Ade! Ade! Ade!

Jag var en sådan elev som på högstadiet krävde att vi skulle läsa mer om Det Stora Fosterländska kriget, alltså det andra världskriget. Det första brydde jag mig inte alls om.

Min fascination för kriget och nazismen har fortsatt, framför allt estetiskt och militärt. Det ska väl inte behöva skrivas ut att jag inte är nazist? Det är jag alltså inte. Nu blev det jobbigt, jag känner att jag är på väg in i ett minfält men skit samma.

I min bostadsrättsförening har jag blivit populär. Jag klär mig prydligt, säger hej i trappan och slänger sopor på lämpliga klockslag. Allt går enligt planen. Därför har jag vågat ta ut svängarna mer och mer, jag sjunger och visslar nu i trappan. Oftast de mer rumsrena epistlarna eller käcka studentvisor, ibland försöker jag vissla en fuga.

Resultatet låter inte vänta på sig. En av tanterna i min fanclub stoppade mig i trappan och sa att det alltid var så trevligt att höra mig i trappan, det är trevligt när jag visslar. ”Tack” blev mitt svar och jag reflekterade lite över hennes gillande. Antingen så har hon ingen aning om vad jag visslade på eller så visste hon precis att det var marschen för Waffen-SS som vibrerade mellan mina läppar. Obekvämt i vilket fall och jag visslar den inte längre.

Det var allt etc.

Annonser

  1. S.A.

    Snaskefar jag känner igen mig själv i det du beskriver ! Brukar faktiskt själv vissla på diverse marscher i trappuppgången och då ganska ofta på just ade ade ade !

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s