30 år, fram till dess att Jay Leno tog över programmet och nu är det snart dags för honom att lämna över rodret också.

För oss svenskar som aldrig fick se The Tonight Show med Johnny så kanske det inte var självklart till en början när vi såg The Shining vad Jack Nicholson menade när han skrek samma fras efter att ha huggit sönder dörren in till de potentiella offren. Hans rollfigur hette ju inte alls Johnny utan Jack Torrance. Det var Nicholson som improviserade fram det hela med inspiration från Ed McMahon, Kubrick lät nöja sig och behöll det i filmen. En liten intressant detalj i sammanhanget är att den dörr man först hade tänkt använda som hinder för Nicholson var en speciell rekvisitadörr som hade konstruerats för att snabbt kunna huggas sönder. Det ingen tänkte på var att Nicholson hade varit frivillig brandman i många år och därför hann hugga sönder dörren innan man egentligen var beredd på det.

Nåväl, jag fattade inte det där med "Here’s Johnny!" förrän jag såg ett ALF-avsnitt i min ungdom då denne har tagit över The Tonight Show. Ed McMahon och Alf kommer ihop sig ordentligt vad jag minns. Alf har sönder Johnnys mugg. Vissheten förstärktes efter det enda Treehouse Of Horror-avsnittet av The Simpsons som jag faktiskt gillar, The Shinning. Homer hugger sig igenom en liknande dörr och använder McMahons replik, han upptäcker att rummet är tomt och går därför vidare till nästa rum där han använder sig av CBS 60 Minutes öppning, Tony Awards och så vidare. Det är kul. Det var allt, fortsätt verksamheten.

Annonser

Röster och lögner.

En del märkliga fenomen visar sig min TV. Ikväll har jag sett eller hört två gamla hjältar. Ni kanske har sett att TV-serien Knight Rider har kommit tillbaka i en nyinspelning? Rösten till den nya KITT görs av Val Kilmer. Ett ganska märkligt inhopp men hans röst tillhör de mest behagliga i Hollywood så det är bara att gratulera. Kilmer har ju annars gjort en av skräpfilmshistoriens (skrivet med kärlek) skönaste cameos i filmen True Romance (manus av Quentin Tarantino) där han  spelar Elvis i de scener där Clarence söker råd och visdom. Man ser inte Kilmer ordentligt utan det är mest ofokuserade, snabba kamerarörelser över hans anlete. Det jag alltså vill få fram är att han egentligen bara gjorde röstarbete i den filmen och det gjorde han med den äran. I Knight Rider – not so much.

Klockan 21.00 började en ny serie på TV4, Lie to Me. Tim Roth spelar en expert på kroppspråk och ansiktsuttryck som hjälper ordningsmakten att bringa ordning i den oreda som lätt uppstår i brottmål. Karaktären har en verklig förlaga, en viss Paul Ekman. Jag tänker inte döma ut serien ännu, även om den ger mig lite Navy CIS-vibbar. Det roliga är att man kanske minns att detta inte är första gången som Tim Roth i sitt skådespel är iblandad i lögner. 

1997 var Roth med i en film som heter Deciever, Liar i vissa länder och Lögnare på svenska. Den filmen vann pris för bästa foto och bästa manus på Stockholms filmfestival 1997. Som ni ser på bilden ovan så var Roth inte den ende karaktärskådespelaren i filmen. Att Rene Zellweger var med får anses spektakulärt. Michael Rooker spelade den synnerligen obehaglige vicesheriffen i Mississippi Brinner. Bastard. Chris Penn och Roth körde ju som bekant ett gemensamt race i Tarantinos Reservoir Dogs. Hursomhelst, en sliten VHS-kopia av Deciever låg i köket på den första korridor jag bodde på i Lund. I filmen spelar Roth en högintelligent misstänkt mördare som sprudlar av arrogans, filmen uppehåller sig till en stor del kring ett lögndetektortest som Roth egentligen styr. Om jag orkar kolla på fler avsnitt än det första så är jag övertygad om att det kommer en hänvisning till filmen. Alltså, mellan 20.00 och 22.00 har mina tankar kretsat kring Tarantino, Elvis, Chris Penn, Roth, lögner och videoband (inte så mycket sex). Det var allt, fortsätt verksamheten.

