Döden.

Jag såg en ung man dö igår.

På centralstationen i Köpenhamn kom jag ner till den perrong där jag vanligtvis tar S-toget till mitt arbete, där såg jag hans sista sekunder. Räddningspersonalen på plats avbröt sina insatser precis när jag kom ner med rulltrappan. På perrongen låg en kille med ordnade omständigheter, bortsett från att han var död förstås. Han var klädd som att han var på väg till ett arbete. Uniformerna samlades i ring med ryggen mot liket för att bespara antingen oss synen eller att ge honom lite värdighet, jag hoppas på det sista. När mitt tåg kom in så kom det en annan personalstyrka med stora skärmar som de ställde upp runt den döde. När jag gick på tåget och vände mig om såg jag genom en glipa hur de lyfte över kroppen i en mörk, kraftig säck.

Reaktionen, ytterst välmenande förstås, när jag berättade detta för andra var att förhöra sig om hur jag mådde. Det är inte en dum fråga, jag tackar för omtanken men vid en närmre titt så framstår den som lite konstig. Om jag hade orsakat den unge mannens död eller om han hade dött i mina armar hade det varit en befogad fråga. Nu såg jag den stora, absoluta gemensamma nämnaren på nära håll och det borde inte vara något konstigt. Till slut kommer vi alla att vara med om en död, även om det bara är vår egen.

För några år sedan läste jag en artikel om hur vi idag gömmer undan döden, hur vi undviker att tala om den och gör den så klinisk och frånvarande som möjligt. Förriti’n, där min mor kommer från, så var döden ständigt närvarande. Man satt vid dödsbäddar, liken låg på lit de parade, olyckor på arbetsplatser rensade ut statarungar till höger och vänster. Nu är döden så främmande att det kan uppfattas som en ansträngning att ens bevittna. Jag tackar för omtanken men jag lever ju. Det är den unge dansken som är död.

Men  för att liva upp stämningen lite; Hugh Massingberd (pax för namnet!) arbetade som redaktör för dödsrunorna på Daily Telegraph. Under hans tid som redaktör blev dessa sidor omåttligt populära för elegansen och ibland humorn som omgärdade notiserna. En utmaning var dock att inte ge efter för lusten att göra en parallax av den dödes liv i en positiv riktning (C, parallax betyder böjning – du kanske tycker att jag kunde ha skrivit det från början men jag vill gärna visa att jag kan det ordet). Man skulle alltså låta bli att sockra för mycket. En dag kom ett direktiv från huvudredaktionen, nu skulle man ange dödsorsak i minnesraderna. ”Bara gör’t” lät det fast antagligen på engelska. Problemet var bara att den första personen som skulle utsättas för detta var en snubbe som hade dött av förblödning eftersom hans penisimplantat hade exploderat, men ”Stiff upper lip and all that”.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s