Märkt: Samhällets olycksbarn

Maniska gatupredikanter.

Jag hade en rethosta förra veckan, gick därför till snabbköpet (eller Apoteket som andra kallar det) och försåg mig med veckodoserna. Efter att ha nickat åt alla andra stammisar och rett ut veckans händelser med Britta, Lina och Stefan i kassan (Stefans bil är fortfarande på verkstad) så gick jag ut.

Apoteket som jag går till ligger på Knut den stores torg i Lund. Det är kanske Lunds hot spot nummer ett med allt vad det för med sig. Förutom att det finns ett oproportionerligt antal bankomater runt torget så har man också en bänkinstallation som teoretiskt sett skulle kunna vara mysig om det inte vore för klientelet som har förstatjing på platserna.

Jag talar naturligtvis om de som lever på skuggsidan, barfotabarnen, balanskonstnärerna, de utslagna. Det är riktigt trasiga människor som sitter där. Oftast i sällskap av stora hundar och kvinnor med skygga blickar. Så även denna novemberkväll när jag går ut från Apoteket. En av männen höjer rösten för att göra sig säker på att alla i sällskapet hör honom. Hans röst låter som åskan själv när han på trygg, bred skånska informerar:

– ÅU DE EI DÄRRFORRR SÅMM LÅUDEN HEIDER BAAFFALOOO SÅLDJER! 

Man behöver inte ha varit med i hela diskussionen för att veta att detta är sanning. Därom råder ingen tvekan. Jag vill se den som försöker hävda annorlunda rakt i hans ansikte.

Här och där. Mest här.

Vi promenerade i regnet, min kollega och jag, och såg en av alla dessa balanskonstnärer som verkar söka sig till Lund. Just den som vi såg är en man i sextioårsåldern som har färgat sitt hår klarrött och som skriker för sig själv när han cyklar som kung Jehu själv på Lunds trottoarer.

Jag, som var på det humöret jag brukar vara när jag då och då köper Aluma, sa:

– Ja, det verkar finnas en plats för alla.

Min kollega, som var på det humöret man brukar vara när man invaderar Polen, sa:

– Ja, och det är själva fan att det är alltid är Lund.