Jag älskar TV. Det tar nog inte mer än tre minuter i mitt sällskap förrän man kommer till den insikten. TV har uppfostrat mig (inte uteslutande, naturligtvis). Jag var ett aktivt barn som sprang utomhus och allt det där men om möjligheten gavs att titta på TV, då gjorde jag det.

En gång grät jag för att Mannen från Nasaret tog slut och pappa trodde att jag var ledsen över att Jesus hade blivit korsfäst. Ilskan hos min far, prästen, när jag förklarade den egentliga anledningen är svår att beskriva. Jag var 17 år gammal vid tillfället. Nä’ba’skoja, 5 år tror jag att jag var.

Sedan dess har missbruket fortsatt och för någon som upplevde 1990-talet och det tidiga 2000-talet har drogen blivit mycket mer potent och ren. Om vi bara stannar upp och funderar ett tag på hur mycket bättre TV-serier och andra produktioner är nu jämfört med hur det var när seklet var ungt så kommer man till en häpnande insikt.

Att älska TV medför dock vissa bekymmer. Det är som ett äktenskap (har jag fått berättat för mig), man går och småhatar varandra. Alla små fel och brister blåses upp och överskuggar till slut de goda sidorna som egentligen och naturligtvis är så mycket större.
Jag har länge stört mig på ett par saker och vill få sagt följande;

1.Jag tröttnar på att figurer i TV-serier överlag inte kallpratar med någon som inte är en återkommande person. Till och med de som framstår som sociala genier ägnar aldrig en tanke eller ett ord åt medresenärer på bussen, kassörskor, servitriser, taxichaufförer och så vidare.

2.Jag gillar inte meta-TV, vissa av mina favoritserier (exempelvis Uppdrag Mord, Vita huset eller Battlestar Galactica) har avsnitt där ett filmteam t ex ska följa huvudrollsinnehavarna i ett dygn och det blir sällan bra. ”STÄNG AV DEN DÄR DJÄVLA KAMERAN!” kan det låta och så blir det den bästa, mest känslosamma scenen i ”dokumentären”. Någon är alltid skeptisk, de vill inte vara med eftersom ingen någonsin är intresserad av att höra DERAS sida av saken, man blir bara uppfattad som en uniform – vips har vi antingen en falsk reporter som säger att det är deras plikt att visa allt eller så blir det en bombastisk hyllning (om journalisten/reportern/filmmakaren är kvinna vill säga, kolla upp detta, det är naturlag). Givetvis inträffar alltid en smärre katastrof när kameran är igång.

3.Jag har sagt det för och säger det igen, jag kan inte med personer som inte lär sig av sina misstag. Må det vara en skjutglad stridspilot, en pinsam men sexig hemmafru, en brutal polis eller en klumpig tonåring – om de inte drar lärdomar av situationerna de hamnar i så kan serien i värsta fall tappa en tittare (30+, Lundabo).

4.Historielöshet, antingen så finns det back stories i övermått men som tittaren aldrig får se. Det är givet att allt inte får plats men hur mycket kan ett kompisgäng egentligen ha varit med om!? Den andra varianten är att man får se något fantastiskt inträffa, en lyckoträff som det borde skrivas ballader om och sjungas av pottfrisyrsbarder vid kungliga hov, men nästa vecka talas det inte om det. Jag har kanske upplevt 5 awesome saker i hela mitt liv (3 om man vet vilka som är sanna) och jag talar om det HELA TIDEN.

Det var det jag hade på hjärtat idag.