Mina något skrala matematiska kunskaper till trots är jag vansinnigt förundrad över och intresserad av de enklare fysiska och kemiska fenomenen. Om någon börjar tala om Sierpinske så brukar jag ofta säga ”You lost me at en sierpinskitriangel bildas i teorin genom att upprepa en algoritm ett oändligt antal gånger. I praktiken kan man skapa en godtyckligt god approximation av sierpinskitriangeln genom att iterera algoritmen tillräckligt många gånger.”

Det var inte det som var poängen. Jag gillar fysik, kemi och ibland även matematik. När jag var yngre fick jag lufttryck förklarat för mig. Lufttrycket är trycket i den sammansatta gasen som utgör atmosfären. Det är jordens dragningskraft som skapar lufttrycket genom att dra ner gasen och lufttrycket minskar ju högre upp man är i atmosfären. Eftersom dragningskraften drar ner gasen är den tjockare här nere (högre densitet) än vad den är uppe på ett par tusen meters höjd. Syret blir också mer sällsynt ju högre upp från havsytan man kommer.

Ni kommer ihåg kokpunkten från högstadiet hoppas jag. Någon? Ingen? Nähä. Den är alltså 100 °C, ungefär vid havsytan. Det som händer när vatten kokar är att alla molekyler, i hela vätskekroppen, vill omvandlas till gas. Man har värmt upp vätskan så mycket att den som helhet vill försvinna och förena sig med sina molekylfränder i den omkringliggande luften. Det är därför vattnet längst ner i kastrullen har lika bråttom att komma loss som vattnet på ytan. Därför bubblar det.

Vattnets kokpunkt är beroende av lufttrycket, det är därför man anger kokpunkten vid havsnivå. Det är så att ju högre lufttryck det är i omgivningen, desto svårare är det att är det för vattnet att koka. Omvänt gäller naturligtvis att ju högre upp man kommer, desto lättare är det för vattnet att koka. Densiteten är lägre och det behövs inte lika  höga temperaturer för att vätskevolymen ska övergå i gasform. Därför smakar te på Mount Everest skit. På världens högsta berg är det atmosfäriska trycket endast en tredjedel av vad det är på havsnivå. Det finns en krånglig formel för att visa det men ni får helt enkelt lita på mig när jag påstår att kokpunkten på Mount Everests topp ligger på cirka 70 °C.

Det kanske är en smaksak men jag föredrar svart te. Detta bör tillagas så nära den normala kokpunkten som möjligt. Om vattnet redan börjar koka vid 70 °C så dras inte alla aromerna ut ordentligt. Det är alltså inte själva kokningen som ger smaken utan temperaturen. Om man nu mot förmodan gillar grönt te bättre så kan man trösta sig med att aromen i detta kommer till sin rätt i just temperaturer som 70 °C. Det gäller även vita tesorter. Fast jag gissar att man har annat att tänka på när man står på världens tak. Man kanske inte fäster sig vid smådetaljer såsom att någon omsorgsfullt har packat ner svart te åt dig för att du ska få en rofylld stund för dig själv. Man kanske inte ens säger ”tack, det värmde”. Eller så kanske man inte har tid att sätta sig ner och bara vara sig själv en stund.

En intressant fortsättning uppåt ger oss det faktum, om det hade varit möjligt, att ditt blod hade börjat koka för länge sedan om du hade kunnat ta dig upp 5000 meter ytterligare och inte dött av andra orsaker på vägen. En annan lika rolig detalj är att om du hade tagit ett djupt andetag på 10 000 meters höjd och sedan kunnat kunnat hålla andan (och hålla tätt) hela vägen ner till havsnivån så hade dina lungor krossats av den massiva, ofattbara tyngd som atmosfären vid havsnivå utgör. Den tunga, tjocka luften omkring dig hade velat förenas med den tunna fjolluften i dina lungor. Det hade gått snabbt och det hade blivit kladdigt, men vem kan klandra luften? Den gör som den vill.

Tänk gärna på det enorma tryck som vilar på dig nästa gång du känner att något tynger dig. Eller om du sägar att du är så arg att ditt blod börjar koka. Det var allt, fortsätt verksamheten.