Märkt: vänner

I en sal på lasarettet (extended cut).

Jag var som sagt nära döden i början av sommaren (om man bortser från omständigheten att jag inte alls var nära döden). Efter en längre tids trötthet och håglöshet bestämde jag mig för att ta en rejäl bläcka och festade loss i fem dagar i sträck. Det står jag för. Baksmällan var hård, skoningslös och välförtjänt. Jag flydde till mor i Kalmar och i hennes hem upptäckte jag att det kom blod ur de flesta kroppsöppningarna. Det är inte bra har jag lärt mig (tack Mulle!) och jag förstod att jag var tvungen att uppsöka hjälp på ett eller annat sätt.

Att vara hemma hos mor när man har krämpor är inte det lättaste i världen. Trots sin råbarkade yta och jordnära livsfilosofi så är hon bland de mest ”vojjiga” människorna i världen när det gäller andras olyckor. Jag minns mina öroninflammationer från mellanstadiet, mina allergireaktioner och benbrott – ständigt påpassad av mor som kvävde med omsorg (alltså, det var omsorgen som var kvävande, hon försökte inte strypa mig på något abstrakt sätt). Tänk er Krösa-Maja fast med bildning.

Jag bestämde mig för att mörka hur illa det var för henne och tog första tåget till Lund. Under natten hade jag telefonkontakt med min vän Igor som nyktert och rådigt rådde mig genom de olika steg jag skulle ta. Det bör kanske nämnas att Igor är läkare. Min andre läkarvän Carl-Lennart var likadan. Självmedicinering var inte att tänka på, självdiagnostisering var ännu värre, ”Gack till sjukhus, unge man!” lät det från dem bägge. ”Idioter” tänkte jag. Jag lydde dem dock. Under tågresan till Lund märkte jag att jag blev utmattad av minsta ansträngning. Ni som vet vilket fysiskt praktexemplar jag är i vanliga fall förstår nu hur illa däran jag var. Framme vid stationen orkade jag inte bära min väska 50 meter. Jag var tvungen att vila och tog sedan en taxi till hemmet (150 meter från stationen). Nu kopplade jag in en tredje vän, Martin körde mig och stack sedan till Monaco för att hälsa på sina föräldrar. Han hamnade på min lista.

Vid inskrivningen frågade sköterskan vad som var problemet. Jag svarade att jag trodde att jag led av magsår. ”Varför då?” frågade hon. ”För att jag kräks och bajsar blod” svarade jag sanningsenligt och då blev det fart på maskineriet. Jag har aldrig använt mig av svensk sjukvård på detta sätt tidigare, en bruten hand är det allvarligaste jag har råkat ut för men nu var det dags för mig att bli razzled-dazzled. Mätningar gjordes, nålar stacks och dropp droppades. Fem personer blev inblandade och det hade faktiskt en stressande effekt på mig, det blev så mycket större helt plötsligt. Visst, de var lugna och extremt professionella men antalet och tempot gjorde att jag blåste upp situationen något. Efter ett tag kom Mia på besök. Hon hade släppt allt eftersom det sista jag gjorde innan min färd till akuten var att meddela henne på gmailchatten att jag skulle dit. Hon var något skärrad, jag skämtade och sade med svag röst ”Mia? Mia? Är det du? Kom närmare…”. Det togs väl emot.

Mia höll mig sällskap och det var tryggt, särskilt när apparaterna började pipa. Det visade sig att det inte handlade om några onormala värden utan det var jag som var för yvig i mina gester när jag skulle förklara livets eviga frågor för Mia. Mina resultat kom och jag fick höra att något som egentligen ska ligga på 140 (ingen aning om vad det är) låg på 70 (det var dåligt som jag förstod det). Jag fick en påse blod och instruktioner om hur jag skulle fylla på.

Vid det här laget hade jag pratat med kanske fyra personer inklusive tanten i inskrivningen om mina symtom. Det var faktiskt lite utmattande, jag föreslog att de skulle skaffa något system där de skriver upp patientberättelserna och vilka åtgärder som har vidtagits. Kanske skulle man kunna kalla det för journal och denna skrift skulle kunna delas av de som träffar den aktuella patienten. Eller så sa jag det inte alls. Jag blev uppflyttad till KAVA, Kirurigisk akutvårdsavdelning – som ni känner till. Det var nog för att sätta stor respekt i mig. Orden akut och kirurgi tillsammans fick mig att tänka på ER eller Alpdoktorn. Victor Charlie Charlie, this is Mike Sierra Foxtrot etc. Tempot var dock lugnt på den här avdelningen. Jag blev snabbt favoriten på avdelningen på grund av mitt avspända sätt och min lättdiagnostiserade åkomma. Det blev en ofrivillig exkursion bland verklighetens folk på avdelningen. Jag hade en slemtant på höger sida och en missbrukare rakt mot mig. Hade det varit TV-serien sjukan hade jag varit Ulf Brunnberg.

På morgonen gjordes ronden. Då fick jag för femte gången förklara varför jag var där. Doktor Belfrage (känd från TV) kände inte igen mig trots att jag tände hans cigg på en fest för göteborgare för flera herrans år sedan. Han förklarade att det troligen rörde sig om magsår och jag instämde. Man skulle ta ett bakterieprov i magen och sedan stoppa blödningen. ”Det låter bra doktorn” sa jag och fortsatte ”Säg mig, hur går detta till om man får vara så nyfiken?”. Belfrage sockerkodade det genom att säga ”Vi kör ner ett onaturligt långt metallrör i halsen på dig och gräver runt bland tarmarna till dess att vi hittar blödningen. Om vi hittar den så åtgärdar vi den förstås men vi behåller dig en dag till för att utföra samma tortyrhandl… göra en uppföljning för att se om blödningen har upphört”. Jag godtog detta med reservationen att jag är extremt klökig, jag saliverar vid blotta tanken på ett finger i halsen och har flera gånger lyckats suggestera mig till kräkning. Jag frågade om det gick att få något avslappnande eller sövande vid gastroskopin. Belfrage bara skrattade och gick vidare för att skälla på missbrukaren som var där för fjärde gången.

Mera dropp, mera stick, mera besök av Mia som smugglade in snus och erotiska tidningar. Eftermiddagen kom och jag började kallsvettas. Jag vill att det klart och tydligt framgår att jag fasade för gastroskopin. Det var den som höll mig borta från akuten i det första läget, jag var tvungen att resonera med mig själv och ta mig i kragen på min rödvita Bruun & Stengadeskjorta för att komma iväg. Nåväl, de rullade iväg mig trots mina milda protester och skrik efter lugnande. Väl på plats hos Dr. Mengele (hon hette faktiskt så, jag vet!) så blev jag tröstad av hennes sköterska som sa att jag inte skulle känna något alls. Jag hatar den lögnaren och har förklarat jihad på henne och hennes efterkommande i sju led. Slangen dök upp och ner i strupen. Jag hade fått något medel men det var inte tillräckligt, tydligen. ”Kom och håll honom” kunde jag urskilja mellan mina spyrosslingar och sedan slocknade jag. Tillbaka på rummet fick jag höra att de hade gett full dos till slut och då hade jag slocknat på 5 sekunder. ”Det var ju det jag sa” sa jag. De lovade att det skulle bli bättre nästa gång. Nästa gång kom ganska omgående eftersom jag sov mest hela tiden, slemtanten rosslade till ibland och det vaknade jag faktiskt av. Jag rullades ner igen och den här gången var det full kavallerichock från början. Jag han knappt påminna om att jag behövde mycket lugnande förrän jag vaknade i mitt rum igen. En ny läkare förklarade för mig att jag ”hade ställt till med ett visst rabalder” trots att jag var nersövd. ”Bra” tänkte jag, ”Nu jobbar mina skattepengar”.

