Det stämmer att vi har sett mycket film här i hushållet. Inte särskilt mycket bra film med budget, handling eller annat som gör att man kanske ser filmen en gång till. Det är snarare sådana actionfilmer som gör att man åldras 40 år vid påseendet och som gör att jag mumlar gubbklichéer om att jag aldrig mer ska se film överhuvudtaget.

Det är just klichéerna i dessa filmer som är min hang up. Jag gillar inte filmerna egentligen men jag gillar att det verkar finnas en manusmall som har bevisat sig fungera gång efter gång. Det kan vara en sci-fifilm, western, riddarfilm eller en film om ett uppror – jag garanterar er att någon av följande kommer att inträffa:

Lyckotiden. Hjälten och hans medhjälpare har under en tid bott tillsammans med en stam. Nu har de vunnit deras respekt, de kommer och går i byn/borgen/grottan som de vill. Hjälten har blivit kär i en ”omöjlig” kvinna. Det är hövdingens dotter som aldrig kommer att ta sig en man, men nu gör hon ett undantag. Någon i hjältens entourage, oftast den som är mest negativ till att vara på platsen, har blivit kompis med barnen. De jagar honom mellan tälten, han låter sig fångas men far sedan upp som en björn och börjar istället jaga barnen. Han rufsar dem i håret. Hjälten och hans kvinna tittar på, de skrattar åt tokigheterna, ”Ja se Wildrick!”.

Besvikelse. Innan det avgörande slaget måste man plötsligt ge sig av. Stammen/gänget/byborna blir arga över detta. Särskilt den mest oväntade medlemmen blir riktigt arg. Kanske den som var mest avogt inställd till att ta emot nykomlingarna från första början, ”Ni får ha överseende med Fejdas-Med-Katter, han har svårt för att öppna sig och nu känner han sig sviken”. Naturligtvis så stannar hjälten eller så återvänder han precis i rätt tid.

Irritation. I stammen blir medicinmannen/trollkarlen/den vise upprörd över att nykomlingarna får för mycket utrymme och att de utmanar henne eller honom om maktpositionen. Det kan också vara den tappre krigaren som inte längre är duktigast på slagfältet som kräver att främlingarna ska lämna platsen. Detta brukar inträffa precis efter Lyckoperioden och exploderar ofta under en festlighet, antingen slåss man och då brukar hjälten naturligvis vinna, varefter stammedlemmen och hjälten blir de bästa av vänner eller så blir det en annan sorts konfrontation som slutar i att den som är mest missnöjd med närvaron försvinner från gemenskapen och återvänder inte förrän till slutstriden, antingen som allierad med fienden eller för att rädda hjälten ur en knipa.

Den nyfunna vänskapen. Hjälten får sin kvinna, hans gamla vapendragare hittar istället sin egen form av frid när han antingen blir barnens favorit (det är alltså han som glatt rufsar dem i håret) eller så hittar en själsfrände som likt honom själv lever för kriget. Om hjälten mot all förmodan måste återvända till sitt eget folk/sin egen tid/whatever så är det inte omöjligt att vapendragaren stannar kvar eftersom han ”äntligen har funnit frid”.

De gamla vet att berätta, legenden säger… Hjältens ankomst är förutspådd vilket inte bättrar på situationen med hans messiaskomplex. ”Varför kallar de mig Ouggo-Bouggo?” kan han fråga vid något tillfälle, kanske med låret från en helstekt gris i handen. ”Din ankomst har varit väntad, det betyder ‘Han som kan styra upp den här skiten’ och de gamla vet att berätta att…” svarar hövdingen. Det blir oftast bara en halvkväden visa, hövdingen vill inte prata om sådana dystra saker egentligen eftersom det är fest och alla ska vara glada. Här brukar ofta konfrontationen äga rum, den som är mest missnöjd med den nya ordningen brukar (kanske full) håna hjälten och säga ”Skulle du vara Ouggo-Bouggo? I sådana fall ska jag äta min katt!”. Sedan slåss man som sagt.

Något sådant, ja.