Tagged: Lund

Oredsson, Dan Oredsson.

Jag är inte bäst i världen på att ha semester. I år har jag dock bättrat mig och tagit ut mer sammanhängande veckor, samt kopplat från mig mer än vanligt. Det blir alltid lite svårt eftersom mina stora intressen sammanfaller med mitt arbete. Som många vet, eftersom jag ofta berättar det, så är jag anställd på ett studentbostadsföretag, AF Bostäder, i Lund. Varje hösttermin så hamnar vi blickfånget eftersom bostadssituationen för studenter är bedrövlig. Jag blev uppringd av Hem & Hyra som ville få en kommentar och jag försökte ge en så rättvisande bild som möjligt av läget i Lund.

Delphi flygbild

Mina två meningar spreds som en mindre skogseld och jag räknade till att över 50 olika utgivare publicerade mina klokheter. Expressen ringde till och med för att dubbelkolla att jag hade sagt rätt i Hem & Hyra. Det hade jag. Så långt, allt väl.

Mitt ego hade vid det här laget pumpats upp till en nivå som inte uppmätts sedan tidigt 2000-tal. Det var då jag lusläste artikeln i Hem & Hyra. Det var då jag upptäckte att den person som var namngiven där var Dan Oredsson, marknads- och kommunikationschef på AF Bostäder. Inte jag, Dag. Jag heter ju så, Dag Oredsson. Jag skrev ett ödmjukt mail till den ursprunglige journalisten som skyndsamt rättade namnet. Men i den tyngsta kanalen av dem alla, den som min mamma hade varit stolt över, där kommer jag för alltid att heta Dan. Det kan jag i och för sig överleva, och det var nyttigt att få lite andrum när egot krympte. Det var allt, fortsätt verksamheten.

Dan Oredsson

Provocateur

bankomat

Lund, sent 1990-tal, möjligtvis tidigt 2000-tal. Två så kallade brats står vid Bankomaten på Mårtenstorget. Den ene skriker till den andre:
– Peter! Man kan bara ta ut 5000 kr åt gången!
Peter, som vi får förmoda att han hette, svarar:
– Ja, vadå?
– MEN DET KOMMER JU ATT TA EN SÅN DJÄVLA TID!

Det kanske är det roligaste någon någonsin har sagt.

Come crashing in.

Med tanke att jag var på lokal och betedde mig igår så är det kanske svårt att tro att jag nyligen har blivit publicerad som en auktoritet på tystnad. Men så smular faktiskt kakan. Om du klickar på den här länken och tar dig fram till sidorna 22-25 så kan du läsa the ramblings of a mad man om tystnad. Inläggets titel är en vinkning (det måste nog förklaras) till den sång jag refererar till i intervjun.

dag-oredsson

Tack, Kristina Strand Larsson, för att du lyckades skapa en någorlunda rödfärgad, mycket smal, tråd av allt det jag sa. Och tack för den fina bilden där jag ser mycket tyst ut.

Här och där. Mest här.

Vi promenerade i regnet, min kollega och jag, och såg en av alla dessa balanskonstnärer som verkar söka sig till Lund. Just den som vi såg är en man i sextioårsåldern som har färgat sitt hår klarrött och som skriker för sig själv när han cyklar som kung Jehu själv på Lunds trottoarer.

Jag, som var på det humöret jag brukar vara när jag då och då köper Aluma, sa:

– Ja, det verkar finnas en plats för alla.

Min kollega, som var på det humöret man brukar vara när man invaderar Polen, sa:

– Ja, och det är själva fan att det är alltid är Lund.

The G-street shuffle.

Jag bodde en gång tillsammans med tre andra unga män i ett kollektiv. Vi delade en stor lägenhet i centrala Lund på Grönegatan (precis, samma gata som Ågust Strindberg bodde på under sin tid i Lund) och då vet man hur illa det går. Uthyrningen av lägenheten skedde utan papper genom en revisor som ägde fastigheten.

Det var alltså fyra olika personligheter men vi förenades av att vi alla läste juridik på samma termin och genom vår kärlek till det absurda. En av mina kombos brukade ibland försvinna iväg och sedan komma tillbaka, klädd i en mantel (handduk), studentmössa, kalsonger, skytteglasögon, handskar och gummistövlar. Han presenterade sig då som ”Studentmannen!”, slampighetens försvarare och bakfyllans fiende. Han arbetar nu på en tingsrätt.

En av de andra två är den mest ordningssamme personen jag känner. Hans krav på städning kolliderade ibland med de andras inställning som mer var laissez faire laissez passer. Han är också en av de mest galna männniskorna jag kännner. En gång gick han runt i lägenheten och fnissade för sig själv. Jag såg att han höll på och joksa vid kylskåpet och när han kom in i TV-rummet så hade han smetat chokladsås på högerhanden. Vi andra sa inget utan han var själv tvungen att sätta igång skämtet. ”Är det bajs jag har på handen?” frågade han. Innan någon han svara så slickade han av chokladsåsen och sa ”Nej, det var det inte!”. Han brukade också skruva av duschmunstycket på inflyttningsfester och lägga dit en kycklingbuljongtärning. Han arbetar som senior legal counselor på ett svenskt företag i utlandet.

Foto: Andreas Vilén

Den tredje som inte är jag var nog den som hade bäst kemisk balans i kroppen. Vi kallade honom Dr. Drajja och han finns fortfarande inlagd som sådan i min mobiltelefon. Namnet kom sig av att han blev dumpad av en tjej han hade varit tillsammans med under en kort tid men som han hade varit förälskad i under flera år. När han fick beskedet så gick han till Systembolaget, köpte tre flaskor Tanqueray och återvände för att klädd i pyjamas och fez dricka Dry Martinis och lyssna på old school hiphop i en vecka i sträck. Det var en plump i hans annars välordnade protokoll men hela andledningen till inlägget var hans giftiga tunga och hans förmåga att alltid sätta dit mig.

Jag hade efter en lång dag i skolan precis kommit innanför dörren. Jag ser att Dr. Drajja ligger i TV-soffan och kollar på nyheterna. Detta hände sig när Jarl Alfredius var nyhetsuppläsare på Aktuellt och Göran Persson var ståthållare i Syrien. Jag hör Alfredius trygga stämma och begav mig mot en ledig soffa för att sätta mig in vad som hade hänt under dagen, brothers need to educate themselves, na’amsayin’?

Dr. Drajja tar fjärrkontrollen och byter till ett lekprogram  i samma sekund som jag sätter mig, jag frågar (kanske på gränsen till upprört) vad han håller på med!? Doktorn svarar:

– Jag tänkte att Aktuellt kanske var lite för avancerat för dig och att detta mer passar din simpla trälnatur.

Fucker.

Ett möte.

Jag åt lunch i det fria idag. Jag har sett det göras av ungdomar och utslagna och tänkte ”Varför inte?”. Jag köpte en sådan där kebabrulle man hör så mycket om och den var riktigt god. Efter färdigäten rulle och en ihjälslagen geting så reste jag mig för att återvända till byrån.

En yngling satt några bänkar längre bort. Jag passerade honom, en lärobok låg uppslagen över hans ben. Våra ögon möttes. Jag spände mina i det par som tillhörde honom och väste ganska strängt: ”Studera flitigt!”. Jag ville tillägga att han alltid skulle använda skydd men han glodde lika strängt tillbaka så jag avbröt mig. Jag känner på mig att detta är en försmak av vad som komma skall.