P-LOST-er.

I Tintinalbumet Det hemliga vapnet förekommer det en sidohistoria som inte har något med handlingen i övrigt att göra, typiskt Hergé. Det är ett plåster som har fastnat på Haddock och han försöker skaka av sig, våldsamt och under klassiska eder. Scenen utspelar sig på ett flygplan. Senare, i albumet Plan 714 till Sidney, hamnar Tintin, Haddock, Kalkyl, Milou och lite annat löst folk på en mystisk ö som innehåller fantastiska hemligheter.

I det senaste Lostavsnittet har Jack på något sätt blivit kapten Haddock. Nu har han i och för sig inte skägg längre men han sportade ett ståtligt sådant under förra säsongens flash forwards. Han sitter på ett plan med en sak som han inte kan bli av med hur han än försöker (han berättar det till och med). Avsnittet har visat att Jack liksom Haddock har problem med spriten och kopplingen till en ö med fantastiska hemligheter torde vara uppenbar.

Så smular kakan.

Gangland.

Det kanske inte förvånar någon att jag på tryggt avstånd betraktar amerikansk gängkultur med förtjusning. Jag har nyligen plöjt igenom History Channels serie Gangland och kan nu allt om Mongol MC, Hells Angels, Latin Kings, La Razza, La Eme, Ariska brödraskapet, Bloods, Crips, Gangster Disciples, Vice Lords, Folk Nation, Nazi Lowriders, Nuestra Familia, MS-13 och lite andra småbusar.

En nackdel med att se det i klump är att den dramatiska berättarrösten i varje, varje avsnitt säger att detta är det mest blodtörstiga och hänsynslösa gänget. Det blir lite yada yada yada över det. Jämför man med Ross Kemps serie där han åker världen över och träffar gäng så är Gangland en klar vinnare. Ross Kemp är för övrigt den kraftige, rakade killen som är med som sig själv i det första avsnittet av Extras. Han var med i TV-serien Eastenders som en riktig hårding men visade sig i Extras mest vara förvirrad och osäker (på låtsas då förstås). Åter till Gangland.

Min största behållning, eller lärdom av serien är hur extremt sluga och uppfinningsrika framför allt fängelsegängen är. Kriminalvården måste ständigt lära sig nya vägar att bryta deras sinnrika kommunikationssystem, upptäcka smuggelvägar och skydda sig mot våld från fångarna. Ariska Brödraskapet har till exempel detaljstuderat Henry Grays anatomilära (namnet kanske klingar bekant för de som tittar på den där sjukhusserien) för att lära sig vilka ställen på kroppen man ska attackera för att snabbast uppnå sitt syfte. Döden naturligtvis. Ett annat gäng såg till att deras fiende (ovetandes sådan) deltog i en basketmatch minuterna innan de stack honom med en kniv eftersom han då skulle vara uppe i varv och därmed förblöda snabbare. Det konstateras naturligtvis i serien att det hade varit fantastiskt om alla dessa män och kvinnor istället för våld hade lagt ner en tredjedel av sin kapacitet på en utbildning eller återanpassning. Det ska inte förnekas att serien är lite av en downer. Särskilt i berättelsen om alla livstidsfångar som verkar se det som en karriär – att sitta inlåst 23 timmar varje dygn och sedan motionera i en stålbur. Det är alltså något som de tycker är en acceptabel situation; det var antingen jag eller han och jag vann är det vanligaste svaret. Visst, du har verkligen vunnit.
 

Det där med kvinnor förresten, en följd av Kaliforniens trebrottslag har blivit att ett ökat antal unga kvinnor går med i gäng som Crips eller Bloods – på samma villkor som männen. Det är ett klart avbrott från trenden och i ett avsnitt förklarar en polis i Los Angeles att kvinnorna ofta är mer våldsamma i verksamheten än männen eftersom de känner ett behov att hävda sig gentemot pojkarna. Det var allt. Fortsätt verksamheten.

