I snart två år har jag haft en tavla hängande vid soffan. Det är inte en särskilt värdefull eller fin tavla. Den är dock min till annat kan bevisas. Redan vid upphängning visste jag att hållaren inte var särskilt stark, väggen är också ganska gipsartad.

Motiv.

Under tavlan har jag L-foten i min L-soffa. Där brukar min knätopp vila när jag inte surfar eller delger Sydsvenskans nätläsare mina sunda och genomtänkta åsikter. I snart två års tid har jag varje kväll tänkt att jag borde göra något åt upphängningen. Tavlan kan rasa vilken sekund som helst och då är den stora generationsromanen förlorad.

Ikväll fick jag då äntligen ett mentalt genombrott. Så länge jag inte kan ordna en bättre upphängning så kanske det inte är så lämpligt att utsätta mig för den här våndan var gång jag tittar på tavlan? Alltså tog jag ner den. Ibland kan problemet lösas innan man ger sig på att lösa problemet. Det var allt, fortsätt verksamheten.