Det finns en man som heter likadant som jag. Vi är de enda två i Sverige som heter vad vi heter. Ibland tänker jag på honom. Bland annat tänker jag på den omständigheten att det flera gånger har hänt att gamla vänner, skolkamrater, lumpare etc. söker upp honom i tron att det är jag. Det är aldrig tvärtom, är inte det lite sorgligt?