Kategori: Film

Det är skam.

Det är jättetråkigt att Heath Ledger har gått bort. Jag räknade honom som en av de bästa skådespelarna i sin generation, som vanligt är det mycket svårt att avgöra vad min åsikt spelar för roll i sammanhanget. Jag är övertygad om att han sörjs djupt, med rätta, världen över. Jag är säker på att vi går miste om en karriärsutveckling som skulle ha saknat sitt motstycke under kommande årtionde.

Jag gillade hans charm i The First Knight, jag gillade hans återhållsamma skådespeleri i Brokeback Mountain. Särskilt scenen när Gyllenhaals änka ljuger om hur hans älskade har dött och man ser på Ledger att han vet men att han spelar med i teatern.

Jag hade satt mycket hopp till Edward Norton. Jag trodde att han skulle bli vår tids unge Pacino, han höll inte (även om han gör en lysande insats i Kingdom of Heaven). Norton är dessutom lite för gammal. Matt Damon? Mjeh… Det är som sagt jättetråkigt att Ledger är död. Det som är ännu mer tråkigt är de konspirationstankar som formar sig i mitt sinne.

image348

Den nya Batmanfilmen kommer att uppleva en marknadsföringsextravaganza utan dess like. Den kommer att nämnas i samma andetag som Ledger under en rejäl tidsperiod framåt. Den kommer att följas av dödsfallet under sitt triumftåg över världen och jag är övertygad om att den kommer slå alla möjliga rekord. Man kommer att tala om symboliken och de underförstådda i Ledgers mörka karaktärstolkning. Det kommer att analyseras och debatteras, alla kommer att tycka, skriva, sjunga och skrika.

Jag är lika övertygad om att det sitter en eller två kostymer i Burbank som är djävligt nöjda med sakernas utveckling.

Buhu.

En sak stör mig lite. Bara lite. Jag vill inte ge mig in i en debatt om fildelningen men jag vill göra ett inlägg om möjliga konsekvenserna av kvaliteten på det som man laddar ner. Alltså den bild- och ljudmässiga kvaliteten.

image345

Jag har vänner som ibland olagligt laddar ner filmer. Det kan stå angivet att filmen ska vara rippad från DVD-formatet eller att ett avsnitt av ett TV-program ska vara högdefinierat. Ibland stämmer inte det. Det är filmat inne i en biosalong med skakig kamera med en dubbning eller kyrilliska bokstäver som upptar halva bilden. Ibland är det en tumme som hamnar fel hos den som sköter kameran. Ibland är det en svartvit kopia som har missat de sista 20 minuterna av filmen. Ibland är det inte ens rätt film.

Då har man mage att klaga. Man klagar på att det är kass kvalitet och att folk lägger ut det här på torrentsajterna och på DC. Man beklagar sig över detta som om det hade kostat dem något. Som om det var en stor kraftansträngning att skriva in namnet på det man ville ha och sedan välja att ladda ner det. Man inser inte hur fånigt, eller rent av idiotiskt det låter.

Oj, mitt rånbyte var inte så stort som jag hade tänkt mig och det är en utländsk valuta.

Det var allt, fortsätt verksamheten. Om verksamheten inte är att klaga på nedladdat material då förstås.

Kill your darlings.

Jag gillar egentligen inte ordet favorit. För mig så klingar ordet som något slutgiltigt. Det är naturligtvis positivt att ha favoriter men det verkar så definitivt. Som om att det inte kommer komma några nya element i ens liv, att man aldrig mer kommer att beröras av en film, ett musikstycke eller en bok. Jag har börjat omvärdera mitt användande av ordet och jag har tagit ett principbeslut, Lex Favvo, om att börja se saker lite mer kritiskt. Nu talar jag alltså inte om förhållanden till andra människor eller upplevelser utan framför allt om filmer som jag håller extremt högt.

image163

Julio Medems De älskande vid polcirkeln är en film som jag har sett många gånger, så många gånger att jag nästan har lärt mig spanska. Nu har det av olika anledningar inte blivit så ofta de senaste åren. Jag vet inte hur jag har formats eller vilka upplevelser jag har berikats med på sistone men för mig är det inte samma film längre. Den var helt plötsligt banal, den skrev mig på näsan, den var som det heter på hip hoplingo "all up in ma grill". Slutet var dock –  trots allt som jag helt plötsligt hade så svårt för – lika fantastiskt som vanligt. Scenen med bollen som inleder filmen och som återkommer i ett annat perspektiv senare höll också. Märkligt, som att tröttna på en låt men fortfarande gilla crescendot under de sista 20 sekunderna. Allt som leder fram till slutet bidrar ju till konklusionen? Märkligt, som sagt.

Jag tror att det är nyttigt att göra upp med sina föreställningar med jämna mellanrum. Även om det är smärtsamt att bli av med en kär gammal vän så kanske man kan se det som en chans att skaffa nya relationer till filmupplevelser, musik eller litteratur. Och vem vet, om ett par år så kanske jag av nostalgiska skäl sätter på den och blir så gripen som jag blev första gången? Kanske det. Ni vet hur kakan smular.

Att gunstigt gyckel driva.

Tack Will Ferrell. Det räcker nu. Till slut blir din bara överkropp inte rolig utan bara djupt tragisk.

Likt Åsa-Nissefilmerna är det samma film som produceras om och om igen. Jag fattar, du är korkad, du är osäker, du har en blick som osar galenskap. Det kan man inte göra film på hur många gånger som helst. Fast Old School är fortfarande hysteriskt rolig.

Låt oss sjunga medelmåttans lov.

