Jag ska stå värd för ett klassiskt kafferep om några timmar. Vi ska titta på Last Night Of The Proms och konversera. Min vän Silas – den lille lorden – kommer naturligtvis att närvara.

För några år sedan hade han och hans flickvän (som var drivande i indiansamtalet) en av sina vanliga sammankomster på siste april, eller valborg som det också kan heta. Vi bodde då på Lunds nation och de hade en av de bästa lägenheterna med en lång balkong där man kunde fyllna till med domkyrkan och AF-borgen som fond.

Ett år hade Silas på siste april besök av några vänner från Eton. De besatt naturligtvis den charm som vanligtvis omgärdar Old Etonians. Förutom en kille. Han var skitsur hela kvällen. Han presenterade sig som Max när man pratade med honom men han bidrog inte särskilt mycket till den goda stämningen. Silas förklarade varför Max var så sur, han hade inte fått låna familjens flygplan utan hade varit tvungen att flyga reguljärt till Sverige, som en annan drevkarl eller hästslaktare.

Max hade naturligtvis ett efternamn, det var Spencer Churchill och hans farfarsfar fick en gång nobelpriset i litteratur för hans mästerskap i historisk framställning samt för den lysande talekonst, med vilken han framträtt som försvarare av höga mänskliga värden.