Nummer, tal.

Igår var jag på en examensfest. Igor har nu plockat sin sista tenta och kan snart titulera sig som läkare. Han har en yngre bror som jag tyvärr har glömt namnet på som också läser till läkare med blandad framgång. Igor var en av de beslutsfattare som fick mig att åka till akuten (se gärna ”I en sal på lasarettet (extended cut)”). Det var Igors kväll igår, han gjorde som han brukar – hjälpte till och slet trots det var hans fest med anställt tjänstefolk. Sådant gillar vi.

Det hölls tal, inte av mig eftersom jag sparar min blomma till ett särskilt tillfälle. Ett minus i kanten är att jag höll ett jättedåligt tal i Igors sällskap för ett tag sedan. Ska vi reda ut det förresten? Ni som var där- ni har rätt. Det var ett dåligt tal men jag var inte förberedd. Jag var inte anmäld som talare och Olof fick ett hjärnsläpp. När jag ropades upp så var det ett infall av toastmastern och jag hade druckit alkohol, då vet man hur illa det går. Karl och Peter, jag ber återigen om ursäkt. Er fest förtjänade bättre.

Hursomhelst så hölls det tal till Igor (igår, hahahahahahahahahahaha!). Det var genomgående hög standard men ett tal fick mig att faktiskt att bryta ihop lite. Kanske för att jag saknar pappa men framför allt därför att det var det finaste talet jag någonsin har hört. Att osentimentalt men ytterst välformulerat stå och berätta hur man som mor är stolt över sina söner  (Igor och den där andre) och fortsätta med att skildra hur svårt det var att komma till Sverige för 18 år sedan (utan annat än kläderna på kroppen) gjorde att jag var tvungen att putsa glasögonen ett par gånger extra. Naturligtvis berodde det delvis på att jag saknade ett sammanhang med min far men mest berodde det på att jag vet hur pojkarna har slitit och sliter.

Nåväl, ett tal som pågick i kanske 45 sekunder fick mig ur balans under balunsen. Jag kanske är avundsjuk men i stort var det rörande, avslöjande och hederligt. Sådant vill jag ha mer av. Inte mer ”En lustig sak hände mig på vägen hit” eller ”Har ni sett televisionsutsändningarna?”. Så smular kakan.

En annan sak, jag träffade två greker på festen och naturligtvis visste de vilka Sotiris och Konstantin var. Far och son från uppväxten i Mönsterås som tyvärr inte längre är med oss. Tragiken på den tiden var påtaglig, måtte jag aldrig uppleva det sena 1990-talet igen. Det var allt, fortsätt verksamheten.

Annonser

  1. Den där brodern

    Mamma låter hälsa att hon sparade tårarna fram tills hon fick höra detta inlägget, och tackar så hemskt mycket.

    Väldigt vackert skrivet.

    Gilla

  2. ragtime

    Jag höll tal på din 25 års skiva, Jag tror att det är det sämsta talet i mannaminne och förmodligen är jag skyldig till ett kraschat förhållande för dig. Ledsen för det.

    Sena 90 talet var fyllt av mycket men inte bara tragik Snaskefar. Jag minns när vi var på annan ort och skulle inköpa pizza som brukligt var. Sotiris i egenskap av grek fick såklart sin pizza gratis, inte för att de var bästisar eller ens kände varandra utan för att han var grek, Sotiris och delade samma efternamn som sin far.

    Gilla

  3. Snaskefar

    Ha ha! Det var inte dåligt men jag var väldigt mån om att framstå som cool. Jag minns naturligtvis det sena 90-talet med mycket värme också, eller nästan uteslutande värme.

    Det där med grekerna är ju fantastiskt. Kommer du ihåg när vi lirade basket mot Nybro och de inte fattade att Sotte kunde grekiska? Hade du börjat då?

    Gilla

  4. ragtime

    jag minns matchen men den som ligger varmast om hjärtat är det stora bråket i Västervik där de bad om ursäkt i tidningen dagen efter

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s