Vade retro!

Det hände igår igen. Eller rättare sagt, det hände inte igår heller.

På väg till synundersökningen passerade jag tre tjejer med pärmar och bindlar, den här gången var det IM som raggade stöd och sympatisörer. Ibland är det Amnesty, ibland är det Greenpeace.

Jag blir aldrig stannad eller tillfrågad.

Jag behöver inte gömma mig bakom något papper, jag behöver inte fejka något telefonsamtal och urskuldande peka på mitt headset. Ibland får jag till och med ögonkontakt med en aktivist. Jag är tydligen inte samvetsinsatsmaterial.

Andra har rakt motsatt problem, de blir alltid stannade och tillfrågade. Jag har försökt jämföra mig med dessa och kan inte se någon skillnad i det uppenbara, min person är cool, calm and collected. Jag försöker se vänlig ut. Ändå blir jag aldrig stannad.

Fast å andra sidan stannar jag aldrig heller.

En kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s