Märkt: DÖDEN

Döden.

Jag såg en ung man dö igår.

På centralstationen i Köpenhamn kom jag ner till den perrong där jag vanligtvis tar S-toget till mitt arbete, där såg jag hans sista sekunder. Räddningspersonalen på plats avbröt sina insatser precis när jag kom ner med rulltrappan. På perrongen låg en kille med ordnade omständigheter, bortsett från att han var död förstås. Han var klädd som att han var på väg till ett arbete. Uniformerna samlades i ring med ryggen mot liket för att bespara antingen oss synen eller att ge honom lite värdighet, jag hoppas på det sista. När mitt tåg kom in så kom det en annan personalstyrka med stora skärmar som de ställde upp runt den döde. När jag gick på tåget och vände mig om såg jag genom en glipa hur de lyfte över kroppen i en mörk, kraftig säck.

Reaktionen, ytterst välmenande förstås, när jag berättade detta för andra var att förhöra sig om hur jag mådde. Det är inte en dum fråga, jag tackar för omtanken men vid en närmre titt så framstår den som lite konstig. Om jag hade orsakat den unge mannens död eller om han hade dött i mina armar hade det varit en befogad fråga. Nu såg jag den stora, absoluta gemensamma nämnaren på nära håll och det borde inte vara något konstigt. Till slut kommer vi alla att vara med om en död, även om det bara är vår egen.

För några år sedan läste jag en artikel om hur vi idag gömmer undan döden, hur vi undviker att tala om den och gör den så klinisk och frånvarande som möjligt. Förriti’n, där min mor kommer från, så var döden ständigt närvarande. Man satt vid dödsbäddar, liken låg på lit de parade, olyckor på arbetsplatser rensade ut statarungar till höger och vänster. Nu är döden så främmande att det kan uppfattas som en ansträngning att ens bevittna. Jag tackar för omtanken men jag lever ju. Det är den unge dansken som är död.

Men  för att liva upp stämningen lite; Hugh Massingberd (pax för namnet!) arbetade som redaktör för dödsrunorna på Daily Telegraph. Under hans tid som redaktör blev dessa sidor omåttligt populära för elegansen och ibland humorn som omgärdade notiserna. En utmaning var dock att inte ge efter för lusten att göra en parallax av den dödes liv i en positiv riktning (C, parallax betyder böjning – du kanske tycker att jag kunde ha skrivit det från början men jag vill gärna visa att jag kan det ordet). Man skulle alltså låta bli att sockra för mycket. En dag kom ett direktiv från huvudredaktionen, nu skulle man ange dödsorsak i minnesraderna. ”Bara gör’t” lät det fast antagligen på engelska. Problemet var bara att den första personen som skulle utsättas för detta var en snubbe som hade dött av förblödning eftersom hans penisimplantat hade exploderat, men ”Stiff upper lip and all that”.

 

Annonser

I en sal på lasarettet (extended cut).

Jag var som sagt nära döden i början av sommaren (om man bortser från omständigheten att jag inte alls var nära döden). Efter en längre tids trötthet och håglöshet bestämde jag mig för att ta en rejäl bläcka och festade loss i fem dagar i sträck. Det står jag för. Baksmällan var hård, skoningslös och välförtjänt. Jag flydde till mor i Kalmar och i hennes hem upptäckte jag att det kom blod ur de flesta kroppsöppningarna. Det är inte bra har jag lärt mig (tack Mulle!) och jag förstod att jag var tvungen att uppsöka hjälp på ett eller annat sätt.

Att vara hemma hos mor när man har krämpor är inte det lättaste i världen. Trots sin råbarkade yta och jordnära livsfilosofi så är hon bland de mest ”vojjiga” människorna i världen när det gäller andras olyckor. Jag minns mina öroninflammationer från mellanstadiet, mina allergireaktioner och benbrott – ständigt påpassad av mor som kvävde med omsorg (alltså, det var omsorgen som var kvävande, hon försökte inte strypa mig på något abstrakt sätt). Tänk er Krösa-Maja fast med bildning.

