Lögner.

Jag hade för vana att tala med alla jag stötte på när jag var liten. Det är viss nyansskillnad mellan att tala och att samtal har jag för mig. Det har i stort sett inte förändrats. I byn där jag växte upp fanns det en möbelsnickare som hade sin verkstad på den gata jag bodde på. Varje skoldag passerade jag hans verksamhet. När jag gick i tvåan (tror jag) började jag gå in och hälsa på honom. Vi talade om allt möjligt, jag vet inte om jag var en särskilt god samtalspartner. Jag minns inte så mycket av de här samtalen men om jag känner mig rätt så hade jag nog svårt att hålla en röd tråd och hoppade säkerligen från ämne till ämne.

Möbelsnickaren gick i pension och hans lokaler började förfalla när jag skulle börja högstadiet. Mina besök hade sedan länge upphört. Till slut rev man hela byggnaden och uppförde istället bostäder där jag tidigare hade slängt käft med gubben. Åren gick och jag glömde faktiskt bort honom, ända fram till en nyårsafton i mitten av 1990-talet. Jag hade försiktigt prövat mig fram på den väg som jag nu vandrar med en kraftfull självklarhet, gubben var också full. Han kände genast igen mig när våra sällskap halkade in i varandra. ”Där är du ju!” utbrast han. Jag kände igen honom också, den enda skillnaden var att han nu var lite mer ihopsjunken. Han vände sig till sina kamrater och pekade; ”Det här är Dag! Han är sonsonson till Haile Selassie!”.

Jädra bra minne han hade, gubben.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s