Självförtroendet.

Med anledning av det lyckorus som rådde under helgen har jag nu tagit en stund och funderat över de som inte alltid är lyckliga. Det är tyst nu. Magen gör ont av alla skratt och jag är själv men inte ensam. Baksmällan är påtaglig. Det är inte den sorten som kommer av rusmedelsintag utan den som man får av att överdosera på umgänge, hög musik och fnitterattacker under vigselakter. Tystnaden lockade hursomhelst fram en tanke som var gömd djupt inne i vecken.

Jag hade en gång en riktigt god vän. Jag vet inte vad hon gör idag eller vart hon är. Vi lärde känna varandra under en viktig tid i mitt liv och utan att riktigt veta hur det gick till så uppstod en ganska märklig vänskapsrelation som var kort och väldigt intensiv. Det kanske var så att vi sniffade rätt på varandra och upptäckte att vi båda hade något som den andre behövde. Vi skiljdes som vänner men vi har helt och hållet förlorat kontakten. Hon och jag pratade mycket, man kan utan att överdriva säga att hon hade ett stort inflytande över min utveckling i att uttrycka det jag känner i ord. Hennes förmåga att uttrycka sig kärnfullt om sin situation och tankar var oslagbar. Problemet var att hon var djupt olycklig. Vi gav varandra ett stort förtroende och hon var brutalt ärlig mot mig. Jag hoppas och tror att jag inte bryter det förtroendet genom att skriva detta. Jag vet inte ens om hon minns mig på det sätt som jag minns henne eller om jag gör en grådassig idyll av det hela.

Jag påpekade en gång att hon nog led av det sämsta självförtroendet jag någonsin hade stött på. Jag måste få uttrycka den tanke jag på senare år har närt angående självförtroenden och att ett dåligt självförtroende i många fall kan vara så att man tror för mycket om sig själv. Vi kanske kan kalla det Snaskefars syndrom? En dag ska jag förresten skriva om Jantelagens död och återuppståndelse men just nu orkar ja’ente. Det sista var en ordvits, en avancerad sådan.

Så var dock inte fallet. Hon trodde noll och intet om sig själv. När jag hade påpekat det så tittade hon på mig med sorgsna ögon (ständigt dessa sorgsna ögon) och sa sävligt:
– Nej. Jag lider inte av ett dåligt självförtroende. Jag har däremot en extremt utvecklad självkännedom.

Jag hoppas att hon känner sig själv bättre och att hon känner sig bättre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s