Min kollega har sommarhus på Gotland, eller rättare sagt har hennes familj en gammal släktgård utanför Visby. Hon har tillbringat nästan alla sina somrar på ön och har därmed, likt de flesta som inte är involverade, lärt sig att tycka illa om Medeltidsveckan. Förutom fylltrattar med halvtaskig utklädnad som kissar ner Visby så har hon lika svårt för överengagerade rollspelare som tittar surt på ”nutida” som dristar röra sig inom stadsmurarna.

Droppen som fick henna att sluta tycka illa om spektaklet och istället hata det var när hon bjöd med sig en god vän på restaurang i Visby. Maten serverades och vännen skulle precis börja skära in i sin stek när det börjar ljuda av hästhovar mot kullersten. Det var Valdemar Atterdag och hans följe som skulle brandskatta Visby, eller utsätta dem för sådan där ”bötning” som ungdomarna tråkar varandra med nuförti’n.

Följet passerar under sådana där bullriga skratt som är vanliga i filmer om medeltiden när vräkiga och oborstade adelsmän roar sig. En av ryttarna närmar sig uteserveringen där min vän sitter med sitt sällskap. Han lossar sitt svärd (2 meter, minst) och spetsar steken som vännen precis ska börja äta av. Sedan rider han iväg med den och skrattar a la  ”MOAHAHAHAHA!”.

Stöld. Det är stöld ungdomar. Flickan och kråkan och allt det där. Det var allt, fortsätt verksamheten.