Märkt: kollektiv

Umgänge med måtta.

Även jag har bott på studentkorridor.

Jag flyttade in på Lunds nation efter det att vår storm och längtan började ebba ut på Grönegatan 15, kollektivet jag tidigare bodde i. Jag flyttade in söndagen den 9 september 2001. Jag minns datumet av uppenbara skäl eftersom måndagen var den 10 september och tisdagen var, med logikens obönhörliga konsekvens, den 11 september 2001. Den tisdagen var förresten en av de många dagar som jag försov mig till min föreläsning och stannade hemma istället, vi läste passande nog internationell rätt den terminen. Det blev så att säga mer angeläget att gå på föreläsningarna efter den dagen. Men inlägget ska inte handla om internationell rätt och orätt.

Alla som har erfarenhet av kollektiv har säkert sina skrönor och märkliga typer att berätta om. Man kanske känner sig lite unik och tror att man har tillbringat en försvarlig del av sitt liv med de mest skruvade – och i bästa fall de roligaste – människorna i världen. Så är det naturligtvis inte. Man svetsas samman av sammanhanget, kanske man till och med gillar varandra om förutsättningarna är de rätta (för sammansvetsning behöver inte betyda kärlek) men det är inte unikt.

Jag gör inte heller anspråk på att min tid på Gamla huset, våning 5, skulle ha varit den bästa någonsin jämfört med andra studenter men det blev en hel del skrocks under min tid på Femman. Jag kanske återkommer till detta vid ett annat tillfälle men nu ska jag istället närma mig målet med full kraft,  likt ett flygplan på väg in i en byggnad. Ursäkta Ranelidskan.

Jag kom att tänka på Nizze häromdagen, helt klart en av de mest lysande stjärnorna jag bodde med. Det var en extremt arg, hårdrocksälskande smålänning som var ålderman på korridoren. Han var ganska mycket äldre, större och starkare än jag så det var naturligt att närma sig honom med en viss respekt.  Han var inte bara fysiskt stor (muskulös alltså) utan han dominerade även sällskapet i ord och handling. Inget var bra, någonsin. Fanns det minsta tillstymmelse till att hacka på något så skedde det enligt lustmordsprincipen. Det kanske inte låter särskilt givande att umgås med en person som beter sig så här men det var det verkligen, humorn fanns där alltid och hans svärande var den typen jag tycker om – varierat och bildat. Han var också spontan och initiativrik, kombinerat med den tidigare nämnda pondusen så kunde det leda till att man helt plötsligt gjorde honom sällskap till någon skum lumphandlare i Skånes obygder för att Nizze hade sett en lurendrejarannons om någon schysst mojäng som verkligen inte behövdes.

Han studerade naturligtvis men övergav senare den sysslan till förmån för den stora passionen som är och var snickrande. Han hade sådana framgångar i detta så att han fick en heltidsanställning på en byggfirma. Det förändrade bilden av korridoren något. Nizze gled omkring och svor, skillnaden var att det skedde i ett blåställ vilket gav honom ännu mer pondus.

Det var nu hans sinne för den absurda humorn lös igenom. Efter en arbetsdag, när bakfulla studenter låg i soffan utan att ha gjort ett vettigt handtag på en vecka, kunde han komma stormande in i köket med måttstocken i högsta hugg. Han rusade fram till valfritt ställe och mätte det som fanns till hands, en stolsrygg, en apelsin eller en lärobok i civilrätt för att sedan uppgivet skaka på huvudet. Det kommer jag alltid att minnas. Det besvikna ansiktsuttrycket, den djupa sucken, ihopvecklandet av måttstocken under långsamma huvudskakningar och väsandet i stil med ”Satans alla smådjävlar i balklänningar, det var precis detta som inte fick hända”. Det blev aldrig rätt och han blev alltid så besviken. Och jag blev naturligtvis väldigt road. Jag har själv försökt med detta i olika sammanhang men skördar inte samma triumfer som Nizze gjorde hos mig. Så kan det gå. Det beror säkert på kontext och tid, vi hade ju en del år på oss att lära känna varandra. Säkert byggs det också till 95% upp av repetitionen, upprepningshumor är ju bland det mest effektiva som finns. Idag är Nizze kvalitets- och miljöchef hos Sveriges största hustillverkare, skam den som tänker illa därom.

Du kanske har räknat ut vid det här laget att det inte finns någon större poäng, det var bara en liten promenad bakåt. Så smular kakan.

The G-street shuffle.

Jag bodde en gång tillsammans med tre andra unga män i ett kollektiv. Vi delade en stor lägenhet i centrala Lund på Grönegatan (precis, samma gata som Ågust Strindberg bodde på under sin tid i Lund) och då vet man hur illa det går. Uthyrningen av lägenheten skedde utan papper genom en revisor som ägde fastigheten.

Det var alltså fyra olika personligheter men vi förenades av att vi alla läste juridik på samma termin och genom vår kärlek till det absurda. En av mina kombos brukade ibland försvinna iväg och sedan komma tillbaka, klädd i en mantel (handduk), studentmössa, kalsonger, skytteglasögon, handskar och gummistövlar. Han presenterade sig då som ”Studentmannen!”, slampighetens försvarare och bakfyllans fiende. Han arbetar nu på en tingsrätt.

En av de andra två är den mest ordningssamme personen jag känner. Hans krav på städning kolliderade ibland med de andras inställning som mer var laissez faire laissez passer. Han är också en av de mest galna männniskorna jag kännner. En gång gick han runt i lägenheten och fnissade för sig själv. Jag såg att han höll på och joksa vid kylskåpet och när han kom in i TV-rummet så hade han smetat chokladsås på högerhanden. Vi andra sa inget utan han var själv tvungen att sätta igång skämtet. ”Är det bajs jag har på handen?” frågade han. Innan någon han svara så slickade han av chokladsåsen och sa ”Nej, det var det inte!”. Han brukade också skruva av duschmunstycket på inflyttningsfester och lägga dit en kycklingbuljongtärning. Han arbetar som senior legal counselor på ett svenskt företag i utlandet.

Foto: Andreas Vilén

Den tredje som inte är jag var nog den som hade bäst kemisk balans i kroppen. Vi kallade honom Dr. Drajja och han finns fortfarande inlagd som sådan i min mobiltelefon. Namnet kom sig av att han blev dumpad av en tjej han hade varit tillsammans med under en kort tid men som han hade varit förälskad i under flera år. När han fick beskedet så gick han till Systembolaget, köpte tre flaskor Tanqueray och återvände för att klädd i pyjamas och fez dricka Dry Martinis och lyssna på old school hiphop i en vecka i sträck. Det var en plump i hans annars välordnade protokoll men hela andledningen till inlägget var hans giftiga tunga och hans förmåga att alltid sätta dit mig.

Jag hade efter en lång dag i skolan precis kommit innanför dörren. Jag ser att Dr. Drajja ligger i TV-soffan och kollar på nyheterna. Detta hände sig när Jarl Alfredius var nyhetsuppläsare på Aktuellt och Göran Persson var ståthållare i Syrien. Jag hör Alfredius trygga stämma och begav mig mot en ledig soffa för att sätta mig in vad som hade hänt under dagen, brothers need to educate themselves, na’amsayin’?

Dr. Drajja tar fjärrkontrollen och byter till ett lekprogram  i samma sekund som jag sätter mig, jag frågar (kanske på gränsen till upprört) vad han håller på med!? Doktorn svarar:

– Jag tänkte att Aktuellt kanske var lite för avancerat för dig och att detta mer passar din simpla trälnatur.

Fucker.