Jag bestämde mig för att mörka hur illa det var för henne och tog första tåget till Lund. Under natten hade jag telefonkontakt med min vän Igor som nyktert och rådigt rådde mig genom de olika steg jag skulle ta. Det bör kanske nämnas att Igor är läkare. Min andre läkarvän Carl-Lennart var likadan. Självmedicinering var inte att tänka på, självdiagnostisering var ännu värre, ”Gack till sjukhus, unge man!” lät det från dem bägge. ”Idioter” tänkte jag. Jag lydde dem dock. Under tågresan till Lund märkte jag att jag blev utmattad av minsta ansträngning. Ni som vet vilket fysiskt praktexemplar jag är i vanliga fall förstår nu hur illa däran jag var. Framme vid stationen orkade jag inte bära min väska 50 meter. Jag var tvungen att vila och tog sedan en taxi till hemmet (150 meter från stationen). Nu kopplade jag in en tredje vän, Martin körde mig och stack sedan till Monaco för att hälsa på sina föräldrar. Han hamnade på min lista.

Vid inskrivningen frågade sköterskan vad som var problemet. Jag svarade att jag trodde att jag led av magsår. ”Varför då?” frågade hon. ”För att jag kräks och bajsar blod” svarade jag sanningsenligt och då blev det fart på maskineriet. Jag har aldrig använt mig av svensk sjukvård på detta sätt tidigare, en bruten hand är det allvarligaste jag har råkat ut för men nu var det dags för mig att bli razzled-dazzled. Mätningar gjordes, nålar stacks och dropp droppades. Fem personer blev inblandade och det hade faktiskt en stressande effekt på mig, det blev så mycket större helt plötsligt. Visst, de var lugna och extremt professionella men antalet och tempot gjorde att jag blåste upp situationen något. Efter ett tag kom Mia på besök. Hon hade släppt allt eftersom det sista jag gjorde innan min färd till akuten var att meddela henne på gmailchatten att jag skulle dit. Hon var något skärrad, jag skämtade och sade med svag röst ”Mia? Mia? Är det du? Kom närmare…”. Det togs väl emot.

Mia höll mig sällskap och det var tryggt, särskilt när apparaterna började pipa. Det visade sig att det inte handlade om några onormala värden utan det var jag som var för yvig i mina gester när jag skulle förklara livets eviga frågor för Mia. Mina resultat kom och jag fick höra att något som egentligen ska ligga på 140 (ingen aning om vad det är) låg på 70 (det var dåligt som jag förstod det). Jag fick en påse blod och instruktioner om hur jag skulle fylla på.

Vid det här laget hade jag pratat med kanske fyra personer inklusive tanten i inskrivningen om mina symtom. Det var faktiskt lite utmattande, jag föreslog att de skulle skaffa något system där de skriver upp patientberättelserna och vilka åtgärder som har vidtagits. Kanske skulle man kunna kalla det för journal och denna skrift skulle kunna delas av de som träffar den aktuella patienten. Eller så sa jag det inte alls. Jag blev uppflyttad till KAVA, Kirurigisk akutvårdsavdelning – som ni känner till. Det var nog för att sätta stor respekt i mig. Orden akut och kirurgi tillsammans fick mig att tänka på ER eller Alpdoktorn. Victor Charlie Charlie, this is Mike Sierra Foxtrot etc. Tempot var dock lugnt på den här avdelningen. Jag blev snabbt favoriten på avdelningen på grund av mitt avspända sätt och min lättdiagnostiserade åkomma. Det blev en ofrivillig exkursion bland verklighetens folk på avdelningen. Jag hade en slemtant på höger sida och en missbrukare rakt mot mig. Hade det varit TV-serien sjukan hade jag varit Ulf Brunnberg.

På morgonen gjordes ronden. Då fick jag för femte gången förklara varför jag var där. Doktor Belfrage (känd från TV) kände inte igen mig trots att jag tände hans cigg på en fest för göteborgare för flera herrans år sedan. Han förklarade att det troligen rörde sig om magsår och jag instämde. Man skulle ta ett bakterieprov i magen och sedan stoppa blödningen. ”Det låter bra doktorn” sa jag och fortsatte ”Säg mig, hur går detta till om man får vara så nyfiken?”. Belfrage sockerkodade det genom att säga ”Vi kör ner ett onaturligt långt metallrör i halsen på dig och gräver runt bland tarmarna till dess att vi hittar blödningen. Om vi hittar den så åtgärdar vi den förstås men vi behåller dig en dag till för att utföra samma tortyrhandl… göra en uppföljning för att se om blödningen har upphört”. Jag godtog detta med reservationen att jag är extremt klökig, jag saliverar vid blotta tanken på ett finger i halsen och har flera gånger lyckats suggestera mig till kräkning. Jag frågade om det gick att få något avslappnande eller sövande vid gastroskopin. Belfrage bara skrattade och gick vidare för att skälla på missbrukaren som var där för fjärde gången.