Obama, Sorkin, Cooke, Taylor, Lincoln.

Vad jag gör just nu är att jag låter mig underhållas av The Inaugural kick-off concert som sänds genom TV8:s försorg.

West Wingkoppling blir återigen lite väl uppenbar, uppslaget till den här kopplingen kom när James Taylor äntrade scenen med sin Fender Stratocaster. I ett avsnitt av West Wing uppträder han med A Change is gonna come i Vita huset, det är avsnittet när Bartlet tar emot en taiwanesisk flagga utan att se det eftersom han är tillfälligt blind på ena ögat.

Kvällens konsert har naturligtvis också omfattats av A Change is gonna come. Betty LaVette och Jon Bon Jovi framförde den och åtminstone en av dem gjorde det trovärdigt.


Uppdatering:

Min vän, den lille lorden, brukar ofta säga om våra sammankomster; Let’s make it a sophisticated affair! Nu brukar det oftast inte bli så och jag känner lite samma känsla när Sheryl Crow dansar i reggaetakt och will.i.am improvisationsrappar framför Lincolnstatyn.

Teech is crazy!

Jag har ingen aning om hur mycket ni minns av televisionen i DDR under det sena 80- och tidiga 90-talet (förra seklet alltså). Vissa saker har helt flytt mitt minne men andra har etsat sig fast. Som vissa komediserier som sändes i SVT.

En av dem var Teech och det programmet utsattes för en sak som det tog mig många år att förstå. Det lades ner i USA och då fanns det alltså inte fler avsnitt att köpa in. SVT meddelade aldrig detta utan serien försvann helt enkelt från tablån utan ett ljud. Det var fler serier som köptes in och försvann, som till exempel den där serien med Jennifer Aniston där hon är servitris tillsammans med sin syster på en vägkrog. Den gick på sena fredagskvällar under den period då jag inte borde vara hemma på sena fredagskvällar utan istället dricka folköl tillsammans med Bulan, Peder Svensk, Galten och de andra.

Teech (eller Full fart på internat som den hette på svenska) handlade hursomhelst om en svart musiklärare som lärde de stiffa eleverna på en privatskola att lossa på slipsen och sjunga Johnny B Goode. BB King var med i ett avsnitt tror jag, åtminstone gjorde han ledmotivet. Att jag poängterade att Teech var svart beror på att det var ett bryderi när rektorn anställde honom, han motsvarade alltså inte dennes förväntningar. Serien lades ner efter bara fyra avsnitt har jag läst till mig, det kanske var därför SVT köpte in den till att börja med. Den var väl billig.

Huvudrollen, Teech, spelades av Phill Lewis. Han har nuförtiden ett stadigt gig på Scrubs som den temperamentsfulle kirurgen Hooch. JD och Turk utsätter honom ofta för sina hyss och påfund. Något som oftast utlöser en våldsam reaktion från Hooch.

Om man vill se ett längre klipp med fler godbitar så rekommenderas denna länk:
http://www.youtube.com/watch?v=4mmRYwGrazc

Ron Perlman har aldrig varit vackrare.

Med anledning av att jag plöjer igenom Sons Of Anarchy (Sopranos, Hamlet och Easy Rider i en salig blanding) så funderade jag över hur mycket Ron Perlman egentligen har dykt upp i min TV- och filmkonsumtion.

Han är bra i Hell Boy, ful i Rosens namn men den prestation som jag bäst minns honom för är den han gjorde i TV-serien Skönheten och odjuret. TV4. Söndagseftermiddagar.

Jag vill inte vara så ytlig så att jag kallar Ron Perlman ful. Jag vill istället säga att han har en försvarlig mängd karaktär. När han sminkas till Vincent i TV-serien så tonar man ner hans karaktär ganska duktigt. Han ser faktiskt bättre ut som lejonmutant än vad han gör i vanliga fall.

Själva serien minns jag som en pekoral. Sentimentalitet och klichéer radades upp men jag var kanske inte rätt målgrupp på den tiden. Mitt klaraste minne är att det var en djäkla massa bla bla bla bla bla bla bla bla i introt. Sen gick de omkring och var otroligt civilserade i underjorden, kallade någon för Father och hade en kvasireligion.

