Det hände igår igen. Eller rättare sagt, det hände inte igår heller.

På väg till synundersökningen passerade jag tre tjejer med pärmar och bindlar, den här gången var det IM som raggade stöd och sympatisörer. Ibland är det Amnesty, ibland är det Greenpeace.

Jag blir aldrig stannad eller tillfrågad.

Jag behöver inte gömma mig bakom något papper, jag behöver inte fejka något telefonsamtal och urskuldande peka på mitt headset. Ibland får jag till och med ögonkontakt med en aktivist. Jag är tydligen inte samvetsinsatsmaterial.

Andra har rakt motsatt problem, de blir alltid stannade och tillfrågade. Jag har försökt jämföra mig med dessa och kan inte se någon skillnad i det uppenbara, min person är cool, calm and collected. Jag försöker se vänlig ut. Ändå blir jag aldrig stannad.

Fast å andra sidan stannar jag aldrig heller.