Den jag är och den jag blev.

På engelska säger man ofta defining moments. Jag vet faktiskt inte om man fäster så mycket uppmärksamhet vid den saken i Sverige. Man kan tala om avgörande ögonblick men då menar man kanske tillfällen då mycket står på spel och man har allt eller inget att förlora. Det jag har förstått defining moments som är de gånger då man har hamnat i situationer som har format hela ens liv, kanske har man möjlighet att visa sin sanna karaktär, man kanske måste göra ett val. Det kan också vara yttre påverkan, det kan vara en förlorad pallplats i Gothia Cup, en uppmuntran inför hela klassen, ett besök hos en engagerad studievägledare, ett tandläkarbesök som har gått snett, en förstaplats i en dikttävling. Inget av det föregående har någon koppling till min person.

Jag minns inte så många sådana tillfällen. Självklart har jag haft dem men en sak som kanske förvånar de som känner mig bäst är att jag har ganska knapphändiga minnen från min tidiga barndom. Nu inte sagt att dessa ögonblick nödvändigtvis måste inträffa i barndomen. Det är klart att jag kommer ihåg skeenden, människor, stunder och leenden men jag minns inte särskilt många händelser från till exempel förskolan. Det gör andra i övermått (ni kanske minns krismötet hos scouterna när jag skulle börja där).

Jag skrev att jag inte minns många sådana tillfällen, men de jag minns finns kvar så mycket starkare. Särskilt första gången jag slogs (bland de förvånansvärt få tillfällena). Det var i förskolan. Vi var utomhus och det var snödroppar bland de smältande snödrivorna. Vi hade aldrig slagits tidigare. Jag vet inte hur det började men jag vet att den som var förutbestämd att bli kung i klassen sade något som var ägnat att utsätta mig för andras missaktning. Jag slog honom och han slog tillbaka, jag slog en gång till, vi hamnade på marken och båda grät. Det blev ett ingripande från fröknarna och det hela var glömt på ett par minuter.

Det var inget val jag gjorde, det var inget jag sökte upp men tro mig när jag säger att den lunchrasten kunde ha styrt hela mitt liv. Om jag inte hade reagerat som jag gjorde utan istället dragit mig undan så kunde det ha varit början på ett utanförskap som hade plågat mig genom hela uppväxten, som den har plågat andra. Jag skriver inte detta för att propagera att barn ska slåss, jag skriver inte detta för att driva tesen att man har ett val att vara utanför eller inte. Jag minns detta så starkt för att jag alltid har varit så tacksam över att bli inkluderad, även om det började med handgemäng.

Bara för att man inte har varit med om något betyder det inte att man inte kan vara rädd för det.

Det var allt, fortsätt verksamheten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s