Mitt påstående angående bla bla bla bla bla bla bla bla visade sig stämma, här är det:

Hattrick.

Rubriken är en krystad ordvits som har med trollkarlar att göra, nog om det men behåll hatet i minnet ett tag.

I februari skrev jag en ganska lång (underdrift) sågning (underdrift) av Steven Seagal. Jag håller nu på att bygga upp ett liknande hat mot Navy CIS, en TV-serie som jag tycker tillhör de mest utmanande just nu.

Inte utmanande på det sättet att den kräver spänst och koncentration av sin åskådare utanför att den är så extremt korkad. Jag levde i tron att det var oacceptabelt att följa den men jag hade fel. Själv slappnade jag av och tänkte att den nog skulle självdö, jag trodde inte att jag skulle behöva slåss en gång till men varje gång jag försöker dra mig ur så blir jag indragen igen.

NY Times rapporterade i slutet av november att Navy CIS nu är CBS största tittarsuccé och att 18 miljoner amerikaner följer serien varje vecka. 18 miljoner amerikaner följer en serie vars titel i början var Navy NCIS. Alltså Navy Naval Criminal Investigation Service. Det är en bra utgångspunkt för illviljan.

Jag påstår inte att NCIS är det dummaste där ute, det tror jag faktiskt att Älskade dumburk har hittat men jag tillåter inte att program av den här sorten blir succéer. Inte på min rond, jag ber att få återkomma med hysteriska påståenden och överdrivna antaganden om spektaklet inom en snar framtid. Håll ut.

Reklampaus.

Jag vet inte vad jag skulle tycka om kortare reklampauser oftare. I de serier som sänds på svenska kanaler och som är köpta från reklamfinansierade bolag i USA är intervallerna uppenbart kortare i originalversionen än i Sverige. Ni vet hur det är, en spänning byggs upp i en scen, Scofield står och ser bekymrad ut eller så bråkar Bree högljutt med en granne som tappar en dildo ur sitt förkläde. Skärmen släcks, det blir svart och en sekund senare så är man tillbaka i handlingen. När jag var liten och bodde i DDR så noterade jag alltid att "nu är det reklam i USA!" och drömde om Amex, äppelpaj och Philly Cheesesteaks.

En amerikansk sitcom som till exempel Frasier eller Seinfeld är i regel uppdelade i halvtimmesavsnitt. Den halvtimmen utgörs ofta av 21 till 22 minuter av själva programmet, resterande del är reklam. Vanligtvis handlar det om 6 minuter rikstäckande reklam och två minuter lokal reklam – något som har anammats av svenska reklamkanaler. Entimmesprogrammen (Prison Break, LOST, Desperate Housewives etc.) är egentligen 42 minuter långa och blir en timme med reklamen. I svenska kanaler (även de med säte utanför Sverige) har vi istället en reklampaus i halvtimmesprogrammen och två reklampauser i entimmesprogrammen. I statstelevisionen slänger man in en femminutersdokumentär eller Anslagstavlan för att fylla halvtimmen, eller så kör man en kvart av Kobra. HBO-serier är naturligtvis undantagna eftersom det är en betalkanal.

Jag är alltså kluven, jag förstår och accepterar de grundläggande mekanismerna i reklamfinansierad television men jag är inte säker på att jag hade orkat att titta på tätare reklampauser. De längre reklampauserna ger tid till annat men det är inte särskilt optimalt med tärande reklampass som gör tittaren irriterad snarare än intresserad. Även om irritation på alla sätt är stimuli. Hur länge orkar man hålla uppe intresset? Är det optimalt att ligga sist i reklamsegmentet? Kommer detta att någonsin ändras? Det finns ju lagstiftning ända upp till EG-nivå som styr det här men snart måste man väl marknadsföringslobbyn agera. Fast jag tror inte på någon snabb förändring. I Sverige har väl reklam alltid ansetts som farligt och vi rör oss trögt. Man ser kanske misstänksamt på en förändring av det gällande läget. Det var allt. fortsätt verksamheten.