Mera dropp, mera stick, mera besök av Mia som smugglade in snus och erotiska tidningar. Eftermiddagen kom och jag började kallsvettas. Jag vill att det klart och tydligt framgår att jag fasade för gastroskopin. Det var den som höll mig borta från akuten i det första läget, jag var tvungen att resonera med mig själv och ta mig i kragen på min rödvita Bruun & Stengadeskjorta för att komma iväg. Nåväl, de rullade iväg mig trots mina milda protester och skrik efter lugnande. Väl på plats hos Dr. Mengele (hon hette faktiskt så, jag vet!) så blev jag tröstad av hennes sköterska som sa att jag inte skulle känna något alls. Jag hatar den lögnaren och har förklarat jihad på henne och hennes efterkommande i sju led. Slangen dök upp och ner i strupen. Jag hade fått något medel men det var inte tillräckligt, tydligen. ”Kom och håll honom” kunde jag urskilja mellan mina spyrosslingar och sedan slocknade jag. Tillbaka på rummet fick jag höra att de hade gett full dos till slut och då hade jag slocknat på 5 sekunder. ”Det var ju det jag sa” sa jag. De lovade att det skulle bli bättre nästa gång. Nästa gång kom ganska omgående eftersom jag sov mest hela tiden, slemtanten rosslade till ibland och det vaknade jag faktiskt av. Jag rullades ner igen och den här gången var det full kavallerichock från början. Jag han knappt påminna om att jag behövde mycket lugnande förrän jag vaknade i mitt rum igen. En ny läkare förklarade för mig att jag ”hade ställt till med ett visst rabalder” trots att jag var nersövd. ”Bra” tänkte jag, ”Nu jobbar mina skattepengar”.

Magsåret hade konstaterats, det hade sprayats superlim, droppet hade droppats på rejält och till slut blev jag utskriven och nu kommer jag till poängen med mitt inlägg. Jag hyser en stark och odelad kärlek till svensk sjukvård. När man kan ställa diagnos, när patienten kan meddela sig – då är svensk sjukvård bäst i världen. Det kanske framstår som att jag raljerar och är kritisk men det är alls icke så mina minnen av sjukhusvistelsen kommer att bestå. Jag fick lugn, professionell och metodisk hjälp hela vägen från inskrivning till utskrivning och det kostade mig inte Ralph Laurenskjortan. Jag har fått för mig att många har en idealiserad bild av vad akutvård betyder och tror att det kanske skulle vara bättre annorstädes, det tror inte jag.

PS. Tack till Igor, Zalle, Mia, Martin, Fredrik, Johan, Per, Anni, Emil, Majsan, Åsa och Christian samt alla de andra som hörde av sig, fixade grejer, tog ut mig på rehabilitering och fick mig att känna mig sedd, uppskattad och behövd. Det var lätt värt att vara sjuk med tanke på den värdemätning som vänskapen genomgick. No homo.

Fluffbabes och döden.

På en hemsida som marknadsför en tjänst för att skapa ett livsarkiv står följande att läsa:

”Never ending story är namnet på det dokument som Sveriges Begravningsbyråers Förbund (SBF) har tagit fram tillsammans med Fluffbabes.

Det är ett dokument för dig som gärna vill skriva ned dina önskemål kring din begravning, så att dina anhöriga en gång i framtiden ska veta hur just du ville ha det.”

Värdigt. Not.

Det fick mig i alla fall att tänka på den kommentar jag såg i en digital webfotoalbumssamling  över mina vänners nyfödda dotter, ”Dö gullig unge!”. Det är en särskrivning som heter duga.

Någon gång ska jag förresten ventilera min irritation över just särskrivningar. Var lugna, det har inte precis blivit 2006 hos mig. Det jag irriterar mig över är att de som är de värsta särskrivningspoliserna ofta saknar andra grundläggande skrivförmågor. I rättningar och påpekanden så kan det förekomma grammatiska vidrigheter och snedsteg som är värre än själva särskrivningen. Men som sagt, mer om detta vid senare tillfälle.