Jo, så här är det:

Monarki är skitfånigt och jag är pricipiellt mot det eftersom jag inte tillhör huset Bernadotte. De borde nia mig lika mycket som jag niar dem. Problemet är att jag är väldigt traditionsbunden, däri ligger en trygghet och en igenkänningsfaktor som icke bör underskattas.  Det finns något bra att läsa om traditioner i Peter Englunds inträdestal i Svenska Akademien men jag orkar inte leta fram det.

Vid en eventuell folkomröstning röstar jag naturligtvis nej till fortsatt monarki men så länge vi har grodätarna på tronen så gör jag mitt bästa för att vara en god undersåte. Därmed så klagar jag inte på bröllopsparets genomfolkliga smak eller faderns ”humdumande”. Vi har monarki och idag är jag stolt, just idag är jag stark, jag bärs framåt av kraftiga rojalistiska känslor.

Som dessa gossar, de kallar sig drabanter – och de menar det: