För ett par veckor sedan vandaliserades Serranos utställning här på Kulturen i Lund. Jag blir om möjligt mer irriterad över de initiala reaktionerna från allmänheten än över de raska pojkarnes gärningar. Låt mig klargöra en sak. Vi jobbar inte så här i Lund. Vi har inte plats för vulgonassar i uniform och huvor. Den akademiska högborgens nazism sitter i punschglasen, i de diskreta slipsnålarna. Det kom insändare till Sydsvenskan, man hyllade pojkarnas tilltag. "Varför kan de inte spela lite gammeldags, trevlig musik" och så vidare.

Serranos bild "The Morgue"

Min farbror skrev en gång en bok om Lunds universitet innan, under och efter andra världskriget. Boken tog sikte på att utreda hur vindarna hade blåst genom lärdomsstaden och vilka som hade varit antinazister, pronazister eller tyskvänliga. Han vinnlade sig särskilt om att göra skillnad på att vara tyskvänlig och att vara pronazist eftersom det inte fanns något motsatsförhållande mellan att vara tyskvänlig och antinazist. Man får ha i åtanke att Tyskland på den här tiden var den dominerande kulturmakten. När min farbror hade släppt boken blev han överöst av hatbrev och hot. Han blev kallad judelakej, historieförvanskare, nyttig idiot etc. Detta till trots att han hade skrivit boken på uppdrag av det universitetshistoriska sällskapet och att han bara hade använt sig av allmänt känt material som dagstidningar, protokoll från studentföreningar och så vidare. han hade inte lagt några värderingar i sympatierna utan bara klargjort vem som var vad. Lunds  universitet har stämplats som det mest nazivänliga i Sverige. Därför var boken välkommen.

Birger Furugård, förgrundsgestalt inom den svenska nazismen.

"En nation bör inte finna sig i ett obehörigt judiskt inflytande." Så föll de ord som min fars kristendomsprofessor Hugo Odeberg fällde på Nationella Studentklubben 1937, han visade senare stor förståelse för systemet med koncentrationsläger. Fredrik Böök, den store litteraturkritikern, avfärdade de tyska bokbålen som "en käck demonstration". Fredrik Böök höll för övrigt ett tal på hälsningsgillet¹ den 4 oktober 1940 där han uppmanade studenterna att acceptera nya idéer och att "tro på stormens herre.". Det finns fler tongivande namn som än idag används för att beskriva Lunds universitets strålglans. Ett av dessa namn är Karl Olivecrona, kanske den mest kända akademikern från Lund vid denna tid, ursprunligen från Uppsala (förvisso). Olivecrona läses än idag inom rättsfilosofin. Han motiverade sin hållning med att han trodde att rätten skapades av lagen och i detta fall gavs lagen av makten. En annan är Lundagårdsredaktören Åke Ohlmarks som hyllade "de handlingskraftiga tyskarna". Senare översatte Åke Tolkien.

När sedan krigslyckan vände för tyskarna så uppstod ett märkligt sammanträffande i Lund. Nazistsympatisörerna tappade i antal och ljudläge. Danska studenter hade kommit som flyktingar och tongångarna blev istället mer fokuserade på att hjälpa brodersfolk än att stötta en krigsmakt i nedan.

Akademiska Föreningen en vinternatt.

Det som är mycket märkligt, i mina ögon sett är att boken som min farbror skrev är den enda uppgörelsen som universitetet har haft med sin bruna historia. Visst fanns här starka motkrafter som till exempel Gerhard Bendz,  Sven Hartman och Torgny Segerstedt (om vilken justitieminister Westman i sin dagbok skrev att "hans judiska älskarinna har undanträngt hans svenska själ och ersatt den med en judesjäl."). Nazistiska organisationer blev längre fram under kriget portförbjudna på Akademiska Föreningen och studentskorna började sitta på Atén och sticka åt finska krigsbarn.

Nu är det 2007 och nazister (och andra radikala sammanslutningar) kan slå sönder det som inte tilltalar dem. På Akademiska Föreningen finns det fondväggar med namn på personer som har lyst extra klart vid Lunds universitet. Där finns Böök, Olivecrona och genetikprofessorn Herman Nilsson-Ehle som var med och grundade Riksföreningen Sverige-Tyskland med syftet att verka för "ett rättvist bedömande av det nya Tyskland". Passande nog är bakgrunden brun. Andra namn finns också där, det är nästan lite komiskt att Nilsson-Ehles namn står bredvid Torgny Segerstedts. Det sitter i väggarna, det finns i pengarna i stiftelserna, det finns i Lundagårds träd.

¹ En fest som hålls varje höst på Akademiska Föreningen för att hälsa nya studenter välkomna till Lund. Firas till minne av Esais Tegnérs inskrivning vid Lunds universitet. Görs så än idag. Tjoho!