När jag gick i åttan hade vi sifferbetyg. Jag fick en trea i hemkunskap. Det var inget jag skröt om men jag skämdes inte heller för detta. Jag var helt enkelt likgiltig inför det faktum att min lärare hade sett min insats vid diskhon och tänkt "han diskar inte bra, men han diskar inte heller direkt dåligt". Vi var uppdelade i lag bestående av två personer. Eftersom jag var den näst coolaste killen i klassen så var jag naturligtvis i samma lag som den coolaste killen. Han fick all uppmärksamhet av läraren och såg alltid till att göra de mer avancerade sakerna som att steka köttbullarna, som jag hade rullat, när läraren såg på. Han fick en fyra. Nog om detta, åter till medelmåttan.

När jag var yngre så gick man på bio. Man betalade pengar för att tillsammans med andra finniga, osäkra människor se på Gremlins 2. Word of mouth fanns inte Sverige på denna tid, det var helt enkelt så att en film hade premiär, någon betygsatte den och sen gick man och såg filmen. En film kunde också ha haft premiär i USA flera månader tidigare och det var alltid någon berest djävel som hävdade att de hade sett den i "Staterna" när de var där och hälsade på släktingar.

Off topic: Det visade sig senare att den bereste människan "Tord" var en fullblodsmytoman som aldrig hade varit utanför Sverige. Det var också märkligt att hans omdömen om filmerna ständigt lät att de var "OK…".

En film som var bra fick fyra plus eller mer i Aftonbladet, många getingar i Expressen eller fyra eller fem höbalar i Östra Smålands tidning. Det var lätt att förstå, särskilt om man hade samma siffersystem som vi hade i skolan. En tvåa är dåligt, en femma är bra. Nu vet jag inte vad som har hänt, en storproduktion köper annonsplats i en kvällstidning. Filmen har fått ett ljummet mottagande och de skyltar med detta!?
 
Vi fick tre plus av Aftonbladet, in dulce jubilo!

Vår film är OK, varken mer eller mindre!

Kom och betala 120 kronor för något som du skulle kunna vara utan men inte direkt ångrar att du gjorde!

Bismillah!

Såg på SVT igår att filmen Vargarnas dal har dragits tillbaka av Tysklands största biografkedja Cinemaxx .  Om man bortser från det historiska faktumet att tyskarna är snabba med förbud så är det ändå oroväckande.

Var det inte vi som var moraliskt överlägsna? Jag har för mig, och detta kanske inte stämmer, att västvärlden i enad front fördömde talibanvälden, kulturskymning, inskränkningar i yttrandefrihet etc.

Fast det var väl så länge sen att Crunk fortfarande var populärt.

Fuck you, pay me.

Jag måste väl också kommentera Oscarsutdelningen. Det är roligt att Martin Scorsese fick statyetter för både bästa film och bästa regi. Jag har dock sett de andra filmerna som var nominerade. The Departed var inte den bästa filmen i år.

Vi snackar om mannen som har gjort Taxi Driver, Tjuren från Bronx, Maffiabröder och Casino. Att ge honom ett erkännande för den här filmen är to little – to god damn late. Det är som att ge Einstein ett flitstipendium på hans dödsbädd. En kulturjournalist, som jag tyvärr har glömt namnet på uttryckte det bäst när han sa att The Departed är en film som vem som helst som kan regissera skulle kunna ha gjort. De andra fyra kan bara Scorsese göra.

Goodfellas

Maffiabröder, Goodfellas, är den film som jag håller som den absolut bästa av Scorseses filmer.Den är rakt igenom ett mästerverk. Att protagonisten i filmen går ett sorgligt öde till mötes gör den ännu bättre. Filmen är också späckad med populärkulturella referenser. Spider, killen som blir skjuten i foten av Joe Pesci, spelas av Michael Imperioli. Han skjuter sedan, som Christopher Moltisanti, en kille i foten i Sopranos. Scorsese använder också i den här filmen sin mamma Catherine, här spelar hon mamma till Joe Pescis psykopatiske rollkaraktär. Mamma dyker upp i Casino också, där som moder till Piscano. Musiken är fantastisk, atmosfären och bildspråket likaså. Se den, se om den – se där!

Business bad? Fuck you, pay me. Oh, you had a fire? Fuck you, pay me. The place got hit by lightning, huh? Fuck you, pay me.

Jag fattar inte.

Tre ting äro mig för underbara,
ja, fyra finnas, som jag icke kan spåra:
örnens väg under himmelen,
ormens väg över klippan,
skeppets väg mitt i havet
och en mans väg hos en ung kvinna.

Jag kommer heller aldrig att förstå varför en dagstidning kan ge en film en etta eller en två i betyg i TV-delen och sen ändå tipsa om den under kvällens sevärdheter. Det är mysko.

I’ma get medieval on your ass.

"Här vankas medeltid", det är den roligaste översättningen någonsin av SVT. Personen som översatte Pulp Fiction när den gick på licenskanalerna för ett par år sedan har gjort ett oförglömligt intryck på mig.

Nu ska det bli medeltidsfilm igen. Gycklargruppen lär ha en field day. Det är en väl beprövad genre som inte kräver särskilt stor insats för att det ska gå bra. Arn-projektet lär bli en kassako. Jag tar tillfället i akt att tipsa om andra lyckade svenska medeltidsfilmer:

  • Petri tårar, Erich Hörtnagls debutfilm  som inte lämnade någon oberörd.
  • Vargens tid, Hans Alfredsons mustiga medeltidsskildring med en skäggig Stellan Skarsgård som är jätteond.
  • Tre Solar. Richard Hoberts storsatsning som sågs av mer än 30 000 besökare på bio.

Jag önskar all lycka åt Arn-projektet men det känns som de seglar i medvind så det lär väl inte behövas. 

PS. Det sjunde inseglet är inte en medeltidsfilm, den är bara konstig. Och överskattad.