Kategori: Okategoriserade

”Men det får man inte sjunga i det här landet längre”

Jag skulle vilja att vi talade mer om Roslagen men hela ämnet verkar vara Taubebelagt.

taube

TAUBEBELAGT! HAHAHAHAHAHA!

Annonser

Shakespeare och Pallin.

Det här har  ni sett va? John Cleese och Michael Palin har känt varandra väldigt länge. Det är två roliga typer. Cleese är snäppet roligare än Palin om man måste ta det till sin spets.

cleese_palin1

När The Globe skulle renoveras för ett par år sedan kunde privatpersoner stötta projektet genom att köpa in sig på plattor som omger ingången. Plattorna fick sedan en inskrift med donatorns namn. John Cleese ställde naturligtvis upp, ”klart grabben ska ha en oktagonisk teater (motsv.)”.  Inte nog med att han köpte en platta åt sig själv, han betalade grova pengar för att få en platta åt sin mycket gode vän Michael Palin. Cleese betalade ett överpris – fast på ett villkor. Namnet på plattan skulle vara Michael Pallin. Personerna som administrerade detta gick med på affären, eftersom de är engelsmän och därmed har begåvats med ett visst mått av humor. Detta är mycket roligt.

cleese_palin2

Så smular kakan.

Provocateur

bankomat

Lund, sent 1990-tal, möjligtvis tidigt 2000-tal. Två så kallade brats står vid Bankomaten på Mårtenstorget. Den ene skriker till den andre:
– Peter! Man kan bara ta ut 5000 kr åt gången!
Peter, som vi får förmoda att han hette, svarar:
– Ja, vadå?
– MEN DET KOMMER JU ATT TA EN SÅN DJÄVLA TID!

Det kanske är det roligaste någon någonsin har sagt.

Män som matar kvinnor.

Vem fan kan hålla reda på allt jag har lagt ut tidigare? Om det är en repris så får det vara så. Är detta färskt material så ska ni skatta er lyckliga. Detta är Ernst-Hugo med en ung Helena Bergström. Pjäsen heter VD (en romantisk komedi) och skrevs av Stig Larsson (NEJ, inte den. Den andre). Saxat från Wikipedia beskrivs pjäsen så här:

Pjäsen är utformad som en absurd samhällskritisk studie om maktrelationer och sexualitet och handlar om den unge arbetaren Hans och hans sambo Anna, vilka sent en kväll på veckoslutet plötsligt får oväntat besök av Sven, den verkställande direktören för det stora företag där Hans arbetar. De två har knappt ens träffats förut, men VD:n kände ”behov att prata med någon” och valde Hans.

Här är ett klipp, för den har filmatiserats.

Så smular kakan.

Vengeance is Mine, sayeth the Maharaja

Under sitt besök i London så strosade maharadjan (svensk stavning här, engelsk i titeln) Jai Singh Prabhakar omkring i ”civila” kläder på Bond street. Han fick syn på en lokal där Rolls Royce visade upp några av sina bilar och naturligtvis blev fursten köpsugen. Mannen som förestod lokalen blev högoktanigt besvärad när den brunhyllte, korte mannen kom in och betedde sig som om att han hade råd att köpa bilarna. Jai Singh Prabhakar blev under förödmjukande former utföst från butiken.

Man förblir inte maharadja genom att svälja något sådant här sittande, så Jai Singh Prabhakar ställde sig upp och svalde. Sen bytte han om till full paraduniform, beordrade sitt följe på 20 tjänare att åtfölja honom och återvände till butiken. Nu blev det en annan ton. På studs köptes 6 stycken bilar och maharadjan lät frakta dessa till Alwar i Indien där han bland annat bodde och regerade.

maharadja

Tar skrönan slut där? Nej, Jai Singh Prabhakar hade inte glömt hur illa behandlad han hade blivit under sitt första besök i affären. Faktum var att den enda anledningen till att han köpte dessa bilar var för att kunna hämnas på Rolls Royce. När bilarna var färdiga för att tas i bruk så utfärdade maharadjan sin order – förse alla bilar med sopkvastar och anordningar för latrinupphämtning.

Rolls-Royce-Homemade-Street-Sweeper-1930s

Så Rolls Royce fick en PR-katastrof på händerna. Tack vare en förolämpad kunglighet så blev helt plötsligt märket ett skämt och en viss panik kunde anas. Företaget skickade ett långt telegram där de bad maharadjan om ursäkt, och bad hon samtidigt att upphöra med användningen av deras bilar som sop- och avfallsbilar. Ännu viktigare, de skickade också 6 nya bilar till Alwar.

Jai Singh Prabhakar ansåg att Rolls Royce hade lärt sig en läxa, så han mottog deras ursäkt och deras nya bilar och lät därmed saken bero. Ingen Rolls Royce har därefter städat gator i Indien. Maharadjan återvände till sin privilegierade vardag. Så smular kakan.

Emigranter.

Robert Muldoon var Nya Zeelands premiärminister från 1975 till 1984. Karln var lite… eljest. När han tillträdde sin ämbete så sa han bland annat att han hoppades att ”Nya Zeeland ska åtminstone inte vara sämre när jag är färdig”. Så talar en visionär.

robert-muldoon_1

Muldoon har naturligtvis sagt andra saker, däribland det roligaste jag har hört (eller läst) någon säga på en presskonferens. En journalist ställde frågan:
– Herr premiärminister, vad är er åsikt om att så många nyzeeländare emigrerar till Australien?
Muldoon svarade blixtsnabbt:
– Det höjer intelligenskvoten i båda länderna.

Sen skrockade han och gick därifrån.

Det är ett… eh… förslag!

Man ställer mig ibland frågan; ”Vilken filmkliché stör dig mest?”. Det är en konstig fråga och jag svarar aldrig.

Något som jag inte räknar som en kliché men ändå det störningsobjekt jag tycker sämst om ifilm och TV är den ofta arga befälhavaren som ryter ”And that’s an order!” till den uppstudsige soldaten/hjälten/slitna snuten/piloten.

drill-instructor-wikimedia-copy

Jag uppfattar det som en sorts tautologi. Hela poängen med befälskedjan, eller chain of command, är att varje uppmaning som kommer från ett högre befäl per definition är en order. Det ska bara göras, håll käft.

Mind the tears.

Oswald Lawrence (eller Laurence) var mannen bakom det legendariska utropet ”Mind the gap!” i Londons tunnelbanor. Flera år efter hans död åkte hans änka runt och lyssnade på sin makes röst.

En viss Luke Flanagan har gjort en film om detta.

Tvätta aldrig ansiktet.

And we’re back. Inget är sig likt, Jay Leno har försvunnit. En konstant finns kvar (vilket är konstantens natur), min kärlek till Paul Simon.

Jimmy Fallon missar lite men eftersom han är en charmig slarver så förlåter jag honom detta.