Samtalen tenderar ibland att se likadana ut, eller rättare sagt låta likadana. Jag talar generellt om upprepningen i umgänget, inte i mitt egen bekantskapskrets – lyckligtvis. Vi har varit ganska förskonade från att fastna i sentimentalitetsfällan och lyckas både tala om det pågående och det kommande. Naturligtvis talar vi om då men det romantiseras inte i övermått (och med inte i övermått menas att det så klart romantiseras till viss del). En gång blev vi faktiskt beskyllda för att aldrig kunna tala om annat än våra gemensamma minnen och jag tror att vi har skärpt oss betydligt sen dess.

På senare tid har vi lyckats samla ganska många av vännerna till umgänge och då diskuteras högt och mestadels lågt. En av tvillingarna (Emil) berättade om växthuseffektens påverkan på polarisarna och det var i sig ingen nyhet men han presenterade ett radikalt förslag för att minska effekten av smältvattnet: Plocka upp alla fartyg på land och förbjud feta människor att bada. Han kan sin Archimedes.

Vidare fick jag en nyligen vid en av dessa sammankomster en komplimang:

– Ibland säger du riktigt smarta saker Dag!

Jag blev naturligtvis glad, låt vara att jag just hade ondgjort mig över lakrits, men började vid hemkomst att överanalysera meningen med utlåtandet. Är det positivt att jag ibland säger smarta saker? Kom det som en överraskning? Det och TV-spel höll mig uppe till sent på natten. Så smular kakan.   

PS. Angående lakrits så var jag irriterad över att jag som inte gillar lakrits automatiskt blir bortskuren från en fjärdedel av godisutbudet samtidigt som de som faktiskt tycker om lakrits inte har något motsatsförhållande. En lakritsälskare kan till exempel uppskatta choklad lika mycket som jag.