Med anledning av Les Pauls död så bubblade massor av minnen upp. Jag har ju, som trogna läsare vet, en gedigen rockkarriär bakom mig och hade det inte varit för studierna så hade jag släppt min sjunde platta vid det här laget. Lester William Polsfuss (som han egentligen hette) förändrade musiken för alltid 1952 då han tillsammans med instrumenttillverkaren Gibson lanserade elgitarren och sedan dess har inget varit sig likt. Les Paul var själv en fantastisk gitarrist som tidigt lärde sig att utnyttja alla de möjligheter som elgitarren erbjöd. Hans pianolärare hade dock andra tankar om honom, vilket framgår av runan i SvD.

 

Eftersom musikaffären i min hemby inte hade någon Gibson inne när jag skulle köpa en elgitarr så blev det en Fender. Inte för att det spelade någon större roll, det lät för djävligt ändå. Det dröjde cirka tre år efter det att jag köpte min Stratocaster till dess att jag lärde mig spela på den. Johan Runesson hette min gitarrlärare och vi blev också goda vänner. Han lärde mig riff och jag lärde honom ramsan ”En ball groda dansar aldrig ensam”. De som känner till gitarrstämningens mysterium och annat frimureri vet att ramsan är en konstruktion för att minnas strängarnas placering (nerifrån och upp). Det är en fördel i sammanhanget om man vet vilken sträng som ska sitta på vilket ställe. Jag lärde mig aldrig att stämma särskilt framgångsrikt. ”Close enough!” brukade vi säga och sen distade vi iväg i Nirvanacovers. Men nu ska det inte bli något Mats Wahlande här inte, det handlar inte om min ungdom. Det handlar om den urgamla garagebandsfrågan om vad som är att föredra, Gibson eller Fender? Som jag fick lära mig det så var Gibson mjuk, fyllig, stor. Fendern var däremot kall, genomskärande och exakt. Andra har hävdat att det är tvärtom.

Svaret är att det aldrig kommer att lösas. Det finns ingen givet tillfälle då en Gibson är bättre än en Fender, båda går att tänja, benda, ställa om, lirka med, variera och så vidare i oändligheten så att det enda som går att säga är att det är användaren som gör skillnad. Lamborghini gör snabba bilar, Koenigsegg likaså – kan du inte hantera dem så kör du av vägen (här hade jag tänkt skriva en liknelse om stagediving men jag låter bli).

Jag tänkte dock visa på hur olika man kan använda samma verktyg med hjälp av två videoklipp. Ett med Les Paul själv och ett med mannen som fick mig att både börja spela gitarr och dricka JD.