Under sitt besök i London så strosade maharadjan (svensk stavning här, engelsk i titeln) Jai Singh Prabhakar omkring i ”civila” kläder på Bond street. Han fick syn på en lokal där Rolls Royce visade upp några av sina bilar och naturligtvis blev fursten köpsugen. Mannen som förestod lokalen blev högoktanigt besvärad när den brunhyllte, korte mannen kom in och betedde sig som om att han hade råd att köpa bilarna. Jai Singh Prabhakar blev under förödmjukande former utföst från butiken.

Man förblir inte maharadja genom att svälja något sådant här sittande, så Jai Singh Prabhakar ställde sig upp och svalde. Sen bytte han om till full paraduniform, beordrade sitt följe på 20 tjänare att åtfölja honom och återvände till butiken. Nu blev det en annan ton. På studs köptes 6 stycken bilar och maharadjan lät frakta dessa till Alwar i Indien där han bland annat bodde och regerade.

Tar skrönan slut där? Nej, Jai Singh Prabhakar hade inte glömt hur illa behandlad han hade blivit under sitt första besök i affären. Faktum var att den enda anledningen till att han köpte dessa bilar var för att kunna hämnas på Rolls Royce. När bilarna var färdiga för att tas i bruk så utfärdade maharadjan sin order – förse alla bilar med sopkvastar och anordningar för latrinupphämtning.

Så Rolls Royce fick en PR-katastrof på händerna. Tack vare en förolämpad kunglighet så blev helt plötsligt märket ett skämt och en viss panik kunde anas. Företaget skickade ett långt telegram där de bad maharadjan om ursäkt, och bad hon samtidigt att upphöra med användningen av deras bilar som sop- och avfallsbilar. Ännu viktigare, de skickade också 6 nya bilar till Alwar.

Jai Singh Prabhakar ansåg att Rolls Royce hade lärt sig en läxa, så han mottog deras ursäkt och deras nya bilar och lät därmed saken bero. Ingen Rolls Royce har därefter städat gator i Indien. Maharadjan återvände till sin privilegierade vardag. Så smular kakan.

Robert Muldoon var Nya Zeelands premiärminister från 1975 till 1984. Karln var lite… eljest. När han tillträdde sin ämbete så sa han bland annat att han hoppades att ”Nya Zeeland ska åtminstone inte vara sämre när jag är färdig”. Så talar en visionär.

Muldoon har naturligtvis sagt andra saker, däribland det roligaste jag har hört (eller läst) någon säga på en presskonferens. En journalist ställde frågan:
– Herr premiärminister, vad är er åsikt om att så många nyzeeländare emigrerar till Australien?
Muldoon svarade blixtsnabbt:
– Det höjer intelligenskvoten i båda länderna.

Sen skrockade han och gick därifrån.

Man ställer mig ibland frågan; ”Vilken filmkliché stör dig mest?”. Det är en konstig fråga och jag svarar aldrig.

Något som jag inte räknar som en kliché men ändå det störningsobjekt jag tycker sämst om ifilm och TV är den ofta arga befälhavaren som ryter ”And that’s an order!” till den uppstudsige soldaten/hjälten/slitna snuten/piloten.

Jag uppfattar det som en sorts tautologi. Hela poängen med befälskedjan, eller chain of command, är att varje uppmaning som kommer från ett högre befäl per definition är en order. Det ska bara göras, håll käft.

Oswald Lawrence (eller Laurence) var mannen bakom det legendariska utropet ”Mind the gap!” i Londons tunnelbanor. Flera år efter hans död åkte hans änka runt och lyssnade på sin makes röst.

En viss Luke Flanagan har gjort en film om detta.

And we’re back. Inget är sig likt, Jay Leno har försvunnit. En konstant finns kvar (vilket är konstantens natur), min kärlek till Paul Simon.

Jimmy Fallon missar lite men eftersom han är en charmig slarver så förlåter jag honom detta.