Jag har stor respekt för människor som inte hymlar, vare sig med sina framgångar eller motgångar. Den nysvenska folksporten att vräka ur sig otidigheter bara för att provocera har jag däremot lite till övers för. Särskilt de som indignerat säger ”Men så får man tydligen inte säga i det här landet” stör mig. Man får säga vad man vill, man måste dock räkna med mothugg. But I digress (det betyder att man har bra matsmältning på engelska).

Det här med att inte hålla igen, att verkligen säga hur det är – det är något jag jobbar på. Man vill ju inte göra folk obekväma men det kan ibland vara bättre att säga hur det verkligen ligger till istället för att låta folk gissa sig till läget, i värsta fall överdriva och ängsla i onödan.

Det kan dock naturligtvis gå till överdrift. Förra veckan läste jag om aktuella födelsedagar i Sydsvenskan. En person fyllde nyligen 65 år och det angavs i uppmärksammandet att han är sjukpensionär. Han fyllde 65 år och kom ursprungligen från östra Bosnien. På fritiden tycker han om att vara ensam vid havet. Han lider av posttraumatisk stress på grund av sina upplevelser i Srebenica där han i flera veckor saknade färskvatten och mat. Underförstått var han med om ännu värre saker.

Det har hängt efter mig ända sedan jag läste det. Varför var det viktigt att lyfta fram detta? Var det han själv som insisterade på att det skulle tas med? Definieras han så mycket av det hemska som skedde under Bosnienkriget? Var det en form av terapi att släppa fram det på de annars småputtriga familjesidorna? Hur reagerade de som letade efter sina föräldrar eller sina barn på samma sida i Sydsvenskan? Jag har tusen frågor men ingen att ställa dem till, därför håller vi här.