I förra veckan var Silas med och försökte rädda livet på en man. Efter den dramatiska inledningen ska det bara meddelas att det är en del funktioner i den nya bloggen som jag inte riktigt har koll på, bland annat hur jag snabbt hittar gamla inlägg och länka till dessa. Därför går länken ovan till den gamla bloggen. Men nu gällde det squash och döden.

Silas spelar squash varje vecka med en läkare. Det var alltså nu senast som de mötte döden. Han beskrev det som en tafflig film, någon sprang genom Victoriastadion och skrek ”Läkare! Vi behöver läkare!”. Silas squashpartner (och Silas) anmälde sig och de visades in på squashbanan bredvid. Där på golvet låg en man som av allt av döma hade fått en infarkt.

Det som förvånade Silas mest var den auktoritet som genast infann sig hos läkaren. Alla fick en uppgift. Silas fick hjälpa till med de livsupphållande åtgärderna i väntan på ambulansen. De som känner till Lund kanske blir förvånade över att det tog ambulansen 40 minuter att ta sig till Victoriastadion, sträckan mellan sjukhuset och stadion tar 5-6 minuter att gå.

Mannens liv gick inte att rädda. Han såg Silas i ögonen hela tiden till slutet kom och det påverkade honom naturligtvis men inte så mycket att han och läkaren inte kunde avsluta sitt eget spel. Jag undrade:

– Hur gick det sedan då?

– Jag vann!

– Så… Man kan säga att läkaren förlorade två gånger på samma eftermiddag?