Jag har äntligen hittat inloggningsuppgifterna till bloggverktyget.

Nåväl, jag har i flera år haft en idol utan att riktigt ge honom utrymme här på bloggen. Det är den amerikanske kulturpersonligheten Waldo Pierce som är hämtad rakt ur en Wes Andersonfilm. Gamla pengar, tavelmåleri, dekorationer från första världskriget, en plats i Harvards fotbollslag (ovala bollvarianten), livslång vänskap med Hemingway och utförare av en världens bästa practical jokes.

Pierce var av den typen som gjorde vad som föll honom in. Föregående mening tog en stund att skriva på grund av osäkerhet om pronomen men den informationen för inte historien framåt så vi lämnar den där.

Pierce var av den typen som gjorde vad som föll honom in. Han skulle en gång segla från Boston till Storbritannien med vännen John Reed. Reed var en amerikansk kommunist som blev begraven i Kremlins murar men det är inte viktigt i sammanhanget. När kamraterna klev på båten så bestämde sig Waldo Pierce för att båtens faciliteter var under hans vanliga standard. Det var för honom otänkbart att acceptera den standard som rådde ombord. En vanlig människa hade kanske skrivit ett brev i efterhand för att klaga men Pierce var mer drastisk. När båten (inte skeppet, har kollat) hade tagit sig ut en försvarlig bit på Atlanten så hoppade Pierce helt sonika av och simmade tillbaka till hamnen. Uppgifter på Wikipedia gör gällande att det rörde sig om flera kilometer, även om Pierce var en elitsimmare så är det inte det som är poängen. Poängen är att han simmade tillbaka och bokade in en resa på ett snabbare och mer komfortabelt skepp (inte båt, har kollat). Poängen är vidare att Reed inte hade en aning om vad som hade skett och att besättningen på båten fattade misstanke om att Reed hade mördat Pierce, därför tog kaptenen beslutet att gripa Reed och satte honom i förvar. När skeppet angjorde brittisk hamn så stod Pierce, i högsta grad vid liv, och väntade på sin kamrat.

Den ovanstående historien är rolig i sig men det är inte det som räknas som hans lyckade practical joke. Det var i Paris som han genomförde sitt mästerverk. Pierce tillbringade några år där under 1920-talet, ”mest som en kul grej” (NE, 2006). Ni vet att detta var tillhållet för den förlorade generationen så jag ödslar inte tid på att berätta om klimatet som rådde. Hursomhelst var Pierce inneboende i ett lägenhetskomplex som betjänades av en äldre madame, en concierge helt enkelt. Hon höll koll på hela huset och dess invånare, säkerligen med ett dömande utlåtande om var och en av sina skyddslingar. Pierce bestämde sig en dag för att driva gäck med henne. Han gav henne en normalstor sköldpadda (I förhållande till vad? Reds. anmärkning) och var noga med att ge henne instruktionerna för dess skötsel. Den skulle matas med salladsblad. Helst bör den förvaras i trapphuset då den mår bra av att socialisera, und cetera.

Det viktigaste rådet han gav conciergen var att sköldpaddan skulle vattnas regelbundet. Med en stadig och hög frekvens vattenduschar gynnades nämligen sköldpaddans växt. Kvinnan tackade och nickade. Efter ett par veckor så satte Pierce igång sin plan. Conciergen hade förhört sig om växthastigheten på sköldpaddor och Pierce hade sett henne vattna sköldpaddan med en vanlig blomvattnare. När kvinnan var ute på ärende smög Pierce ner med en annan, större sköldpadda och bytte ut den första sköldpaddan. Detta upprepades flera gångar. Madamen var strålande glad över sin framgångsrika vård, Pierce skaffade större och större sköldpaddor. Här kunde historien ha slutat men Pierce, som mycket säkert var ondskefull och som måste ha ogillat sin vicevärd vände på skämtet. Den nya strategin var att varje vecka byta ut den större sköldpaddan mot en mindre så att han till slut hamnade på en mycket mindre storlek än den ursprungliga sköldpaddan. Damen blev förtvivlad, Pierce blev road.

Jag vägrar att kolla sanningshalten, det är förvisso lite uppseendeväckande att tillgången på sköldpaddor var så stor i Paris men det tar vi upp i ett framtida inlägg.