Vi promenerade i regnet, min kollega och jag, och såg en av alla dessa balanskonstnärer som verkar söka sig till Lund. Just den som vi såg är en man i sextioårsåldern som har färgat sitt hår klarrött och som skriker för sig själv när han cyklar som kung Jehu själv på Lunds trottoarer.

Jag, som var på det humöret jag brukar vara när jag då och då köper Aluma, sa:

– Ja, det verkar finnas en plats för alla.

Min kollega, som var på det humöret man brukar vara när man invaderar Polen, sa:

– Ja, och det är själva fan att det är alltid är Lund.