Jag släntrade in på mitt stamlokus. Utan att göra en Piratenroman av det hela så var det många bekanta ansikten där. Jag gick min vanliga runda, stack ner fingret i tallrikarna och smakade på såsen. Nickar, hummanden, ”Jaså, han är död. Det var för väl”. Samförstånd.

Slutligen hamnade jag vid rentierens bord. Vi var på samma fest igår och ska på samma fest idag. Det är inte samma fest som pågår fortfarande, det är en annan fest. Han ögnar mig och utbrister; ”Vad sportig du ser ut!”.

Det är få personer som kan leverera det utlåtandet och få mig att tvivla på om det är en komplimang, en förolämpning eller bara ett konstaterande. Jag utgår dock från att jag har blivit förolämpad.