1-1, säger vi.
Det slog mig häromdagen att det är bara vi som välsignas med dylika vinster som talar om moraliska segrar.
Andra bryr sig inte.
Everyday I have the blues.
Det är gött att bluesa ner sig ibland. Sentimental som jag är så kan jag plöja bitterljuva TV-minnen om och om igen. Det krävs dock att jag har sett hela TV-serien flera gånger för att det ska vara tillåtet att youtubea de mer gråtmilda avsnitten.
Detta är inte från en TV-serie men det är samma artist med samma låt och i samma ”miljö”. Keb’ Mo’ spelar på Matt Santos inauguration i säsong 7, avsnitt 22 av West Wing. Aaron Sorkin sitter i publiken. Santos baserades på den unge senatorn från Chicago, Barack Obama.
Flera år senare får Keb’ Mo’ chansen att göra det på riktigt, för den verklige Santos.
Gott nytt år.
Låt 2016 präglas av värdighet.
Pyongyangyoutubeklipp.
Här är, som kidsen säger, en frän film om Pyongyang. Det är huvudstaden i Nordkorea.
Nu kanske jag springer regimens ärenden men jag vill hävda att detta är fritt från propaganda. Möjligtvis framstår nordkoreanerna som världens snabbaste folk men det kan bero på filmtekniken timelapse.
Vid 2:06 lyssnar trafikpolisen uppenbarligen på Robyns ”Dancing on my own”.
Vid 2:29 skymtas det som kallas för inlinespark här men folklinepark där.
Genomgående för filmen är trafiken, om landet hade haft en annan ideologisk inriktning än den rådande så hade vi talat om kollektivtrafik. Nu blir det enbart trafik.
”Men det får man inte sjunga i det här landet längre”
Jag skulle vilja att vi talade mer om Roslagen men hela ämnet verkar vara Taubebelagt.
TAUBEBELAGT! HAHAHAHAHAHA!
”Och sen har jag skrivit en låt också!”
Brrbrbbrbrb! French Horn! Brbrrrbrbrbrbr!
Lite. så att säga, en betaversion. Betales.
Shakespeare och Pallin.
Det här har ni sett va? John Cleese och Michael Palin har känt varandra väldigt länge. Det är två roliga typer. Cleese är snäppet roligare än Palin om man måste ta det till sin spets.
När The Globe skulle renoveras för ett par år sedan kunde privatpersoner stötta projektet genom att köpa in sig på plattor som omger ingången. Plattorna fick sedan en inskrift med donatorns namn. John Cleese ställde naturligtvis upp, ”klart grabben ska ha en oktagonisk teater (motsv.)”. Inte nog med att han köpte en platta åt sig själv, han betalade grova pengar för att få en platta åt sin mycket gode vän Michael Palin. Cleese betalade ett överpris – fast på ett villkor. Namnet på plattan skulle vara Michael Pallin. Personerna som administrerade detta gick med på affären, eftersom de är engelsmän och därmed har begåvats med ett visst mått av humor. Detta är mycket roligt.
Så smular kakan.
Provocateur
Lund, sent 1990-tal, möjligtvis tidigt 2000-tal. Två så kallade brats står vid Bankomaten på Mårtenstorget. Den ene skriker till den andre:
– Peter! Man kan bara ta ut 5000 kr åt gången!
Peter, som vi får förmoda att han hette, svarar:
– Ja, vadå?
– MEN DET KOMMER JU ATT TA EN SÅN DJÄVLA TID!
Det kanske är det roligaste någon någonsin har sagt.
No fun intended.
Ett av engelskans finare inslag är uttrycket no pun intended när en ordvits dyker upp utan att det var meningen. Exempelvis; The barber is going back to his roots (no pun intended).
Ett nyfunnet tidsfördriv för mig är att skriva ”ordvitsen är oavsiktlig” i mina meddelanden efter slumpvis utvald mening. Det är mycket roligt.
Det är så roligt så att jag insåg att det inte är jag som har kommit på det. Återigen hänvisar jag er till xkcd, vilken jag tipsade om redan 2007.
Dag Oredsson 