Magsåret hade konstaterats, det hade sprayats superlim, droppet hade droppats på rejält och till slut blev jag utskriven och nu kommer jag till poängen med mitt inlägg. Jag hyser en stark och odelad kärlek till svensk sjukvård. När man kan ställa diagnos, när patienten kan meddela sig – då är svensk sjukvård bäst i världen. Det kanske framstår som att jag raljerar och är kritisk men det är alls icke så mina minnen av sjukhusvistelsen kommer att bestå. Jag fick lugn, professionell och metodisk hjälp hela vägen från inskrivning till utskrivning och det kostade mig inte Ralph Laurenskjortan. Jag har fått för mig att många har en idealiserad bild av vad akutvård betyder och tror att det kanske skulle vara bättre annorstädes, det tror inte jag.

PS. Tack till Igor, Zalle, Mia, Martin, Fredrik, Johan, Per, Anni, Emil, Majsan, Åsa och Christian samt alla de andra som hörde av sig, fixade grejer, tog ut mig på rehabilitering och fick mig att känna mig sedd, uppskattad och behövd. Det var lätt värt att vara sjuk med tanke på den värdemätning som vänskapen genomgick. No homo.

The G-street shuffle.

Jag bodde en gång tillsammans med tre andra unga män i ett kollektiv. Vi delade en stor lägenhet i centrala Lund på Grönegatan (precis, samma gata som Ågust Strindberg bodde på under sin tid i Lund) och då vet man hur illa det går. Uthyrningen av lägenheten skedde utan papper genom en revisor som ägde fastigheten.

Det var alltså fyra olika personligheter men vi förenades av att vi alla läste juridik på samma termin och genom vår kärlek till det absurda. En av mina kombos brukade ibland försvinna iväg och sedan komma tillbaka, klädd i en mantel (handduk), studentmössa, kalsonger, skytteglasögon, handskar och gummistövlar. Han presenterade sig då som ”Studentmannen!”, slampighetens försvarare och bakfyllans fiende. Han arbetar nu på en tingsrätt.

En av de andra två är den mest ordningssamme personen jag känner. Hans krav på städning kolliderade ibland med de andras inställning som mer var laissez faire laissez passer. Han är också en av de mest galna männniskorna jag kännner. En gång gick han runt i lägenheten och fnissade för sig själv. Jag såg att han höll på och joksa vid kylskåpet och när han kom in i TV-rummet så hade han smetat chokladsås på högerhanden. Vi andra sa inget utan han var själv tvungen att sätta igång skämtet. ”Är det bajs jag har på handen?” frågade han. Innan någon han svara så slickade han av chokladsåsen och sa ”Nej, det var det inte!”. Han brukade också skruva av duschmunstycket på inflyttningsfester och lägga dit en kycklingbuljongtärning. Han arbetar som senior legal counselor på ett svenskt företag i utlandet.

Foto: Andreas Vilén

Den tredje som inte är jag var nog den som hade bäst kemisk balans i kroppen. Vi kallade honom Dr. Drajja och han finns fortfarande inlagd som sådan i min mobiltelefon. Namnet kom sig av att han blev dumpad av en tjej han hade varit tillsammans med under en kort tid men som han hade varit förälskad i under flera år. När han fick beskedet så gick han till Systembolaget, köpte tre flaskor Tanqueray och återvände för att klädd i pyjamas och fez dricka Dry Martinis och lyssna på old school hiphop i en vecka i sträck. Det var en plump i hans annars välordnade protokoll men hela andledningen till inlägget var hans giftiga tunga och hans förmåga att alltid sätta dit mig.

Jag hade efter en lång dag i skolan precis kommit innanför dörren. Jag ser att Dr. Drajja ligger i TV-soffan och kollar på nyheterna. Detta hände sig när Jarl Alfredius var nyhetsuppläsare på Aktuellt och Göran Persson var ståthållare i Syrien. Jag hör Alfredius trygga stämma och begav mig mot en ledig soffa för att sätta mig in vad som hade hänt under dagen, brothers need to educate themselves, na’amsayin’?

Dr. Drajja tar fjärrkontrollen och byter till ett lekprogram  i samma sekund som jag sätter mig, jag frågar (kanske på gränsen till upprört) vad han håller på med!? Doktorn svarar:

– Jag tänkte att Aktuellt kanske var lite för avancerat för dig och att detta mer passar din simpla trälnatur.

Fucker.