Nej, han sover II (eller Werner vet best).

För några veckor sedan talade jag med en person. Han började:

– Jag har läst din blogg.

Mannens ord gjorde mig misstänksam. Jag bröstade upp mig och sa:

– Har du kommit för att hämnas så ska du veta att i envig, där är jag fruktansvärd. En av oss går inte härifrån med livet i behåll – sanna mina ord…

– Prata inte strunt, min dotter bor i Hong Kong.

– Är det mitt fel kanske!?

Det kanske bör nämnas att jag hade provat att dricka snaps för första gången i mitt liv, effekten var oklar.

– Lyssna nu, min dotter hörde av sig till mig från andra sidan jorden och sa att hon hade hittat ett blogginlägg som handlade om hennes farfar. Alltså den person som du kallar farbror Plommon, det är min far.

[Här tar vi en kort paus så att nytillkomna läsare  kan bekanta sig med farbror Plommon, Hitler och konjak. Regelbundna läsare kanske bör friska upp minnet.]

Nu förutsätts det att läsaren har hunnit kapp i konjakäventyret. Det som inte förmedlades till mig första gången jag hörde den här historien (och det betyder inte att det inte berättades, bara att jag inte hörde det) var att historien hade en fortsättning. Den är inte lika rolig som det första telefonsamtalet till Örnnästet men den kräver sin plats.

Hitlers adjutant var inte helt utan humor, lägg därtill att han nog inte hade fått positionen som Hitlers hjälpreda utan att ha fattningsförmåga i sitt guldlockiga huvud. Det framgick klart och tydligt att det var fulla, svenska studenter som ringde och adjutanten ville visa att även i Berchtesgaden hade man humor.

– Nej, vi har ingen konjak och Führern sover. Men vet ni vem som har konjak?

Pojkarna i Uppsala spetsade öronen och konjakskuporna, beskedet kom omedelbart.

– De har konjak i Danmark. Jag ser till att ni blir kopplade.

Werner och Werner. Ba’skoja, det är Werner (i nazikeps) och Eric Scavenius som tydligen var någon sorts statsminister 1942-1943.

Vi kan omöjligtvis veta bakgrunder och stämningar men jag hoppas innerligen att adjutanten hade tänkt efter så att han nästan storknade för att söka i minnet efter den mest humorbefriade nazisten han kunde komma på. I min skröneverklighet måste resultatet ha blivit Werner Best, en otäck man – lika delar nazist och juris doktor. Best hade under sena 1942 blivit utnämnd till Reichsbevollmächtiger i Danmark och då förstår ni att han hade att göra.

Best administrerade danskarna och behövde sin sömn, det är ett som var säkert. Hierarkin var dock solklar, om Hitler ringde – då lät man det inte gå till vociemail. Telefonen skar genom natten i Köpenhamn, Best svarade i givakt (återigen, jag föreställer mig detta). Pojkarna i Uppsala framförde sitt ärende och att Hitlar hade lovat dem att det fanns konjak att hämta. Det fanns det inte lät Best meddela, med emfas.

Där slutar historien, kanske är det en övning i att lyssna ordentligt när folk berättar skrönor. Kanske är det ett bevis på att skrönor ibland innehåller element som bör komma före annat. Besttwisten är ju egentligen inte något som för historien framåt, poängen var att de var korkade/fräcka/roliga nog att ringa till Hitler. Slutligen bestämmer jag för att det som alltid handlar om mig. Min blogg läses alltså i Hong Kong. Så droppar konjaken eller smular kakan. Kanske.

Annonser

  1. Fredrik T

    ”Det kanske bör nämnas att jag hade provat att dricka snaps för första gången i mitt liv.”

    Snaskefar – jag är chockad!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s