Överlevnadsinstinkt, självbevarelsedrift. Fantastiska förmågor. Inom oss öppnar sig valv efter valv oändligt. Jag har i olika sammanhang, mest inom militärtjänstgöringen, varit tvungen att pressa min förmåga till det yttersta. Man klarar så otroligt mycket mer än vad man tror. Åtminstone när det gäller den fysiska förmågan. Det har också hänt att vrålpluggande och koffeintabletter har hjälpt mig att läsa in långa kurser på bara ett par nätter. Därför tror jag också att den intellektuella kapaciteten oftast går på sparlåga. Det är tryggt att veta att det kan fungera så men samtidigt är det lite irriterande. Att ens egen motor klarar 12 000 varv om det behövs men oftast puttrar på löjliga 2000 varv.

Det är därför märkligt att evolutionen inte har finjusterat instinkterna ännu. Eller Gud om man så vill. Varför sätts de här processerna inte igång förrän det nästan är för sent? Varför kan de inte ligga och småputtra lite bekvämt hela tiden så att man inte skjuter upp saker, varför kan det inte kännas lite nödvändigt att springa ett par kilometer varje dag istället för att springa sju mil när ditt liv hänger på det? Jag menar inte att t ex. fight or flight-mekanismen ska avtrubbas men det hade varit bättre för mig om det hade pumpats ut lite mer adrenalin i omloppet i en jämn dos. Istället blir det ställt på sin spets i extrema situationer. Jag vill ligga på 5000 varv, hela tiden.