Låt oss tala om Andrew Sisters. Som namnet antyder är det en syskonskara med bara kvinnor. De föddes i Minnesota! Anledningen till att jag avslutade förra meningen med ett utropstecken är att jag ville kolla hur det kändes att avsluta en absolut okontroversiell mening med just ett sådant tecken, det kändes inte bra. Nog om detta.

Andrew Sisters bidrog i omåttliga mått till den ökade försvarsviljan i USA före och under den amerikanska inblandningen i det andra världskriget, de spelade ofta in filmer med militärt tema och uppträdde regelbundet inför amerikanska trupper. Den sång som de flesta kanske känner igen men inte kan placera är Boogie Woogie Bugle Boy.  Det är en sång som ofta paratoneras (ett ord jag har bildat av parafrasera) i TV-serier, filmer och på skivor. Den uppmärksamme länkklickaren kanske upptäcker stora likheter mellan ”Bugle Boy” och Christina Aguileras Candyman, fast det kanske inte är så märkligt. Alla låtar från swingperioden låter exakt likadana.

Nåväl, en sång som Andrew Sisters hade på topplistorna var Gimme Some Skin, My Friend. En berättelse om hur svarta människor hälsar på varandra i Harlem. En nödvändig komposition, en sång om hur svarta beter sig. Lite gospelpastisch. En imitaition av jumpdance och lite rullande med ögonen. Den alerte iakttagaren märker att det är en svartvit video men egentligen bara vit. Bra där. Fast systrarnas synkoper synes vara oslagbara.