Jag fick nyligen veta att scoutkåren i min hemby höll ett krismöte med de seniora ledarna när det stod klart för dem att mina föräldrar ämnade sätta mig i lära hos dem. Slutligen hade en av ledarna, förälder till en vän till mig, sagt att det nog skulle gå bra.

Det är ju en gammal sanning att det antingen är prästens barn är lärarnas barn som alltid är värst. Min far var präst, min mor var lärare. Kanske var jag lite livlig men jag vägrar acceptera att jag skulle ha varit en så kallad skitunge. Det känns inte bra.