”I Want to Believe”, så sa min ungdoms stora hjälte, FBI-agenten Mulder. Visst är det så. Vi, för jag tror att det är så med de flesta, vill hänga upp logik på något ogreppbart. Annars blir vi förvirrade. Saker ska vara i en god ordning. Och därför väljer vi att tro på den här rappakaljan som har cirkulerat sedan förra året:

A wolf pack: the first 3 are the old or sick, they give the pace to the entire pack. If it was the other way round, they would be left behind, losing contact with the pack. In case of an ambush they would be sacrificed. Then come 5 strong ones, the front line. In the center are the rest of the pack members, then the 5 strongest following. Last is alone, the alpha. He controls everything from the rear. In that position he can see everything, decide the direction. He sees all of the pack. The pack moves according to the elders pace and help each other, watch each other.

Det är en sorgsenhet över detta, att vi så gärna överför denna godhetens ordning vi själva vill ska råda till något ogreppbart och outsägligt, som inte alls låter sig tämjas – eller vill delta i övningar i team building. Vi vill överföra en ordning till tingen eller naturen – eljest blir vi förvirrade. Peter Englund beskriver det outhärdliga i att inte få ha den ordning vi vill:

Förvirring är ett ord vi uppfunnit för en ordning som vi inte begriper […] Förvisso kan det vara så. Det kan också vara tvärtom: att ordning är något vi hittar på för att dölja en förvirring som vi inte härdar ut att se.

Eftersom jag också kan MS Paint och har en livlig fantasi så har jag gjort en managementövning i hur vargar arbetar. Håll till godo. Den är på engelska eftersom det är lingua franca. Bildmaterialet kommer från Wikipedia. Om jag har förstått saken rätt så får jag använda bilden men jag får inte bli rik på den.