En av de många fördelarna med min arbetsplats förutom min placering vid fönstret och ansvaret för blomvattnignen är att vi har en kontorshund. Det är en svart labrador som heter Zlatan men lystrar till många andra namn och rop jag utstöter. Till exempel ”Wassup dawg?”.

Min allergi aktualiseras naturligtvis av Zlatans närvaro. Jag har varit allergisk mot hund, katt och hö så länge jag kan minnas. Det har inte hindrat mig från att interagera med hund, katt och hö – med följden att jag blir rödögd men lycklig. Det beror naturligtvis på vilken hund eller katt det är, jag gillar hundar jag känner men klarar inte riktigt av att spela spelet med dominerande hundar med vassa tänder. En schäfertik jag känner har till exempel stor makt över mig och jag ber ibland hennes ägare att hålla henne när jag besöker dem.

Det som detta inlägg går ut på är dock nysningarna och ryggmärgsreflexen kring dansen ”nysning, prosit och tack”. När jag nyser omges jag oftast av väluppfostrade vänner som artigt säger ”prosit” eller i värsta fall ”väl bekomme!” förutsatt att de har mustasch som låter sig tvinnas och en småborgerlig syn på livet. Vi har dock börjat tröttna lite på formen och har experimenterat fram en rad alternativ. Jag nyser, någon säger prosit och då svarar jag:

– Varsågod.

– Lägg dig inte i det här!

– VAD kallade du mig!?

– Belushi.

– ”Pjosit!” (med häcklande röst).

– Det heter faktiskt ”prosit” (med överlägsen röst).