Det har börjat gå riktigt bra på sistone. Det sammanfaller med en tilltagande leda. Jag är uttråkad på egen hand, initiativlös. I yrket, i kroppen och i umgänget går det bra men jag finner mig allt som oftast sittande och mumla att det inte händer något.

Detta gör mig orolig för att jag är en sådan där, en som måste ha kalabalik för att frodas. Det vill jag inte. Jag har haft kabbalah så det räcker för en livstid. Kanske är det ett utslag för min enorma törst efter uppmärksamhet? Nu vill jag faktiskt ha stillhet, stabilitet och ro. Men inte tråkigt.