På detta vis ska Der Hölle Rache (helvetets vrede, Christian) framföras. Vänligen bortse från de maniska ögonen.

Det finns därutöver flera olika sätt att framföra denna aria. Oftast bra. Nattens drottning vill att dottern Pamina ska cutta Sarastro och ger henne verktygen för detta. Det är inte särskilt viktigt i sammanhanget. Det som är viktigt är att detta är en mycket krävande insats, kanske något man inte ska ge sig på sådär hursomhelst. Det brydde sig inte Florence Foster Jenkins om. Någon har beskrivit henne som ”an American soprano who became famous for her complete lack of rhythm, pitch, tone, and overall singing ability”.

Florence föddes in i en förmögen familj och kunde därför dagdrömma om sin framtid i övermått. Hon ville bli operasångare och trots att hon inte kunde det så blev hon det ändå. Hon rymde hemifrån och gifte sig med en läkare som likt föräldrarna avrådde henne från att sjunga men efter det att hennes far gick bort och lämnade henne en större summa dollars så gick det inte att stoppa henne.

Som lika delar gullig outsider och freakshow gjorde Florence succé. Hon hade trogna beundrare och hennes konserter var oftast fullsatta. Hennes scenkostymer, som hon designade själv, ska tydligen ha varit legendariska. Hon var därutöver utrustad med ett självförtroende som sällan har manifesterats tydligare, den fruktansvärda kritiken hon fick, skratten som avbröt föreställningarna – allt detta avfärdade hon som simpla tricks utförda av hennes avundsjuka fiender.

Även om Florence regelbundet dyker upp på listor där man rankar de som var sämst på sina jobb så är det ingen som förnekar att hon hade ett gott hjärta. Hon upprättade stipendier för lovande artister, hon tog sig tid med unga talanger och delade vänligt med sig av sitt monetära överflöd. ”Hur lät det då?” undrar ni. Så här lät det:

The horror.